Hey bloggerlovers.

Som tydligt är, har det varit dåligt med uppdateringar med texter av yours truly och annat under december. Jag skyller på flyttstök, en önskan om lugn och ro när tillfälle gavs och allmänt rådd med gästbloggare och övrig administration.

Men, i alla fall. För er som inte har önskat/orkat köpa papperstidningen eller missat skiten på nätet så kommer här december i ett sammandrag.

Publicerad 12/12:

++++

Backyard Babies

Them XX

Billion Dollar Babies/Versity/Universal

HÅRD ROCK

För en gångs skull så är huvudinslaget det minst intressanta.

När Nässjös mest högexplosiva bidrag till den svenska rockhistorien väljer att sluta pärmarna runt en tjugoårig karriär så blir det egentliga bokslutet just – en bok. Och som sådan är kaffebordsprodukten ”Them XX” synnerligen läcker och iögonfallande. I ett generöst paket sammanfattas karriären i bildform. I svartvitt. Ickekronologiskt. Och, så klart, så snyggt att ögonen önskar sig plastikoperationer och nya linser.

Men det som verkligen motiverar inköpspriset är i stället de fyra skivor som dispositionsmässigt fungerar som ett tänkbart anslag till fotoparaden. Det borde liksom räcka med en cd med kvartettens mest kända låtar, men därutöver medföljer inte mindre än två skivor som förenar singelbaksidor med covers och andra mer perifera prestationer. Slående god kvalitet rakt igenom, speciellt där det fräckt tolkas bland andra Social Distortion, Misfits och Ramones, även om några avrundande remixer har mer komplementvärde än äkta njutbarhet.

Dessutom repriseras dvd-utgåvan ”Jetlag – the movie” – en ogenerad skildring av det band som likt inget annat i Sverige tjurrusat in i en sex, drugs & rock ’n’ roll-tunnel och som kommit ut helskinnat på andra sidan – en boxunik dokumentär samt en komplett videoparad.

Är det ett bokslut eller bara ett kapitel som väntar på att kompletteras med nya anekdoter, kroppsjuice och småländskt rockskorrande? 

Framtiden får besvara den frågan. Men vad som än må komma är ”Them XX” ett musikaliskt testamente som alla kan dra vinning av.

Mattias Kling

Publicerad 19/12:

ÅRETS BÄSTA ALBUM:

1. Mastodon

Crack the skye

PROGROCK Brent Hinds råkade i slagsmål med singer/songwritern William Hudson i Las Vegas, hamnade i koma och rehabiliterade sig därefter i åtta månader på verandan med en akustisk gitarr och söta rökverk. Under dessa förutsättningar föddes så ”Crack the skye” – ett verk som drivs av ett konceptuellt tänkande och som kopplar ihop Stephen Hawkins teorier med Rasputin och… luft. Det må låta hur pretentiöst som helst. Men slutsatsen är bara oerhört utmanande och makalöst bra på en och samma gång. Ett mästerverk så fantastiskt att himlen rämnar.

2. Alice In Chains

Black gives way to blue

ROCK/METAL Med ballar av stål plockar William DuVall upp Layne Stayleys fallna mantel och bildar ett nervdallrande par med Jerry Cantrells skärrade harmonier. Det finns bara fem ord som i år är synonyma med succécomeback. Och det är ”Black gives way to blue”.

3. Behemoth

Evangelion

DEATH METAL Med en förbluffande lätthet förvandlar gruppen sina burdusa höghastighetsattacker till vanilj som fullkomligt smälter i munnen. Låtarna, för det handlar verkligen om låtar, är så medryckande att man bara kan häpna. Och vare sig det handlar om Morbid Angel-dunder eller Bathory-brak är ”Evangelion” ett glädjebudskap som kan övertyga fler än de redan frälsta.

