Machine Head
Bloodstone & diamonds
Nuclear Blast/Sony

METAL På något sätt faller bitarna på plats redan i femtespåret, då ”Sail into the black” tar titelns själva formspråk med på en cineastiskt dramatisk seglats från första halvans dova hotfullhet till avrundningens bultiga thrashcrescendo. En slags sammanfattning av själva uppsåtet på åtta och en halv minut. Åttondegiven är tvivelsutan också Oaklandgruppens mest stilmässigt positionerade skiva hittills. Den rör sig mellan genrevan groovehuggen fasadrivarmetal, nyklassicistisk progressivitet och inkrökt svärta med en superfet ljudbild som endast bör spelas via ett par äkta hifi-högtalare. Summan är bekant och omtumlande, sofistikerad och primal – men samtidigt så fängslande att inte ens det essäliknande pausspåret ”Imaginal cells” känns överflödigt. Ett i sanning glimrande album.

Bästa spår: ”In comes the flood”.

VECKANS TWEET:

Av ganska så naturliga orsaker har ett maskerat gäng från Iowa haft ögonen på sig lite extra den senaste tiden.

Låt så vara att det alldeles nyss släppte sitt första album (recension här) på en halv evighet, eller sex år för att vara mer konkret, och fick respons som har gått mellan ”meh” och ”yeah” och allt däremellan – i helgen var det dessutom dags för gruppens nya sättning att visa upp sig i liveformatet för första gången.

Skådeplatsen var ensemblens egna så kallade Knotfest, som anordnades i San Bernadino, Kalifornien, och som förutom huvudakten även kunde stoltsera med besök från bland andra Five Finger Deah Punch och Danzig. För att nämna några bland eventets attraktioner.

Nåväl. Naturligtvis torde väl mest uppmärksamhet ha riktats mot de namngivande initiativtagarna. Som sig bör. Och då inte bara för att de avslutade såväl lördagen som söndagen med en duo headlineframträdanden, nämnda gig var även debut för den nya sättningen som kanske eller kanske inte kompletteras av nykomlingarna Jay Weinberg (trummor) och Alessandro ”Vman” Venturella (bas).

Hur detta jungfruuppförande tedde sig går alldeles förträffligt att granska hemifrån. Hyggligt som gänget är såg det nämligen till att filma båda framträdandena med proffskameror och hyggligt hifi-ljud och sedan var det ju bara att tjoffa upp hela tjottablängen på Youtube, för allmän och internationell konsumtion.

Speciellt intressant kan detta ju vara för de (jag förutsätter att det är några stycken) som ämnar se truppen när den besöker Stockholm och Hovet den 11 februari nästa år. Likt en lätt lägesrapport och som en hint om vad som komma ska.

En snabb okulärbesiktning av inspelningarna säger: Kanske inte så mycket som ger en orsak att totalrevidera åsikterna om gruppens förträfflighet eller brister. Det är ju trots allt mer än två månader kvar till skarpt läge, med tanke på att två ganska så olika repertoarer spelades under de båda kvällarna (dag 1, dag 2) så avslöjas egentligen ingenting om det kommande låtvalet och, ja, ett Youtubeklipp är ju trots allt bara ett Youtubeklipp.

Även i ovanligt välredigerad och välljudande form.

At The Gates
At war with reality
Century Media/Universal

DEATH/THRASH METAL För att prestera det orimliga – ens tangera det så upphissade och stilbildande avskedsalbumet ”Slaughter of the soul” – skulle det krävas att den här skivan slog upp ett hål i tiden som tillvaron som dess invånare ramlade igenom.

Det var ju som att alla planeter stod i exakt rätt formation där i november 1995. Allting klickade, såväl i helhet som i detaljer. De pusselbitar som föregångarna ”With fear I kiss the burning darkness” (1993) och inte minst ”Terminal spirit disease” (1994) sågat fram fogades samman på ett till synes sömlös vis och en kollektiv metalvärld kunde bara se på och tappa hakan.

