Kvartetten är fortfarande inte redo att värvas till någon högmässa.
Okej, mycket runt bandet har på senare år framstått som en illa regisserad dokusåpa. Det har varit inställda turnéer hit och dit, gruff, avhopp och annat trams som har stått i vägen för det primära. Nämligen musiken.
Och just när det gäller denna, i sammanhanget knappast obetydliga, detalj har Glen Benton och hans kristendomsbashande anhang från Florida inte direkt svikit.
Okej, det släpptes ett par rätt ruttna album runt millennieskiftet. Enligt uppgift för att bandet ville lösgöra sig från sitt då aktuella Roadrunnerkontrakt, men som också gick ut över dess fans. ”Insineratehymn”? ”In torment in hell”? Helsefyröverstrukna nja, förutom något enstaka stycke var det riktiga krämarutgåvor som enbart lyckades släpa gruppens egna rykte i smutsen.
Brutal musik kräver en brutal förpackning. Likt denna.
Emellertid, efter omladdningen med nio år gamla ”Scars of the crucifix” och inte minst uppföljaren ”The stench of redemption” så har kvalitetskontrollen varit (o)god och pålitlig.
Något som tycks vara fallet även nu. Även om titelspåret från stundande Century Media-släppet ”In the minds of evil” – i butik i slutet av november – inte riktigt är någon så helvetesblastande historia som vi är vana vid är låten death metal av krossande god klass.
Mer av denna vara blir det på bandets elfte knogmacka. Allt annat vore väldigt märkligt och förvånande.
Ännu ett decinnieförvirrat band från Västkusten, pustar ni kanske.
Jomenvisst, säger jag.
Men sluta inte läsa här bara för det. Det är förvisso aldrig för sent att ge upp, men i vissa fall innebär det att man går miste om det goda här i livet.
Ungefär som att välja bort ”Time warriors” bara för att plattan rider på samma retrorumlande våg som exempelvis har lyft fram Witchcraft och Graveyard eller på grund av det blanka faktum att skivan når publiken via Rise Above.
Nåväl. Misstag likt dessa kan man trots allt göra. Det förstår jag och har högsta respekt för. Endast den som är felfri kan langa den första bumlingen, och allt det där.
Göteborgsbandet står upp för sina iögonfallande snorbromsar. Foto: Kristin Lindell
Men, begå nu inte misstaget att döma hunden efter håret. Eller bandet efter kostymen. Med tanke på att ensemblen varit verksam ända sedan mitten av förra decenniet och härvidlag är framme vid studioalbum nummer fyra handlar det knappast om några trendryttare som sadlar pållen.
Och det märks också. ”Time warrors” är ett varmt, analogt och raffigt urkundsriffardemang som alltid bör snurra på makliga 33 varv i minuten. Som liksom mår bra av lite knaster i fonden, bara för att det är så mänskligt och organiskt.
Det är sådana känslor som tidigare exempelvis ”Hisingen blues”, ”Legend” eller Orchids ”Wizard of war” har gett. Och precis så du känner dig efter att spejat koncentrerat mot de här gängets Horisont.
HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.
”Spela snabbare? Jomenvisst. Vi fixar det, sirru.”
Den aktuella genrebeteckningen brukar kallas grindcore, fastcore, thrash eller power violence. Personligen väljer jag förslagsvis det sistnämnda. Jag menar – kraftvåld, vad mer kan man behöva en tisdag som känns likt en måndag?
Klart är i alla fall att helgsnacksen från Chicago spelar hårt och snabbt. Med ganska så stort eftertryck i beskrivningsorden. Lite som om musikspelaren kopplat upp sig direkt mot Ignalina och fått mp3-filerna att snabbspola igenom sig själva. Ett satans blås i öronen, så att säga.
Högastighetssmisk utdelas i början av november.
Den 11 november är det dags för en ny fullängdare från gruppen, den fjärde i ordningen och tillika uppföljare till 2011 års blastfest ”Worthless”. Mellan tummen och pekfingret innebär det en väntan på hela nio veckor. En evighet då hastighetshungern kniper till.
Härligt då att gruppen via lanseringsansvariga bolaget Relapse presenterar några munsbitar från kommande skivan ”Still”. Två kolhydratladdade stycken, icke desto mindre, ”Satan sucker” samt ”S.C.A.B.”.
Väl värt att mumsa loss på så här när klockan börjar närma sig lunch.
Kim Jong Un presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.
På ytterst användbara och pålitliga uppslagsverket The Metal Archives (givet bokmärke för alla metalfixerade) beskrivs Virginiagruppens huvudsakliga textämnen så här:
”Biker movies, rebellion, Satan, occult”.
Det räcker, liksom. Det är bra så. Övriga försök att definiera är bara högtravande och i sammanhanget onödiga.
Likafullt, själva tanken med detta forum är ju att skriva något. Så jag får väl använda mina höga hästar till att på något utförligare sätt nagla fast det som är Satan’s Satyrs.
En trio som låter som din värsta mardröm. Fast bra.
På ytan är det tämligen enkelt. Och samtidigt motsägelsefullt omöjligt. För det som enkelt kan beskriva debutfullängdaren ”Wild beyond beliefs” sound – som om Venom och GG Allin skulle slå sig ihop att göra soundtrack till en grindhouserulle men lyckas tappa mastertejperna i toaletten – ger bara en bild av sammanhanget. Den skabbiga, amatörmässigt otajta och överstyrt oregerliga. Skivan är faktiskt mer än så. Något otyglat och i högsta grad hörvärt.
Att gruppen handplockades av Electric Wizard till att framträda på årets upplaga av tygpåsefestivalen Roadburn i Tillburg i Holland känns i sammanhanget väldigt rimligt. Man kan ju förstå att estetiken – bågar, bärs, Belsebub och bensodiazepiner – tilltalar doomgänget från Dorset. För även om soundet må skilja de båda ensemblerna åt är de ideologiska grannar i ett technicolorlandskap där omvärlden hälsas med ett rest långfinger och där Celtic Frost är lika välkomna som Blue Cheer.
För de mest anala scenkännarna är det här inget nytt. De upptäckte troligtvis ”Wild beyond belief” då den släpptes av egna bolaget Trash King Productions i juli förra året.
Vi vanliga dödliga kan nu tacka nybildade Bad Omen för att de har plockat upp plattan för en europeisk lansering. Speciellt då trion enligt uppgift som bäst håller på och jobbar på en uppföljare som säkert kommer röna viss uppståndelse.
Fram till att denna når allmän granskning går det bra att lyssna öronen blodiga på debuten. Exempelvis via Spotify, där du hittar skivan här.
Det fingerfärdiga gänget släpper sin tolfte studioskiva, som låter ganska mycket likt den elfte.
Dream Theater
Dream Theater
Roadrunner/Warner
PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.
På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.
Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.
Nässjösonen satsar både på sång och historieberättande i höst. Foto: Magnus Sandberg
Det har säkert inte undgått någon att Backyard Babies-kajalen är dubbelt aktuell i höst (eller trippelt, om man även räknar hans bidrag till Michael Monroes senaste skiva).
Redan nu finns boken ”Dregen – självbiografin” – skriven i samarbete med min exkollega Tore S Börjesson – i handeln och i nästa vecka släpps självbetitlade solodebuten (:+++: av Håkan Steen i Nöjesbladet i dag).
Ni har säkert redan hunnit bekanta er med första singelsläppet från ovan nämnda platta, en frän liten sak kallad ”Just like that”. En komposition så läcker att den så klart förtjänar en video. Fattas bara annat.
En sådan filmades nyligen nio våningar över Regeringsgatan i Stockholm, på it- och managementkonsultbolaget HiQ:s tak. Själva storyn är inspirerad av franske lindansaren Philippe Petits trick (kallat ”le coup”) där han den 7 augusti 1974 spatserade mellan World Trade Centers tvillingtorn på en höjd av 417 meter.
En höjdarvideo? Det återstår att se. Men här går det i alla fall att ta en exklusiv titt bakom kulisserna hur det gick till under inspelningen.
Truckfighters består av Oskar ”Ozo” Cedermalm, André ”Poncho” Kvarnström och Niklas ”Dango” Källgren.
Jag låter Queens Of The Stone Ages resliga frontmansberg Josh Homme stå för introcitatet:
– Det här är det bästa bandet som någonsin har funnits.
Svettiga superlativ, om något. Och säkert ett omdöme avkunnat med viss ironi i botten, men faktum är att den fuzziga Örebrogruppen är ett begåvat gäng. Det har den visat genom några ep-släpp, fullängdarna ”Gravity X” (2005), ”Phi” (2007) och ”Mania” (2009) samt som uppvärmare åt bland andra Kvelertak på bandets turné i våras.
Ett schyst cv om något. Och en bakgrund som har fått Sony music att göra vågen – och erbjuda gruppen ett kontrakt. Det innebär att trions nästa album ”Universe”, som släpps i februari nästa år, kommer att segla ut i butikerna under storbolagsflagg. Och att jag i dag kan premiärvisa videon till ep-låten ”The chairman” som släpps som trevlig tiotumsvinyl och digital nedladdning den 4 oktober.
Trevligt värre, så att säga.
Och därmed är det väl att lämna över mikrofonen till ordföranden.
Den tidigare aktuella upplagan av Entombed, med Alex Hellid tvåa från höger.
Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:
Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.
Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.
(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)
Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.
Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.
Entombed runt releasen av debuten ”Left hand path” 1990. Från vänster Nicke Andersson, Uffe Cederlund, LG Petrov och Alex Hellid.
Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.
Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.
Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.
Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.
Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:
1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).
2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.
3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.
Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.
Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.
Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.
Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.
Grungeveteranerna står redo att släppa lös album nummer tio den 14 oktober.
Vi drar en liten snabbis här. Mest beroende på att andra skeenden i hårdrocksvärlden (mer om detta i Nöjesbladet i morgon) kräver min uppmärksamhet och deltagande.
Men, det vore ju dumt att inte sprida ”Sirens”. Som alltså är den nya videon, och tillika andra singeln, från Seattlegruppens kommande skiva ”Lightning bolt”. För det är ju en trevlig liten ballad. Lite countryfärgad, med snygg slidegitarr och tjusig stegring mot en refräng som smeker öronen.
Kolla in det Danny Clinch-regisserade klippet nedan. Mysigt murrig mumma en regnvåt torsdag som denna.