4. Hardcore Superstar

Beg for it

HÅRDROCK Nytillskottet Vic Zino sprutar en redan överstyv thrashsleaze så full av energi att inte ens en lätt stillastående halvballad i halvtid lyckas slå hål på en uppåtgående formkurva. Guldlåtarna staplas på varandra under en uppsluppen fest som inte är över innan de sista tonerna i ”Innocent boy” aviserar hemgång med tungt huvud och lätt hjärta.

5. Candlemass

Death magic doom

METAL Candlemass hämtar upp sin vågspräckande tyngd från medvetandets mörkaste vrår, men smyckar därtill med harmonier så luftiga att de svävar likt moln runt bergstoppar. Det märks i Tony Iommi-tjocka riff, i Rob Lowes högst myndiga sång och i låtar så väldiga att de borde ha egna gps-koordinater.

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Mastodon

The czar…

PROGROCK Via fyra passager tas lyssnaren med på en halsbrytande tiominutersfärd där det absolut bästa från rockhistorien presenteras på ett blänkande silverfat. 

2. Katatonia

Liberation

METAL Lika fantastisk som snöstormen utanför fönstret, lika varm som ett par ben under filten. 

3. Hardcore Superstar

Innocent boy

HÅRDROCK Så här ska ett superalbum knytas ihop – med en Mötley Crüe-fräsig hymn som är allt annat än oskyldig

4. Hatebreed

In the ashes they shall reap

METALCORE En upplyftande uppmaning att kämpa vidare, vilken skit världen än må kasta på dig.

5. Bring Me The Horizon

It was written in blood (L’Amour LA Morgue remix)

METAL/HARCORE Det här bandet är mer än fräcka frisyrer och skinntajta jeans. Bara så att ni vet.

Publicerad 2/1 2010:

00-TALETS BÄSTA LÅTAR

 

1. ONE OF US MUST HANG (KHOMA)

ROCK Efter två minuter och fyrtiosju sekunder stannar tiden. Då brister alla skyddsvallar. En sorgsen gitarrslinga får växa sig övermäktig och sköljer över lyssnaren likt en tsunamivåg som samtidigt är hotfull och så förbannat vacker att den inte hör hemma i den här usla världen. Och när den sista tonkaskaden har ebbat ut står sångaren Jan Jämte fortfarande flämtande och viftar med armarna i hopp om att finna balans. Nollnolltalet har aldrig låtit vackrare än så.

2. B.Y.O.B. (SYSTEM OF A DOWN)

METAL I textraderna ”Why don’t presidents fight the war?/Why do they always send the poor?” sammanfattas en hel tidsanda, påeldad och förargad av George W Bushs krig mot terrorn i Irak och mot den egna befolkningen på hemmaplan. Trött polemik, kanske. Men tonsatt av en musikalisk uttryckstombola där thrash möter solskenspop och österländska harmonier blir det som ett brandtal av inspiration. Blast off – it’s party time!

3. THE DRAPERY FALLS (OPETH)

METAL Få låtidéer håller för att kavlas ut i närmare elva minuter. Men i Opeths fall är den omfångsrika formen snarare en förutsättning än en begränsning och innan ridån till slut faller har i stort sett alla sinnesstämningar bearbetats.

4. ALL ON BLACK (ALKALINE TRIO)

PUNK I år skaffar jag låtens galghumoristiskt tvetydiga öppningsrad som magtatuering. Det är mitt enda nyårslöfte, då det här är ett stycke som verkligen är hudnära.

5. PARABOLA (TOOL)

METAL Under 1980-talet gjorde Queensrÿche termen ”thinking man’s metal” till sitt adelsmärke. Tjugo år senare tar Maynard James Keenans intrikata konstellation över den yrkesbeteckningen, med en perfekt avvägning mellan intellekt och auktoritet.

6. PASCHENDALE (IRON MAIDEN)

METAL Inte bara för att Maiden är Maiden, och därmed per definition världsbäst. Utan minst lika mycket för att det här är Steve Harris mest närgångna krigsskildring sedan ”Afraid to shoot strangers”.

