Serj Tankian

Harakiri

Reprise/Warner

ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.

Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.

I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.

Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.

Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:

En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.

Lite vrickad. Ganska så genomintressant.

Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.

Bästa spår: ”Weave on”.

Då var det dags då. Lite Gävle. Lite metal. Lite jobb i dagarna tre.

Har som hastigast snurrat runt på området och kollat lite. Några låtar Obituary, ett hjärteband från förr som låter bättre än det presterar live, och och lite Mustasch, som just nu lirar på den så kallade gröna scenen.

Det är sol här. Det är vänligt. Det är liksom trevligt på ett bra sätt. Och uppkopplingen verkar funka som den ska.

Gott så. I dag blir det recensionsjobb med Kvelertak, Venom och Nightwish. Betyg, omdömen och annat trivialt kommer i en väl vald Aftonbladet-kanal i morgon.

Nu – lite mat, kanske?

Nu är det snart bara ett dygn kvar tills Obituary och Keep Rising sparkar igång årets upplaga av metalfesten i Gävle.

Det ska bli intressant att se hur de nya arrangörerna FKP Scorpio, ansvariga för bland annat Hultsfredsfestivalen, kommer att ta till vara förutsättningarna vid området Gasklockorna. Om Getaway fortfarande kan kamma hem utmärkelsen ”Sveriges trevligaste festival”.

Facit ges i helgen. Jag är på plats och bevakar på alla de tänkbara sätt med recensioner i papperstidningen, på nätet och med lite allmänt trams och annat här på bloggen.

Fram till avspark går det alltid bra att lyssna på festivalens repertoar – på den superfärska Spotifylista jag har knåpat ihop. Här finns den.

Mycket nöje. Ses i vimlet i helgen.

Jag kan börja med ett stort grattis till trion här nedan. Men tänkte också passa på att dela ut en ganska så skymmande skämskudde till en oväntat stor del av de cirka 400 som har varit peppade på att vinna ett festivalpass till Getaway Rock samt en signerad Manowar-gura.

Det lönar sig nämligen att läsa frågan. Ganska så noga, till och med.

Vilket många verkar ha haft en smula problem med.

Svaret på frågan jag ställde (vem som pratar på spåret ”Dark avenger” på Manowars debutskiva ”Battle hymns” från 1982) är alltså inte Christopher Lee. Att han lånade ut sin dånande stämma till nyinspelningen av nämnda platta, släppt 2010, spelar ingen roll. För det var inte det jag frågade efter.

Men, nog om detta.

Som de flesta av er ändå har konstaterat är det Orson Welles (1915–1985) som agerar sagofarbror på nämnda spår. Och tre som lyckades med detta, är våra pristagare.

• 1:a pris: Robin Dahl, Sundsvall.

• 2–3:e pris: Sandra Andersson, Nås, och Andreas Svärd, Gävle.

Ett supergrattis till er. Och ett supertack till er andra som har deltagit, skrivit trevliga hälsningar eller på andra sätt sett till att min inbox har bågnat under veckoslutet.

Det går ju att deppa en smula över den gångna månaden. Över att det på sina håll var den regnigaste juni sedan mätningarna startade för 220 år sedan. Över att det har varit blött. Och kallt. Och blött. Och … blött.

Men när det gäller färsk musik har de gångna 30 dagarna varit desto vänligare. Eller, vad sägs om färska trudelutter från såväl Kreator och The Gaslight Anthem som Ihsahn och Deathspell Omega?

Inte så tokigt, säger jag. Och har – som traditionen bjuder – satt ihop lite av det presenterade i en alldeles färsk Spotifylista.

Du hittar den här.

Bara att klicka, lyssna och njuta. Och hoppas på en juli då obligatorieplagget är något trevligare än gummistövlar och sydväst.

The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Sugen på lite specialvald musik av exempelvis Tim Armstrong eller David Draiman?

Det kanske blir ett ja på den frågan – och då är det ju väldigt passande att Spotify just i dag lanserar en knippe färska appar där en brokig fyrklöver artister får sina egna installationer. Quincy Jones och Tiësto lämnar jag villigt över till andra att tycka till om. Och konstaterar i stället att även West Coast Riot-aktuella Rancid och obegripligt populära Disturbed får varsinn egen liten hörna hos streamingtjänsten.

Och så här står de om dem i pressreleasen (ja, jag känner mig lite kvällsloj så jag klipper och klistrar):

Jag vet. Det har varit en hel del Manowar-bashing här den senaste veckan. Med rätta, kan tyckas. Eller helt orimligt. Välj själv.