Naturligtvis är det omöjligt att just här och nu upprepa en sådan bragd. Så mycket är ju annorlunda jämfört med nittiotalets mittskåra. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad – samtidigt som grundideologin under tiden har kidnappats av den amerikanska metalcorescenen och blivit, om inte uttjatad, så i alla fall lika vardagssjälvklar som morgonens första inloggning på Facebook.

Konkret uttryckt: Det går helt enkelt inte att göra en ny ”Slaughter of the soul”, själva sinnebilden för melodiöst durkdriven dödsthrashperfektion, under de förutsättningar som 2014 erbjuder. Det vet du. Det vet jag. Och – inte minst – det vet gruppen i sig.

Kanske är det just därför ”At war with reality” låter så förbannat bra. Precis som At The Gates två decennier senare bör och ska. Utan att egentligen reflektera plockas trådarna från föregångaren upp och vävs samman med komponenter även från den tidiga diskografin på ett sätt som bitvis känns lika karriärsammanfattande som fräscht. Resultatet är ofta strålande; rappt, lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt.

Det är ju så mycket som går att känna igen och uppskatta. Från det rappa Björler-riffandet som löper likt en röd tråd genom repertoaren till tygden i ”Heroes and tombs” och ”Order from chaos”. Den raspiga offensiven i Tompa Lindbergs sång, klippet i Adrian Erlandssons trumspel. Melodierna, känslan och konkurrenslösheten.

Det här helt rimligtvis den enda sentillkomna uppföljare ”Slaughter of the soul” egentligen kunde få.

BÄSTA SPÅR Eventuell favorit är egentligen en humörsfråga. I går kanske det var ”The book of sand (The abomination)”, i morgon ligger sannolikt ”The circular ruins” varmast om hjärtat. Eller varför inte ”The conspiracy of the blind”? Eller ”The head of the hydra”? Det känns både snålt och dumt att låsa sig vid en speciell höjdpunkt.

VISSTE DU ATT … … ”At war with reality” är baserad på den litteraturgenren magisk realism? När Tompa Lindberg i Close-Up Magazine nyligen plockade ut tre böcker för den intresserade att börja med så föll valet på Jorge Luis Borges ”Fiktioner”, Ernesto Sabatos ”Om hjältar och gravar” samt Julio Cortázars ”Hoppa hage”.

LYSSNA OCKSÅ PÅ … … The Haunteds självbetitlade debut från 1998. Idéer som ursprungligen var ämnade för At The Gates hittade en extra effektiv thrashglöd, som accentuerades av Patrik Jensen (ex-Seance) och Peter Dolving (ex-Mary Beats Jane).

VECKANS TWEET:

Slipknot
.5: The Gray chapter
Roadrunner/Warner

METAL Det är naturligtvis svårt att närmare bekanta sig med Des Moines-gängets femte officiella studioalbum utan att berätta om den turbulens som skivan är sprungen ur.

Om den djupa reva i gruppen som basisten Paul Grays bortgång i maj 2010 skapade, om det inte helt okontroversiella avhysandet av trummisen Joey Jordison sent förra året eller att gitarristen Jim Root högst motvilligt tvingades lämna Stone Sour för att koncentrera sig åt att skriva material till ensemblens första platta sedan ”All hope is gone” (2008).

All has Knot been well in Iowa på sistone, så att säga.

Förvisso är det inte något större undantagsfall. Ända sedan debuten mitt under nu metal-erans febrigaste år har Slipknot framstått som ett av scenens mest dysfunktionella gäng. En grupp vars inre kemi tycks sätta iögonfallande masker på uttrycket ”dålig stämning” och som – till synes mot alla odds – bara har växt och stått starka när många andra genrekollegor har tvingats se sina karriärer peka nedåt.

Därför ligger mycket också i potten i och med ”.5: The Gray chapter”. Då två nyckelmedlemmar och kreativt viktiga komponenter nu saknas verkar den återstående septetten envist inriktad på ett mål: Att låta så mycket som sig själv som möjligt.