7. HURT (JOHNNY CASH)

COUNTRY En man som har börjat skönja slutet på sin livsresa tar Trent Reznors självdestruktiva gospel och gör den till sin egen sorti. Den som inte berörs av den färden har inget hjärta.

8. ANGEL’S WINGS (SOCIAL DISTORTION)

PUNK När turen är slagen i botten går det alltid att lita på att Mike Ness lyfter upp en igen. Som med denna fantastiska avslutningsfanfar på albumet ”Sex, love & rock ’n’ roll”.

9. M.I.A. (AVENGED SEVENFOLD)

METAL Ett formidabelt möte mellan Iron Maidensk galoppmetal och solbränd västkusthardcore.

10. FACING WHAT CONSUMES YOU (HATEBREED)

METALCORE Vill du bygga muskler, se då till att ha Connecticuts finest som träningsmusik. Biffigare än så här blir det knappast.

…och därmed var maratonprojektet ”Topp tre vid tre” i hamn.

Vill passa på att tacka alla medverkande (especially Scott Ian – you rule, man!) och inte minst ni som har läst vad löst folk från hårdrocksscenen har haft att säga. Det har varit kul som fan att gå igenom, redigera, bolla idéer och få respons från de mest oväntade håll.

Och, bara för det. Här kommer ytterligare en liten bonuslista, signerad yours truly.

3 guilty pelasures 2009:

1. Dare ”Arc of the dawn”

Att min trolovade varje gång jag lyssnar på denna sublima AOR/folk-platta ifrågasätter min mentala status må vara en sak. Men till sanningen hör att Darren Wharton (som spelade i Thin Lizzy typ i en kvart) och hans band har gjort en förnämlig platta med vuxenrock som med råge knäcker Bon Jovis trötta ”The circle”.

2. Månegarm ”Nattväsen”

Vanligtvis är jag relativt skeptiskt inställd till dylikt vikingatjosan, men stockholmarna lyckas få en närmast perfekt avvägning mellan kött och potatis. Att lyssna på ”Nattväsen” är lite som att spela Bathory i ena högtalaren och Bröderna Djup i den andra. Tjoflöjt.

3. Steel Panther ”Feel the steel”

Knark. Sex. Blåsjobb. Sprit. Sodomi. Kokain. Horor. Könssjukdomar. Rock. 

Ja, Los Angeles-gruppen kniper Beavis & Butthead-poäng på löpande band och kunde ha varit lika lätta att avfärda som en mygga i juli, om inte dess musikaliska prestationer talar högre än alla berättelser om kukar som är allmän egendom. Lyssna bara på den sköna Bon Jovi-passningen ”Party all day” eller ”Death to all but metal”. Och inse att det går att göra buskis som de facto låter bra.

*****

Så där. Då sätter vi punkt. Korkar upp. Och skålar för ännu ett år i livet med förhoppningen att tillståndet är detsamma om 365 dagar.

Och firar så klart in det med ABBA:s ”Happy new year”.

Skål!

 

3 favoritkonstverk 2009:

(Alltså dom är alla asgamla men jag gör ett försök att få in lite finkultur i hårdrocksvärlden)

1. Piero Manzoni ”Merda d’artista”

Konstvärldens svar på Rammstein’s “Pussy”. Manzoni lät konservera 500 burkar av sin egen avföring och sålde dessa för samma kilopris som guld. Ett geni så metal som få.

2. Kazimir Malevich ”Black square”

Om man – som jag – är svag för krackeleringar så finns här inget som distraherar från detta vackra fenomen. Resultatet av dålig målarteknik är själva konstverket i sig. Fick ett hedersomnämnande i Einsturzende Neubautens vackra ”Sabrina” med textraden ”It is as black as Malevich’s square”. Så jävla skönt att slippa stirra på feta kungabakdelar och lillgamla små keruber spelandes på omanliga instrument.