Joey DeMaio och hans hårda metalkrigare tycks emellertid inte alltför sura över detta. Snarare tvärtom. För att fira att gruppen nästa fredag gör sitt första festivalframträdande i Sverige sedan många av er fortfarande gick i blöjor bullar kvartetten – tillsammans med FKP Scorpio – upp med en överstyrt fenomenalfet tävling.

Så är det. En vinnare kniper inte bara hem en signerad gura (av den modell ni kan se här ovan) – samma person får även ett tredagarspass till Getaway Rock i Gävle.

Japp. Helt sant och korrekt.

En sexsträngare, en fribiljett till tredagarseventet som hålls i Gävle 5–7 juli. Till en och samma lyckliga pristagare.

Och som speciella tröstpriser, till andra- och tredjepristagaren, bjussar gruppen på ett par merchpaket värda cirka 900 kronor styck och som bland annat består av gruppens färska cd ”The lord of steel – Hammer edition” samt Holy Hells ep ”Darkness visible – The warning”.

Dags för det där tråkiga då. Med motprestationen.

För att delta vill jag att du skickar ett mejl döpt till ”Manowar-tävling” till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se där du uppger namn, adress och telefonnummer – samt svarar på nedanstående fråga:

Vilken känd regissör/skådespelare medverkar på spåret ”Dark avenger” på originalversionen albumet ”Battle hymns” från 1982?

Alltså: Namn, adress, telefonnummer och svar på frågan. Missar du att följa någon av dessa simpla instruktioner innebär det också diskvalifikation från tävlingen. Hårt men sant.

Snabba på och mangla in ditt svar – på söndag den 1 juli klockan 22 på kvällen stänger tävlingen. Och bidrag som skickas in efter det kommer inte med i utlottningen.

Lycka till!

(Ett stort fett jättetack till Ami Morén på FKP Scorpio/Getaway Rock som har rott den här tävlingen i land. You rule!)

Som säkert har undgått få Manowarriors har New York-gruppen hipp som happ släppt sitt nya album på den digitala marknaden (tjackas lagligt här för runt 90 svenska kronor) – ett drag som inte direkt har uppskattats av den svenske distributörens representant. Riktigt förståeligt, med tanke på hur mycket promotionarbete som har lagts ned på bandet inför nämnda release, och som nu kan tyckas lönlöst då saluförandet av det fysiska albumet har skjutits på framtiden.

Nåja. Det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om. Musikbusiness är en sak, själva musiken en annan. I alla fall i min värld.

För inte är det tveksamma businessaktioner, från en akt som så ljudligt talar om trohet och ärlighet, som har gjort de senaste dygnen skakande.

I min recension, publicerad i tidningen och andra kanaler på midsommarafton, ondgör jag mig över ljudet på skivan – vilket också är den största bidragande anledningen till att ”The lord of steel” fick ett föga hedrande :+:-betyg.

För i sig är skivan inte så pissig. I och för sig en väldigt splitrad med stor spännvidd mellan fräcka metalstänkare och bleka utfyllnadsspår. Men ändå ett lovvärt försök att återvända till någon slags metalgrund efter föregångaren ”God of wars” radioteaterliknande berättarsjok.

Men det är ju det där med basljudet. Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.

Jag kan tänka mig att de mest hängivna i fanskaran – de som lydsamt glufsar vilken sörja än gruppen önskar presentera den – som bäst filar på bortförklaringar och undanflykter. Väljer att släta över och ”broderligt” stå upp för sin grupp, som de har gjort genom ensemblens mer eller mindre tveksamma karriärsdrag vare sig det handlar om nyinspelningar av klassiska album (”Battle hymns”) eller att ge ut samma låt i 15 olika språkversioner (”Father”).

”Det är ju hårt i alla fall.”

Ja, men det är en spark på pungen också.

Det mest beklämmande i kråksången är ändå att det handlar om Manowar. En grupp som alltid har slagit sig för bröstet när det gäller resurserna de lägger ner på produktion och ljudkvalitet. Som var det första metalbandet att helt begagna sig av digital inspelning- och mixningsteknik på ”Fighting the world” (1987). Som aldrig har sagt sig snåla på bombasmer eller välljudande fernissa, hur svajigt själva låtmaterialet än ha varit. Som aldrig försitter tillfället att skryta över hur mycket som investeras i själva soundet.

Jag fattar helt enkelt ingenting. Att presentera denna demoprodukt som första riktiga studioalbum på fem år är inget annat än ett hån mot dem som fortfarande hoppas att gruppen faktiskt har något relevant kvar under läderkalsongerna. Att den faktiskt kan göra en skiva som går att lyssna på utan att tvingas navigera runt pinsamheterna.