Och, jo. Det gör den. Inte nog med att numerologin i titeln går att härleda till ”Vol 3: The subliminial verses” (2004), även öppningsduon ”XIX”/”Sarcastrophe” nyttjar samma kontrastförhållande mellan obehagligt avvaktande och vitglödgat vansinne som öppnade nämnda alster. Det är ett virrvarr av tjutande samplingar och slamrig percussion i en frontalattack på sinnena som är så Slipknot-typisk att man mest häpnar när samtliga ljudreglage trycks i botten samtidigt.

Tonen är uppgiven och hätsk om vartannat. Emellanåt uppskruvad till max när inhoppartrummisen Jay Weinberg – vi kan nog alla enas om att det handlar om just honom – hamrar upp sig i ett blastande emfastempo (”The devil in I”), understundom avklätt sorgsen (”Goodbye” och ”If rain is what you want”).

Genomgående är kvaliteten proffsigt god, men samtidigt är det få låtar som sticker ut på allvar. Som griper tag, skakar om och slänger dig rakt i väggen med hakan först.

Och acid house-effekten i ”Custer” är faktiskt bland det mest irriterande jag hört på skiva på länge.

BÄSTA SPÅR ”AOV” är det stycke som på bästa sätt förenar skivans samtliga uttryck – från thrashenergi till dystra harmonilekar – på fem omväxlande minuter. Ett extra plus för Corey Taylors nästan-rap i versen.

VISSTE DU ATT… …Weinbergs identitet mycket väl kan ha bekräftats av hans ex-grupp Against Me!, som inte tycks hysa några ömmare känslor inför takthållaren? När spekulationskvarnarna malde som vildast twittrade bandets Laura Jane Grace nämligen ut följande: ”Dear Slipknot. Good luck with that. #shitbag”. Ouch.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …King 810:s ”Memoirs of a murder”, som släpptes i augusti. Skandaltruppen från Flint, Michigan, använder sig av samma hotfulla skandalstrategi som Slipknot i den tidiga karriären. Utan att lyckas vara lika bra, bör tilläggas.

VECKANS TWEET:

På ett sätt är det ju väldigt kul, eftersom det skulle kunna ha varit sant.

För nog har många ursprungsnostalgiker säkert snuddat vid tanken hur det hade låtit om Dave Mustaine inte satts med enkel biljett på bussen hem till Kalifornien inför inspelningen av ”Kill ’em all”. Om Lars Ulrich, James Hetfield och Cliff Burton stått ut med den lynnige och dryckesglade Mega-Daves infall och fortsatt karriären med honom som sologitarrist och kompositör – i stället för Kirk Hammett.

En som inte låtit detta stanna vid rena fantasier är emellertid Youtubeanvändaren TheTaskmaster. Namnet till trots är hen (även om jag på något sätt förutsätter att det är en snubbe) ingen taskmört, utan har i stället tagit som sitt internetuppdrag att foga ihop stycken av just Metallica och Megadeth till en himla massa så kallade mashups.

Allt är naturligtvis inte lika rimligt eller bra. Nedan har jag dock plockat ihop några stycken som kanske skulle hade kunnat vara. Eller some things that should not be, om du frågar någon annan.

Endast på grund av internet, barn.

Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Begreppet all star-projekt är grymt slitet, och jag är övertygad om att skivdebutanterna från norr inte heller ser sig som något sådant per definition.

Det handlar ju trots allt om hardcore. En genre som bär det jordnära likt en Minor Threat-pin på jackslaget, som suddar ut gränserna mellan publik och artist och som hellre bygger underifrån än distanserar sig.