3. Robert Rauschenberg ”Erased de Kooning drawing”

Sann konst är att våga förstöra något riktigt värdefullt. Han hade kunnat leva gott på att sälja teckningen på Sotheby’s, men valde att sudda ut den i stället. Jag bockar och bugar. Den dan jag kan implementera detta tänkande på vår musik, äro vi världens bästa band.

Bubblare: Min egenlagade sushi from Hell, Halkidikis varma sol (se bilden överst), min vackra trolovade, mina extremt retro Pradaskor (som Tom Waits sa: ”The first thing you need is a pair of Italian shoes”), Friday’s megamargaritas utan krossad is, Fetablock av Titanicsänkande storlekar. All stor konst.

Årets mest underskattade: Snus (har precis fått spons av Phantom) – borde vara dyrare, det är värt så ofantligt mycket mer! ”2012” på bio – en misantrops våta dröm.

Årets bästa vänner: Moonspell.

Årets glappaste käft: Min.

Johan Edlund, 38, är sångare och ledare för gothmetalltruppen Tiamat. Edlund har numera dock övergett kalla Sverige och glassar runt i Thessaloniki, Grekland, när det inte turneras. Och mer om detta kan ni läsa i bandkollegan Anders Iwers inlägg, som publicerades tidigare i december.

 

3 stora wrestlingögonblick 2009:

1. The Undertaker vs Shawn Michaels vid Wrestlemania XXV

Så var det Shawn Michaels tur att utmana dödgrävarens obesegrade Wrestlemania-svit på 16 vinster. Michaels stiger vitklädd ned från himlen till tonerna av änglakörer och The Undertaker stiger upp från helvetets avgrunder medan flammorna slickar arenans tak. De båda ärrade gubbarna bjuder sen på årets match och visar hur wrestling ska vara: Intensivt, spännande och tunnhårigt. Till slut spöar Satan Gud, och sviten är numera 17-0. Evil prevail.

2. CM Punk gör en heelomvändning

Att brottare byter från good guy (face), till bad guy (heel) hör knappast till ovanligheterna, men CM Punks heel turn i höstas är något jag läskar mig extra mycket på. Anledningen till att han är så utbuad och hatad av publiken är nämligen att han är straight edge! Hur genialt är det inte att han som står för ett liv utan sprit och droger får ta skiten, medans till exempel rejv/nu-metalfjanten Jeff Hardy, som nyligen greps med ett stadigt knarklager hemma, är älskad och hyllas av alla? Jänkarna har kanske blivit misstänksamma mot nykterister sedan en viss tysk försökte lägga världen för sina fötter i mitten av det förra decenniet? Skål, CM Punk!

3. John Cena får på nöten av Sheamus

John Cena är en av de brottare som stör mig mest. Han är så vidrigt amerikansk, helylle och klämkäck. Större delen av året har han fejdat med Randy Orton, och de har gjort några riktigt bra matcher, men favoriten är när han nyligen torsrkade WWE-championbältet till den inom WWE färska irländaren Sheamus(även om själva matchen var riktigt dålig). WWE är snåla med att släppa in nykomlingar till toppstriderna, men inte i det här fallet. På bara några månader har Sheamus gått från ”farmaligan” ECW till Raw där han sedan blev WWE-champ på TLC-galan. Att han sen är rödhårig och så rysligt blek att publiken tar med sig skyltar med texten ”Sheamus, get a tan!” på gör det inte mindre roligt.

Inför 2010 hoppas jag på en katolsk/protestantisk fejd mellan irländarna Sheamus och Finlay, att The Great Khali sväljer Hornswoggle och kvävs till döds, att Christian får komma till Raw eller Smackdown samt att The Rated R Superstar, Edge, kommer tillbaka!

Ingemar ”Inky” Gustafsson, 28 år, skriker sig hes i det stockholmska black metal-bandet The Ugly och varvar satansrocken med tv-spel, öl, film och wrestling. En av 2009 års höjdpunkter var wrestlingresan till Finland (med tillhörande hyttmatch på båten), samt att nappa åt sig barndomsidolen Ace Frehleys vattenflaska på dennes Debaser Medis-gig.

 

3 tongivande stilar från 2009 och skivorna jag lyssnat mest på inom dem

1. Pop 2009

Årets kanske mest tongivande musikinriktning inom popsfären är den som oftast förenklat beskrivs som världsmusik, hur missvisande och äckelframkallande det än må låta. Det är en bespottad genreförenkling som ofta beskylls för att sko sig på det som roffats från andra kulturer. Uttrycket stöpts om ibland och presenteras som autentisk afropop eller liknande, men har alltid fått skit, i alla fall sen Paul Simons ”Graceland”.  I år har icke-genren äntligen fått spela fritt, beskyllningarna haglar inte lika tätt och det mest initierade blir till musik i mittfåran. 

Oavsett om det är glädjesprudlande afrokarameller, kritvit popsångerska med pakistanska folkmusiker som blir mixade av svenska fjordpopshipstern Dan Lissvik eller om det är überhippa genreöverskridare från Brooklyn så finns det många bra skivor ute i år. Jag väljer fyra bara för att jag kan. 

1. Animal Collective ”Merriweather post pavillion” 

2. Dirty Projectors ”Bitte Orca” 

3. Taken By Trees ”East of Eden” 

4. The Very Best ”S/t”   

2. Indie 2009

Banden som blickar framåt genom att blicka bakåt har vi levt med ett tag nu. Lo-fi har tagit mycket plats, portainspelningarna har blivit vanligare och indie har blivit indie igen genom bolag som bland andra Woodsist och Sacred Bones. Hederliga garagerockideal och DIY-mentalitet har blommat och givit oss band som faktiskt mest bryr sig om att släppa skivor istället för att faktiskt synas eller sälja. 

Vid sidan av de mer sprakiga och luddiga banden har vi de som tagit tillbaka ljudvolymen som en av de viktigaste komponenterna. Också på egna villkor, utan att följa trender eller försäljningskalkyler. Kalla det indie eller pop, några av de band som jag lyssnat mest på i år slår an en ådra som de gamla skotittarbanden var inne på för ett bra tag sen. En ådra som uppdaterats på ett eller annat vis. 

1. A Place to Bury Strangers ”Exploding head” 

2. Fuck Buttons ”Tarot sport” 

3. Health ”Get color” 

3.  Rock 2009

Att metal räknas som den mest folkliga stilen näst efter dansband är väl alla införstådda med. Samtidigt har det på senare år dykt upp band som uppdaterat, och i bästa fall, utmanat de mer konventionella stilarna. Blandat och givit ut hybrider som känts mer samtid än på länge. Årets utbud av nydanare har inte varit lika övertygande. 

De tre hybridband jag lyssnat mest på i år är därför de som faktiskt gjort det de kan allra bäst, lira skränig rockmusik med sina polare. Finns många att välja på, men här är tre riktigt bra. 

1. Converge ”Axe to fall” (med medlemmar från Cave In, Genghis Tron, Neurosis och Disfear) 

2. Shrinebuilder ”S/t” (medlemmar från the Obsessed/Saint Vitus, Sleep/OM, Melvins och Neurosis) 

3. White Shit ”Sculpted beef” (medlemmar från bland andra Wrangler Brutes, Monorchid, Skull Kontrol, Big Business och The Melvins). 

