Man kan ju verkligen kalla det ett avhopp i sista stund. Bara ett knappt dygn före sitt framträdande på festivalens största scen kommer beskedet att den banbrytande industritruppen tvingas ställa in sin närvaro i Gävle ”på grund av anledningar utanför arrangörernas kontroll”, hälsar FKP Scorpio.

Det är så klart ett trist besked. Speciellt då jag vet att det finns folk som ämnar besöka festivalen i morgon enbart på grund av Jaz Coleman och hans gäng.

Så kan det gå, helt enkelt. En ersättare har i alla fall i sista stund kallats in i form av Heat, som gjorde ett väldigt trevligt gig på Sweden Rock för en månad sedan. ”Freedom rock” i stället för ”Love like blood”?

Det blev ju aningen panikartat där efter midnatt. Med en uppkoppling som bara högst sporadiskt ville låta mig jobba mot tidningens server. Med pressansvariga som helst ville skyffla ut mig från området – trots att Nightwish-texten inte var klar och lämnad.

Nåväl. En styck helsida blev det i alla fall. Som ser ut som ovan. Även om jag inte fick med observationen att basisten/sångaren Marco Hietala ser ut som ett John Bauer-troll eller att huvudrecensionen i sig faktiskt är – plötsligt händer det – aningen kortare än beställt.

Och därtill en liten filmsnutt, från huvudbandets spelning.

Väl bekomme.

Serj Tankian

Harakiri

Reprise/Warner

ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.

Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.

I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.

Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.

Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:

En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.

Lite vrickad. Ganska så genomintressant.

Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.

Bästa spår: ”Weave on”.

Då var det dags då. Lite Gävle. Lite metal. Lite jobb i dagarna tre.

Har som hastigast snurrat runt på området och kollat lite. Några låtar Obituary, ett hjärteband från förr som låter bättre än det presterar live, och och lite Mustasch, som just nu lirar på den så kallade gröna scenen.

Det är sol här. Det är vänligt. Det är liksom trevligt på ett bra sätt. Och uppkopplingen verkar funka som den ska.

Gott så. I dag blir det recensionsjobb med Kvelertak, Venom och Nightwish. Betyg, omdömen och annat trivialt kommer i en väl vald Aftonbladet-kanal i morgon.

Nu – lite mat, kanske?

Nu är det snart bara ett dygn kvar tills Obituary och Keep Rising sparkar igång årets upplaga av metalfesten i Gävle.

Det ska bli intressant att se hur de nya arrangörerna FKP Scorpio, ansvariga för bland annat Hultsfredsfestivalen, kommer att ta till vara förutsättningarna vid området Gasklockorna. Om Getaway fortfarande kan kamma hem utmärkelsen ”Sveriges trevligaste festival”.

Facit ges i helgen. Jag är på plats och bevakar på alla de tänkbara sätt med recensioner i papperstidningen, på nätet och med lite allmänt trams och annat här på bloggen.

Fram till avspark går det alltid bra att lyssna på festivalens repertoar – på den superfärska Spotifylista jag har knåpat ihop. Här finns den.

Mycket nöje. Ses i vimlet i helgen.

Jag kan börja med ett stort grattis till trion här nedan. Men tänkte också passa på att dela ut en ganska så skymmande skämskudde till en oväntat stor del av de cirka 400 som har varit peppade på att vinna ett festivalpass till Getaway Rock samt en signerad Manowar-gura.

Det lönar sig nämligen att läsa frågan. Ganska så noga, till och med.

Vilket många verkar ha haft en smula problem med.

Svaret på frågan jag ställde (vem som pratar på spåret ”Dark avenger” på Manowars debutskiva ”Battle hymns” från 1982) är alltså inte Christopher Lee. Att han lånade ut sin dånande stämma till nyinspelningen av nämnda platta, släppt 2010, spelar ingen roll. För det var inte det jag frågade efter.

Men, nog om detta.

Som de flesta av er ändå har konstaterat är det Orson Welles (1915–1985) som agerar sagofarbror på nämnda spår. Och tre som lyckades med detta, är våra pristagare.

• 1:a pris: Robin Dahl, Sundsvall.

• 2–3:e pris: Sandra Andersson, Nås, och Andreas Svärd, Gävle.

Ett supergrattis till er. Och ett supertack till er andra som har deltagit, skrivit trevliga hälsningar eller på andra sätt sett till att min inbox har bågnat under veckoslutet.

Det går ju att deppa en smula över den gångna månaden. Över att det på sina håll var den regnigaste juni sedan mätningarna startade för 220 år sedan. Över att det har varit blött. Och kallt. Och blött. Och … blött.

Men när det gäller färsk musik har de gångna 30 dagarna varit desto vänligare. Eller, vad sägs om färska trudelutter från såväl Kreator och The Gaslight Anthem som Ihsahn och Deathspell Omega?

Inte så tokigt, säger jag. Och har – som traditionen bjuder – satt ihop lite av det presenterade i en alldeles färsk Spotifylista.

Du hittar den här.

Bara att klicka, lyssna och njuta. Och hoppas på en juli då obligatorieplagget är något trevligare än gummistövlar och sydväst.

The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Sugen på lite specialvald musik av exempelvis Tim Armstrong eller David Draiman?

Det kanske blir ett ja på den frågan – och då är det ju väldigt passande att Spotify just i dag lanserar en knippe färska appar där en brokig fyrklöver artister får sina egna installationer. Quincy Jones och Tiësto lämnar jag villigt över till andra att tycka till om. Och konstaterar i stället att även West Coast Riot-aktuella Rancid och obegripligt populära Disturbed får varsinn egen liten hörna hos streamingtjänsten.

Och så här står de om dem i pressreleasen (ja, jag känner mig lite kvällsloj så jag klipper och klistrar):