Detta till trots, nog är det här ett tämligen namnkunnigt gäng. Initiativtagaren och gitarristen Johannes Persson har genom åren gjort sig ett respekterat namn genom bloggfavoriterna Cult Of Luna och Khoma, sångaren Fredrik Lindqvist och trummisen Christian Augustin känns igen från Totalt Jävla Mörker, medan basisten Christoffer Röstlund Jonsson har svingat tatuerade kroppsdelar i takt till musik av bland andra DS-13 och AC4. Endast gitarristen Marita Jonsson är för mig ett obekant namn, men det beror säkert på att jag tappade greppet om scenen för många herrans år sedan. Enligt uppgift ska hon emellertid ha skaffat sig erfarenhet i grupper kallade Orchid och Haemathoma. Sägs det.

Förra helgen gjorde kvintetten i alla fall sin premiärspelning i Umeå. En succétillställning, om man får tro Johannes.

– Det gick faktiskt över förväntan. Det var ett jävla ös från början till slut. Det enda jag oroade mig över var om Christian på trummor skulle orka hela vägen för det var väldigt varmt på scen och han drog iväg i 300 bpm.

– Jag glömde faktiskt bort att det var vårt första gig och att det är ett helt nytt band. Marita har ju inte stått på en scen på hur länge som helst så jag var nog lite hemmablind och glömde relatera till hur de andra kände det, men det var kanske lika bra med tanke på att alla skötte sig fantastiskt. Umeåpubliken var otroligt välkomnande, de stagedivade och röjde till låtar de aldrig hört tidigare. Så var det inte i slutet på 90-talet, då det började gå stiltje i scenen. Kul att se den här generationen levererar.

Jag tycker mig höra en hel del Integrity över låtarna, tillsammans med annan bufflig hc från mitten av 1990-talet. Är det här en ren nostalgitripp?

– Det hoppas jag verkligen att det gör. Integrity har släppt några riktiga klassiker och var ett band som skapade något nytt när det begav sig. Deras album ”Those that fear tomorrow” är ett fundament för hardcoremusiken och var något helt nyskapande när den kom. Men hela det här projektet ger mig utrymme att inspireras av de band jag lyssnade maniskt på när jag växte upp. Inte bara Integrity utan allt från Judge till Chain Of Strength, Battery, Inside Out, 108 och så vidare.

– Jag är en väldigt nostalgisk person men jag tänker inte förminska min vilja att spela den här musiken till något som enbart skulle vara sprunget ur någon form av lustig nostalgitripp. Musiken kommer direkt från hjärtat som allt annat jag gör.

Vad jag förstår finns det mycket mer skrivet material än de tre låtarna på debutplattan. När får vi höra dem?

– När jag bestämde mig för att börja skriva så gjorde jag 14 låtar på 14 dagar, varav tre hamnade på skivan. Nu har det tillkommit några fler och vår plan är att så snart som möjligt spela in ett album. Den här tiotummaren är bara början, en uppvärmning till vad som komma skall. Förhoppningsvis kommer den släppas under första delen av nästa år.

Här nedan kan du i dag lyssna på gruppens självbetitlade debut-ep, som släpps via norska Indie Recordings. Det är en exklusiv försmak. Endast här i hela förbannade världen. Så ta tillfället i akt att bekanta dig med en saftig dos riwig old school-mosh. Och slut upp när kvintetten spelar på The Liffey i Stockholm den 21/11 eller på Klubb Fyllskalle i Linköping aftonen efter.

Fotnot: Faller mullret ovan i smaken tycker jag att det bara är att göra slag i saken och tjacka plattan via skivbolagets webbshop.

Nog för att det har fufflats och puttrats om deras tre tidigare fullängdare – släppta i en ganska så strid ström mellan 2o1o och 2013 – men den där sista karriärskjutsen har inte riktigt infunnit sig.

Det där inträffar ju för många expansivstörstande grupper förr eller senare. Det växer så det knakar i jacksömmarna under några år, men det där slutliga genombrottet, steget mellan Arenan och Globen om man ska använda konkreta svenskmått, tycks inte vilja komma.