Ja, Joey. Vi har helt enkelt en del att prata om.

Ser fram emot att göra det i Gävle nästa helg.

Linkin Park

Living things

Warner

ELECTRONICA/ROCK/HIPHOP Vi ska kanske inte hävda att sextetten, då det nya millenniet fortfarande krälade runt i blöjor och sög på napp, på något bestående sätt revolutionerade musikvärlden.

Snarare handlade dess massiva genombrott med ”Hybrid theory”, släppt senhösten 2000, om att tillvarata den då dominerande nu metal-trenden och med rätt popskruvning se till att fånga upp den publik som skrämdes av de mörkare tongångarna från exempelvis Korn och Deftones. En väldigt lukrativ marknadsplan, kom det att visa sig. Linkin Parks förstlingsverk sålde inte enbart som närodlade gurkor på Södermalm; det lyckades även bli decenniets mest avyttrade debut-cd i hemlandet. Och har dessutom på sitt sätt definierat ett sound som över de följande skivorna blivit alltmer ersatt av politiskt forskande mognad och U2-hämningar större än ett grekiskt nödlån.

”Living things” ska därför ses som något av en reaktion mot denna utveckling. I intervjuer har rimsmeden Mike Shinoda pratat sig varm om en reträtt till det primära och ett återupptäckande av ungdomliga rötter. Om att tidigare experimenterande togs så långt det var möjligt och därmed får anses avklarat och gjort.

Ett med facit för hand besynnerligt resonemang. Speciellt som platta nummer fem, i alla fall musikaliskt, knappast är den rungande revolt mot sina föregångare som det har hävdats.

Speciellt tydligt blir det under albumets avrundningskvintett, där exempelvis ”Roads untraveled”, ”Until it breaks” och ”Powerless” förefaller som direkta uppföljare till kompositionerna på ”A thousand suns”, medan ”Skin to bone” påminner om något Korn skulle ha kunnat ha rattat fram på dubstepexperimentet ”The path of totality”.

Rapmetal it’s not, liksom. Eller ens rock heller, för den delen.

För det krävs gitarrer, något som här ofta prioriteras bort under Joe Hahns syntetiska reglageskruvande och dundrande loopar. Under klämtande klockor, plinkande pianon och bombastiska samplingar.

Det finns detta till trots ett par stunder som bekräftar Shinodas ovan nämnda tankegångar. ”I’ll be gone” släpper lös det där välbekanta och effektiva popmetallsnickrandet och ”Victimized” ger Chester Bennington tillfälle att lufta strupen med en emfas som i alla fall känns uppriktigt upprörd.

För att hitta tillbaka till rötterna måste Linkin Park gräva djupare än så här.

BÄSTA SPÅR ”Lies greed misery” är en strökig raprumlare, som påminner en del om M.I.A.:s ”Paper planes”. Det får räcka på en skiva där det mesta passerar, men där mycket lite sticker ut på allvar.

VISSTE DU ATT Gruppens namn enligt den officiella historieberättelsen är hämtat från Santa Monicas Lincoln Park? En annan, mer besk teori, är att det togs för att gruppen skulle hamna väldigt nära då ytterst populära Limp Bizkit i skivaffärernas försäljningsställ.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Julien-K:s ”Death to analog” (2009), där de båda forna Orgy-medlemmarna Ryan Shuck och Amir Derakh gör fluffig elektrorock med tydliga EBM-blinkningar. Koppling till Linkin Park? Chester Bennington står som rådgivande producent på detta debutalbum.

Manowar

The lord of steel

Magic Circle

METAL Lyssna på Joey DeMaios bas. Den är övermixad och demobullrig. Surrar som ett morgonvresigt bi bakom trumhinnan – och låter rent ut sagt för jävligt. Och på så sätt är detta soundhaveri extra beklagligt, speciellt när Manowar efter sagostunden ”Gods of war” (2007) ämnar spela hårdrock igen, befriad från oändliga berättarsjok och klapprande hästhovar. En lovvärd strävan, som ändå blir så fel på grund av ett väldigt ojämnt låtmaterial. Det pendlar från rent nonsens som ”Manowarriors” och ”Expendables” till riktigt habila stycken likt ”Born in a grave”. Ett acceptabelt utfall ändå. Om det inte hade varit för den där stimmande basen.

Bästa spår: ”El gringo”.

Gojira

L’enfant sauvage

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst.

Bästa spår: ”The gift of guilt”.