Mikael Nordlander är 35 år och bor i Malmö. Han har under de senaste tio åren bland annat jobbat med ”Musikbyrån” och ”Hype!” på SVT. Vid sidan av sitt arbete är han med och driver klubben High Five på Debaser i Malmö samt hjälper till med skivbolaget Deleted Art som även de har en klubb i Malmö. Skivbolaget har under året bland annat släppt DD//MM//YYYY och BiG A Little a, och släpper snart Wyo Stars och en singel med Bear Quartet. Övrig tid tillbringas framför datorn, skivspelaren eller på andras klubbar och organiserade spelningar.

 

Orange County Register rapporterar att Avenged Sevenfolds trummis James ”The Rev” Sullivan har hittats död i sitt hem i Huntington Beach. Än så länge bedöms dödsfallet vara naturligt, men batteristens kropp ska obduceras för att klargöra vad som orsakat tragedin.

Via sin hemsida har Avenged Sevenfold offentliggjort följande uttalande:

”It is with great sadness and heavy hearts that we tell you of the passing today of Jimmy ’The Rev’ Sullivan. Jimmy was not only one of the world’s best drummers, but more importantly he was our best friend and brother. Our thoughts and prayers go out to Jimmy’s family and we hope you will respect their privacy during this difficult time.”

The Rev blev bara 28 år.

Tre gig som betytt mycket under 2009:

1. Angel Witch (Headbangers Open Air, Hamburg, 24 juli)

Första gånger jag ser Angel Witch live. Ett band som betytt väldigt mycket för Candlemass. Svingrymt gig! De kör alla klassiker som ”Angel of death”, ”Baphomet” och såklart ”Angel Witch”. Hade ståpäls i 60 minuter.

Där på plats kommer vi överrens om att de ska ta Pentagrams plats på vår Dynasty of doom-turné, som sedan ägde rum i Malmö, Göteborg och Stockholm i slutet av september.

2. Pentagram (Hole In The Sky, Bergen, 29 augusti)

Ett annat band som varit sjukt betydelsefullt för oss. Trodde aldrig jag skulle få se dom live, men i Bergen i somras blev det äntligen av.

Bobby Liebling var i högform och de levererade ett vansinnigt bra gig! Låtlistan var en dröm… ”When the screams come”, ”Forever my queen”, ”All your sins”

”Petrified”… Och så vidare. Och så vidare. Hade fanimej tårar i ögonen. Kul att notera att Bobby också var en riktigt kul och cool snubbe! Vi snackade minnen över en hamburgare på McDonalds, och efterfestade på hans hotellrum till gryningen. På grund av internt strul kunde tyvärr inte Pentagram vara med på Dynasty of doom-vändan i Sverige, men de lovar att komma när vi fyller 25 nästa år.

3. Manilla Road (Raise the Dead, Oslo, 30 september)

Bandet spelar i två och en halv timme och det är en överkörning som heter duga! ”Cage of mirrors”, ”Crystal logic”, ”Necropolis”, ”Open the gates”, ”Witches brew”, ”Up from the crypt”, ”Masque of the red death”… Snacka om fet lektion i hur klassisk metal ska låta! Över en curry berättar också en svintrevlig Mark Shelton att det var han som rekommenderade Black Dragon att signa Candlemass när han hörde vår demo på deras kontor i slutet av 1985. Thank you, Mark! Nästan onödigt att tillägga att Manilla Road har inspirerat Candlemass.

Plattor som ”Crystal logic”, ”Open the gates” ”The deluge” och ”Mystification” borde finnas i varje metallskalles skivsamling! Men gör det sorgligt nog inte…

Leif Edling, 46, är mest känd som basist och låtskrivare i eminenta doomcombon Candlemass. Gruppen, som nu frontas av amerikanen Robert Lowe, släppte under året sitt tionde studioalbum ”Death magic doom”. Det var en skiva så god att den placerade sig på femte plats över årets släpp på bloggeneralens Aftonbladetlista.

 

…är In Flames ”Come clarity”, allt enligt aftonbladet.se:s läsare.

Coolt som fan, säger jag. Och grattar så klart Flammorna till att ha malt ned motståndet i form av Håkan Hellström, Kent, Sahara Hotnights och The Hives.

Det kan vi ju fira med titelspåret från nämnda album, tycker jag.

 

Tre avgörande livserfarenheter 2009: 

1. Hawaii…

Åkte till Hawaii i januari. Jag och min japanska fru beslutade oss att skilja oss när vi väl var där. Kommer ihåg den bisarra känslan av att sitta på Waikiki Beach med vajande palmer, lönnfet efter julen, med tre burkar Miller lite i en plastkasse och inse att man var nyskild medans frugan var i plurret med en hibiskusblomma i håret och såg ut som en hawaiiansk dröm. Vi hade båda insett att vi var mer vänner än någonting annat och känslan gick inte att förneka. Vi beslutade oss dock för ha riktigt förbannat kul ändå och det hela blev till en rock ’n’ roll-skilsmässa. Minns när jag satt på balkongen i Honolulu och drack öl med min då nyblivna ex-svärfar klockan sju på morgonen, han kunde inte ett ord engelska men vi båda log när vi svepte en sista öl innan det bar av

till flygplatsen. Minns också att jag skrev ett sms till Sharlee D’Angelo: ”Sitter och dricker öl på balkongen med svärfar i Honolulu, classic!!!”

2. …Hallonvingar…

Jaha, vad fan har då Hallonvingar med det här att göra? Inte ett dyft. Dock vill jag klargöra att dom är förbannat goda. För alla er som turnerat i USA så har ni säkert blivit ilurade att testa Buffalo chicken wings någon gång. Till det ska det vara blue cheese-dressing. Det brukar sluta med att det fullkomligt brinner i käften och man ser en flinande amerikan framför sig med en Element-keps på sned och fäller en kommentar i stil med ”yeah they’re fakkiiiin hoooot duuuuuude”.

Mina damer och herrar, Hallonvingar är nåt helt annat. Förutom hallonmarinaden har även dessa vingar också frälsts med chipotlemarinad (torkad rökt chili). Det hela låter kanske motsägelsefullt med tanke på vad jag tidigare yttrade angående styrkan på Buffalovingarna. Det är dock inte särskilt spicy, dude. Faktum är att dom är så jävla goda att jag vill frälsa världen med dom med ett svinigt Steffo Törnqvist-smil på fejan.

Testa dom, make ’em crispy.

3. …och sprit är förresten skit

Har precis kommit hem från Phoenix i USA och insett att shots är roten till allt ont. Har dock haft förbannt kul, Phoenix rockar hårt och kaktusarna gör ont. Med facit i hand har det dock blivit alldeles för mycket av den goda varan detta året. Spriten då alltså, Helge. (Eller var det procenten?). Att man aldrig lär sig… eller, jo, det har jag nog fan gjort nu. Har du någon gång vaknat upp alldeles för tidigt efter att ha supit hela dan och dragit i dig en ”5 hour energy drink”, och avrundat kvällen med att helt ovetandes få chrystal meth planterat i din drink? Tydligen ska det vara som att hälla Via i en rom och cola, och jag kan bara intyga… fy för helvete. Har du inte träffat Jesus eller fan själv innan, så lär du göra det då. 

Björn Ove Ingemar ”Speed” Strid, 31 år, är levnadskonstnär och skånsk näktergal i Soilwork. Kuriosa: Isbjörnssupporter och en fena på fisksoppa.

 

Om det är någon som mitt i allt helgfirande har saknat gästbloggar och liknande här så har det sina förklaringar.

Julen för mig kan nämligen sammanfattas med tre bilder:

och

och – otrevligast av allt – 

Därför har jag legat en smula lågt, eller i alla fall hållt mig väldigt nära en porslinstron mest hela tiden. 

Men nu är balansen återupprättad, så från och med om 40 minuter är decemberföljetongen ”Topp tre vid tre” på banan igen.