Ungefär där har vi en trupp välsminkade gossar, som slog sig samman i Cincinnati 2006 men som numera ser Los Angeles som sitt hemmaläger. Vi kan kalla dem Black Veil Brides. Mest för att det också är så de har valt att marknadsföra sin trupp till massorna. Denna iögonfallande samling, som inledde karriären med att se ut som om ”Shout at the devil”-erans Mötley Crüe hade stajlats om av Sigue Sigue Sputnik, har envetet jobbat sig uppåt sedan releasen av debutalbumet ”We stitch these wounds” för fyra år sedan och fick se sig åtnjuta en topp tio-placering i och med förra albumet ”Wretched and divine: The story of the wild ones”, en utgåva som skeppades i 47 000 exemplar första veckan i hemlandet.

Nu har kvintetten på allvar sällat sig till den grupp amerikanska band som gärna vill bli 2010-talets motsvarighet till Metallica – och inte minst upprepa den crossoverframgång som Hetfield och kompani lyckades framkalla i och med sin så kallade svarta platta.

Strategin har emellertid skiftat en smula. När Trivium mest har valt att ”inspireras” av läromästarnas mer thrashiga stunder gick Avenged Sevenfold steget längre, när man på ”Hail to the king” slängde ”Enter sandman” och ”Sad but true” i kopiatorn och presenterade dem som de egna kompositionerna ”Sheperd of fire” och ”This means war”.

Black Veil Brides stannar inte där. Nej då. På snart aktuella och tillika självbetilade fjärdealbumet har de valt att överlåta produktionsansvaret på en viss Bob Rock, mannen som i mångt och mycket kan ses som huvudarkitekten bakom det uppstädade men ändå kraftfulla soundet på ”Metallica”. (Att han även får stå som ansvarig för Skid Rows ”Subhuman race”, Simple Plans ”Still not getting any…”, Lostprophets ”Liberation transmission”, St Anger” och Bushs ”The sea of memories”, för att nämna några, brukar det inte talas lika högt om…) Naturligtvis är det emellertid snarare just nämnda multimiljonsäljare som hägrar framför de svartslöjade gossarnas ögon vilket leder fram till den rimliga frågan – hur funkar det då?

Nu ska jag väl inte dra i några bautastora växlar av blott en låt (sådant både kan och brukar straffa sig) men om nya videosingeln ”Heart of fire” får vara vägledande – inte så jättebra. Förvisso tycks den uppstädade imagen gå hem hos en annars tämligen halsstarrig grupp tangentbordsbödlar på Youtube, men ändå.

Det här är föga klassiskt material. Snarare väldigt tryggt placerad i den moderna arenametalskola där vi hittar just nämnda Avenged Sevenfold, Bullet For My Valentine och till viss del även Five Finger Death Punch. Det där lite ospännande gänget som egentligen inte består av obegåvat folk, men som ofta har svårt att massera upp mina gillandenerver i brygga.

Vi får väl se om det blir ändring på det då ”Black Veil Brides” – ännu en Metallica-koppling i och med ett självbetitlat album – släpps i slutet av oktober.

Sixx:AM
Modern vintage
Eleven Seven/Warner

ROCK Inledande ”Stars” låter likt ett Papa Roach frontat av Adam Lambert, ”Before it’s over” som ett Broadwayjäst Jim Steinman-nummer och ”Gotta get it right” tangerar The Darkness kabaretglam – innan en cover på The Cars ”Drive” kör hela schabraket rakt in i väggen. Mötley-Nikki och hans morgonpigga kompanjoner sixxsakkar sig på tredjegiven hejvilt mellan uttrycken, men lyckas sällan kittla intressenerven på något mer engagerat sätt. ”Modern vintage” skvalar och skvalpar på ett slags identitetslöst mellanmjölkshav där det slätstrukna och ickeupprörande står för den största konsekvensen. Förvisso hittar Sixx:AM på denna genreseglats några gillansvärda stycken – likt My Chemical Romance-minnande ”Hyperventilate” och ”Let’s go” – att kasta ankar vid en stund, men inte längre nog att orka färden ut.

Bästa spår: ”Relief”.

VECKANS TWEET: