Arkiv för tagg wolf

- Sida 1 av 1

Bedömt i veckan: Opeth, Hammerfall, The Haunted – och Wolf

av Mattias Kling
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.

:++++:
Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.
Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.

:+++:
Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion
Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion

:+++:
The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:
Tweet 22/8

The blogg and the ring (Veckans viktigaste, pt 15)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead”

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma_Press-900x460

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar2012

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt :+: i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

You’ve got another sting comin’

av Mattias Kling

En chilistyrka på 666 000 Scoville är ju nog för att få raggen att resa sig på de flesta.

Men det är precis den smakkalibrering svenska traditionalistmetallarna Wolf önskar ha på sin egna så kallade hot sauce, en sån sidoattrialj som idioter som jag tar till då man vill att maten ska smaka som att någon har avlossat en bequerelladdning rakt in i gommen.

Hett som fan kommer den att vara, tveklöst. Speciellt med tanke på att såsen enligt ovan angivna styrka kommer ligga mellan en extra fientlig habanero och den pepparsprej den amerikanska polisen använder för att fälla folk som så tycks förtjäna. Eventuell ren smaklighet och användning finns väl därmed anledning att återkomma till.

Men om inte annat så kommer ju flaskan att göra sig ganska så visuellt bra bredvid Zakk Wyldes Berzerker Sauce i hyllan.

Gästbloggare: Wolf

av Mattias Kling
Wolf.JPG
”Yxan” med de unga Iron Maiden-fantasterna Mange och Erik.

Tjena ghouls and goblins Jag är Johannes ”Yxan” Axeman från Wolf.

Visst. Man sitter backstage på Getaway Rock i Gävle och tar en bira. Vad är grejen? Låt mig vara ärlig. Allt. Festival. Gratis bärs. Vänner. Det är som en kväll på ungdomsgården 1990. Oh, la la. Vi har recis gått av och gjort press och vi känner oss jävligt nöjda och belåtna. Vad händer nu? Precis. Nu hälsar vi på Megadeth och dricker öl med Grand Magus. Ett bra liv? Oh, la la! Om en vecka drar vi till Arvika och gör om allt ihop. Är det skillnad? Javisst, känslan är densamma men arrangemanget är olika men i slutändan handlar det om dom 55 minuterna på scen så då e det alltid samma. Spelar ingen roll var det är eller hur mycket eller lite folk som ser dig. Du gör det du har drömt om, lira heavy metal och ösa. Hurra, säger jag! Väx aldrig upp. När du väl gör det så kan du ta itu med dess åtaganden, men innan dess, lev som du ska leva. Som en rockstjärna! 

Over & out från Wolf! Just ja: Sandra! Jag kommer snart hem.

Bonusrecension: White Wizzard

av Mattias Kling
White Wizzard

+++

White Wizzard

Over the top

Earache/Sound Pollution

METAL Verksamma inom samma retrokramande gebit som Cauldron eller svenska Wolf är Los Angeles-truppen ingen direkt utmaning för tränade öron. 

Gillar du Iron Maiden med Paul Di’Anno på sång, tidiga Saxon och Diamond Head är chansen stor att du efter bara ett par toner på gruppens Earache-debut kan gå ner i brygga och klottra ”NWOBHM” på väggen.

När det kommer till originalitet så blir det därmed noll poäng, men då denna musik 30 år senare vägrar sluta kittla min gillandenerv kan jag inte annat än att vuxendigga spår som ”40 deuces” eller ”Strike of the viper” med nitbältet runt huvudet.

”Over the top” smakar helt enkelt Skogaholmslimpa och medvurst komplett med ett stort glas O’Boy. Ni som var med där och då vet exakt vad jag pratar om.

Bästa spår: ”High roller”.

Getaway Rock storsatsar

av Mattias Kling

Den nylanserade festivalen, som hålls i Gävle 8–10 juli, utökar sin lineup med några riktigt tunga pjäser. Förutom Motörhead, Europe och Aggressive Chill presenterar tilldragelsen i dag även dödsdundrande duon Vader (pust!) samt Deicide (flämt!).

Nämnda band gör tidigare offentliggjorda Cavalera Conspiracy, Overkill, Mustasch, Deathstars och Wolf sällskap i området Gasklockorna.

Mer info hittas förslagsvis här

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB