ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony
METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.
The god of fuck does not jättesuck as much any more.
Vi kan väl säga att de senaste åren inte har varit direkt snälla mot chockrockens störste Mazzarin. Efter den offentliga kraschlandning som sommarturnén 2009 innebar – jag minns fortfarande giget på Metaltown i juni samma år som det sämsta jag sett med en artist på den nivån – tycks han ha skärpt sig en smula. Gjorde en hygglig comeback på samma festival två år senare och släppte ett ganska så godkänt album i och med ”Born villain” några månader senare. En comeback som dessvärre följdes upp av ännu ett näsdyk till konsert på Hovet i december samma år, en Sverigevisit som mest kommer att gå till historien för att huvudpersonen kvällen före körde fyllekaraoke på stockholmska kulturetablissemanget Pub Anchor.
Nyss nämnda 2012-platta var dock inte något återtagande av den kreativa glöd som präglade den så smått fantastiska albumsviten som ledde in i millennieskiftet, men likväl en fingervisning om att den oregerlige strulputten i alla fall verkade intresserad av att göra spännande och lyssningsvärd musik igen.
Satt i detta ljus är 45-åringens nya singel närmast sensationell. Akutsläppt i helgen via exempelvis Youtube och för nedladdning på hemsidan är ”Day three of a seven day binge” (bara titeln är så dekadent att man blir bakis bara av att läsa den) en skön midtemporocker som tycks ligga närmare Bowieismerna som präglade ”Eat me, drink me” (2007) än de karriärbyggande industriexplosionerna på ”Antichrist superstar”.
Bra så! Jag godkänner och gillar. Känner en i alla fall försiktig pepp för det studioalbum som är aviserat till nästa år. Och det är ju faktiskt inte så tokigt i sammanhanget.
Ett fyr-faldigt leve för dagens premiärgäng. (Foto: Henrik Wiklund)
Begreppet all star-projekt är grymt slitet, och jag är övertygad om att skivdebutanterna från norr inte heller ser sig som något sådant per definition.
Det handlar ju trots allt om hardcore. En genre som bär det jordnära likt en Minor Threat-pin på jackslaget, som suddar ut gränserna mellan publik och artist och som hellre bygger underifrån än distanserar sig.
Detta till trots, nog är det här ett tämligen namnkunnigt gäng. Initiativtagaren och gitarristen Johannes Persson har genom åren gjort sig ett respekterat namn genom bloggfavoriterna Cult Of Luna och Khoma, sångaren Fredrik Lindqvist och trummisen Christian Augustin känns igen från Totalt Jävla Mörker, medan basisten Christoffer Röstlund Jonsson har svingat tatuerade kroppsdelar i takt till musik av bland andra DS-13 och AC4. Endast gitarristen Marita Jonsson är för mig ett obekant namn, men det beror säkert på att jag tappade greppet om scenen för många herrans år sedan. Enligt uppgift ska hon emellertid ha skaffat sig erfarenhet i grupper kallade Orchid och Haemathoma. Sägs det.
Förra helgen gjorde kvintetten i alla fall sin premiärspelning i Umeå. En succétillställning, om man får tro Johannes.
– Det gick faktiskt över förväntan. Det var ett jävla ös från början till slut. Det enda jag oroade mig över var om Christian på trummor skulle orka hela vägen för det var väldigt varmt på scen och han drog iväg i 300 bpm.
– Jag glömde faktiskt bort att det var vårt första gig och att det är ett helt nytt band. Marita har ju inte stått på en scen på hur länge som helst så jag var nog lite hemmablind och glömde relatera till hur de andra kände det, men det var kanske lika bra med tanke på att alla skötte sig fantastiskt. Umeåpubliken var otroligt välkomnande, de stagedivade och röjde till låtar de aldrig hört tidigare. Så var det inte i slutet på 90-talet, då det började gå stiltje i scenen. Kul att se den här generationen levererar.
Jag tycker mig höra en hel del Integrity över låtarna, tillsammans med annan bufflig hc från mitten av 1990-talet. Är det här en ren nostalgitripp?
– Det hoppas jag verkligen att det gör. Integrity har släppt några riktiga klassiker och var ett band som skapade något nytt när det begav sig. Deras album ”Those that fear tomorrow” är ett fundament för hardcoremusiken och var något helt nyskapande när den kom. Men hela det här projektet ger mig utrymme att inspireras av de band jag lyssnade maniskt på när jag växte upp. Inte bara Integrity utan allt från Judge till Chain Of Strength, Battery, Inside Out, 108 och så vidare.
– Jag är en väldigt nostalgisk person men jag tänker inte förminska min vilja att spela den här musiken till något som enbart skulle vara sprunget ur någon form av lustig nostalgitripp. Musiken kommer direkt från hjärtat som allt annat jag gör.
Vad jag förstår finns det mycket mer skrivet material än de tre låtarna på debutplattan. När får vi höra dem?
– När jag bestämde mig för att börja skriva så gjorde jag 14 låtar på 14 dagar, varav tre hamnade på skivan. Nu har det tillkommit några fler och vår plan är att så snart som möjligt spela in ett album. Den här tiotummaren är bara början, en uppvärmning till vad som komma skall. Förhoppningsvis kommer den släppas under första delen av nästa år.
Här nedan kan du i dag lyssna på gruppens självbetitlade debut-ep, som släpps via norska Indie Recordings. Det är en exklusiv försmak. Endast här i hela förbannade världen. Så ta tillfället i akt att bekanta dig med en saftig dos riwig old school-mosh. Och slut upp när kvintetten spelar på The Liffey i Stockholm den 21/11 eller på Klubb Fyllskalle i Linköping aftonen efter.
Fotnot: Faller mullret ovan i smaken tycker jag att det bara är att göra slag i saken och tjacka plattan via skivbolagets webbshop.
… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.
Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.
Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.
Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.
Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.
Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.
Det får räcka för nu.
Kom ihåg – snart är det jul.
Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta, alldeles jätteutmärkta, framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)
För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.
Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.
Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.
På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.
Så här skriver han:
Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.
Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.
Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.
Han där i mitten brukar sjunga halvfalskt med Paradise Lost. Här growlar han med hyggligt pondus.
Förra veckan fick vi lära oss en rad saker.
Den kanske absolut viktigaste av dessa (okej, jag sladdar förbi Löfvens smocka mot vänsterpartiet, folkomröstningen i Skottland och Microsofts köp av bolaget bakom Minecraft av rent dramaturgiska skäl) var exakt vem som tar över mikrofonen efter Mikael Åkerfeldt i detta väldigt Katatonia-besläktade dödsprojekt.
Alltså, inte Jörgen Sandström. Och knappast heller Jason Mendoca från Akercocke, Tiamats Johan Edlund eller Hate Eternals Erik Rutan, alla vars namn tidigare har varit med i de mer eller mindre vilda spekulationerna.
Att jobbet har gått till britten Nick Holmes, vanligtvis surmulen gothdoomfarbror i Paradise Lost, är ju vid det här laget vida känt och sönderältat på diverse forum. Men mer spännande – hur tusan låter det då?
Jo, precis så här.
Via spelaren här nedanför finns färska spåret ”Unite in pain” serverat, som är hämtat från gruppens kommande platta ”Grand morbid funeral”. Ett stycke som i mina öron känns som en nöjsam old school-lavett i den ursvenska skolan och som därför har mer gemensamt med soundet på gruppens tidiga Century Media-släpp än Floridamanglet på föregångaren ”The fathomless mastery” (2008).
Huruvida detta får vara vägledande för albumet i stort återstår att se. Det lär vi bli varse runt releasen i mitten av november.
Gruppen som ger företeelsen slutspelsskägg fem fårade ansikten är tämligen aktuell igen. (Foto: Ester Segarra)
De med minne som sträcker sig längre än den senaste pannkollapsen på Fejjan erinrar sig måhända att jag för sisådär tre veckor sedan tipsade om nytt material från dessa slitvargar aus Florida.
Det då aktuella stycket, kallat ”Visions in my head”, fick en småentusiastisk klapp på huvudet för sin ambition att förena gruppens egna ”World demise”-malande med den rytmiska upp och studsa-stämningen från Sepulturas ”Roots”-platta. En soundhänvisning som må sticka i ögonen på vissa paragrafryttare, men som icke desto mindre är fullkomligt rimlig.
Nu fortsätter uppstartskampanjen inför kommande släppet ”Inked in blood” (i butik om ungefär en månad via nya bolagsadressen Relapse) på ett extra oömt vis. Den nu serverade aptitretaren från Obituarys nionde studioalbum heter nämligen ”Violence” och lever väl på så sätt upp till sin titel. Speciellt då det är ett väldigt okomplicerat och komprimerat stycke, mätande strax över två minuter, som visar exakt hur bra kvintetten trivs då den får mala sönder sina Celtic Frost-inspirerade riffidéer i ett behagligt mellantempo.
Ja, en mycket bättre ny Obituary-låt kommer du faktiskt inte att få höra just i dag.
2006 må kännas som i går (vi stofiler upplever ofta tiden som något ständigt accelererande), men vi snackar ju ändå om åtta år här. Det vill säga samma period som genomsnittstiden som äktenskap varar innan löses upp via skilsmässa i Botkyrka kommun eller så lång tid det tar att ta en nyfödd från BB till andra klass.
Det är i alla fall så länge sedan vi sist hörde ifrån slitvargarna från Avesta, då de la ner verksamheten bara ett år efter releasen av åttonde fullängdaren ”World declension” och snuvade publiken på en aviserad avskedsföreställning i Eskilstuna.
Nu är det emellertid dags igen att sätta ner foten mitt emellan Stockholmsskolans köttiga death metal och Västkustens mer harmonidrivna mangel. Den 21 november ser världen kvartettens comebackalster, kallat ”Redeeming filth” och publicerat via Agonia.
Det kan kännas som att väntan till dess är lång. Mer än två månader. En herrans massa dagar som återstår innan du får blåsa skallen från nackroten till tonerna av de nya styckena ”Bloodraze”, ”Unrestrained” eller ”Eye sockets empty”. Men nog finns det sätt att stilla denna klåda redan här och nu.
Typ via färska låten ”Moist purple skin”. Som tycks handla om en kvinnokropp invirad i plast, en sjö och annat mysigt.
Men bra är den. Väl värd att göra de sista minuterna vid jobbdatorn lite tuffare.
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).
För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.
Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.
En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.
Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.
Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.
Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.
Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.
Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.
”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.
Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.
