Arkiv för kategori Streaming

- Sida 2 av 12

Så här kan Linkin Park också låta. Du kommer inte tro dina öron.

av Mattias Kling
cat_1-jpg

Notera rubriken här ovan. Det är en så kallad buzzfeedifiering av tilltalet, något som många mediehus här i världen försöker ta efter i i kölvattnet av sajten Buzzfeeds framgångar. Något som så klart går att ironisera över, speciellt som direktöversatta ordvändningar likt denna inte riktigt gör sig på svenska.

Men, i slutänden – vem bryr sig? Inom kort kommer det säkert någon annan uppstickare som tycks tälja guld med smörkniv och därmed blir den som alla andra följer efter. Sådan är verkligen och sådana är villkoren. Inget snack om saken.

Någon rimlig övergång till det som inlägget då egentligen ska handla om hittar jag inte, men logiska luckor och halvtunna resonemang hör också till saken. Varför det så klart är fullkomligt naturligt att det inledande orerandet leder fram till en kille som heter Anthony Vincent.

Hans bidrag till dagsmuntrationerna presenteras vanligvis under signaturen Ten Second Songs och hans så kallade USP är att han tar mer eller mindre relevanta låtar och tolkar om dem på helt olika artisters högst personliga vis. Kan låta trist, men är väldigt underhållande.

Speciellt den nu aktuella kompositionen som vi vanligtvis brukar hittas på Linkin Parks debutskiva ”Hybrid theory” eller som ett obligatorium i deras liverepertoar.

Du har troligtvis inte funderat så mycket över hur nämnda hitsingel skulle låta om exempelvis Bob Marley, Korn, Strapping Young Lad, Michael Jackson, Guns N’ Roses, Queen eller Eminem hade spelat in den. Lik förbannat får du svaret på just dessa ickespörsmål precis här. Uttryckstroget, roligt och gjort med stor självdistans och mycket hjärta.

Och, jo. Du kommer inte tro dina öron.

Nu är det officiellt – Faith No More jobbar på en ny skiva

av Mattias Kling
faithnomoreband2014_638

Ibland är det både irriterande och häftigt hur snabbt saker kan förändra sig i dagens tumultartade medielandskap.

För bara ett dygn sedan satt jag i Aftonbladets studio tillsammans med mina kollegor Joacim Persson och Per Magnusson och diskuterade eventualiteten att det banbrytande bandet från San Francisco är redo för en skivcomeback efter 17 år (resultatet går att höra i ”Musikpodden” som släpps på fredag). Som sagt, då var det fortfarande på spekulationsstadiet, efter att basisten Billy Gould så smått hade hintat om saken.

Nu är det emellertid klart. På riktigt. Officiellt och bekräftat.

I skrivande stund befinner sig gruppen i studion och spelar in en väldigt senkommen uppföljare till den sansat döpta 1997-plattan ”Album of the year”, med tänkt release i april nästa år. Och som detta inte vore nog föregås albumsläppet av en vinylskiva innehållande färska kompositionen ”Motherfucker” redan i slutet av november och en digital release av densamma den 9 december.

Således är manegen krattad för en verklig comeback från en av 1990-talets mest egensinniga akter, så här fem år efter återkomsten till livescenerna.

Exakt vad jag känner inför detta ventileras ganska rejält i ovan nämnda ”Musikpodden”, så ni får på något sätt ge er till tåls med att ta del av detta resonemang till i övermorgon. Men naturligtvis går det ju att säga att kvintetten – bestående av Mike Patton (sång), Bill Gould (bas), Roddy Bottum (keyboards), Mike Bordin (trummor) och Jon Hudson (gitarr) – har ett tungt ansvar som vilar på sina axlar. När jag i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock! i juni 2011 ångestkrystade fram en utdragen lista över genrens bästa album någonsin placerade sig mästerliga ”Angel dust” (1992) på plats 55 och jag har flertalet gånger återkommit till gruppens betydelse för den alternativa metalscenens utveckling.

Det är det arvet Faith No More har att leva upp till. Sånt som finns i bagaget när den återigen ger sig in på en skivmarknad som har förändrats i grunden sedan sist.

Hur det går kommer säkert att visa sig förr eller senare. Och fram till dess att ensemblen presenterar sitt nya material går det alltid att mata spekulationerna med bootlegupptagningar av just ”Motherfucker” samt ”Superman (Leader of men)”, som filmades när gruppen agerade uppvärmare åt Black Sabbath i Hyde Park i London i början av juli.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Slipknot öppnar upp det grå kapitlet i slutet av oktober

av Mattias Kling
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året.
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året. Recension av nämnda gig går att läsa här. (Foto: Thomas Johansson)

Först blev de åtta, sen sju, och nu … oklart.

Att påstå att de senaste åren har varit speciellt behagliga för maskgänget från Iowa vore en direkt lögn. Snarare en jävla soppa som tycks pågå in absurdum. För inte nog med att basisten Paul Gray (#2) avled efter en överdos av morfin och fentanyl den 24 maj 2010, i december förra året meddelade gruppen att Joey Jordison inte längre var med i leken.

I och med detta är två av gruppens mer profilstarka kompositörer inte längre med när den i slutet av oktober släpper comebackalstret ”.5: The Gray chapter”, sin första studioutgåva på sex år. En kreativt jobbig situation, naturligtvis. Som inte direkt gjordes mindre turbulent då gitarristen Jim Root (#4) beordrades att stanna hemma från en Stone Sour-turné för att i stället värka fram färska riff till den snart aktuella Slipknot-skivan, vilket lär ha renderat rätt dålig stämning i truppen.

I vilket fall som helst, inget skulle vara som vanligt om det inte stormade lite runt gänget. Det är snarare sånt som har gjort att den har stått sig stark när flertalet andra akter från nu metal-explosionen under det sena 1990-talet har blivit mer eller mindre ointressanta (Korn, Papa Roach) eller helt enkelt komplett irrelevanta (Limp Bizkit).

Därför har jag ändå förväntningar på att album nummer fem – osläppta ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (1996) oräknad – likväl blir något intressant. Vilket på olika sätt bekräftas av de två stycken som redan har offentliggjorts här i förhand. Speciellt lovande känns första smakprovet ”The negative one” – en illa dold lavett till Jordison – medan ”The devin in I” fortsätter med de soundförväxlingar som har uppstått mellan Slipknot och just Stone Sour på främst ”All hope is gone” (2008).

Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.
Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.

Därmed går det att stryka några spekulationer ur protokollet. Vi vet nu NÄR plattan kommer att släppas, VAD den heter och har fått två exempel på HUR den kommer att låta. Därmed återstår väl främst ett gissningsämne; nämligen VILKA som ingår i 2014-upplagan av truppen.

När det gäller takthållar pekar mer och mer mot att vi numera hittar Jay Weinberg (tidigare i Madball och Against Me! och son till tidigare E Street Band-trummisen Max Weinberg), medan baspositionen är mer oklar, speciellt då livemedlemmen Donnie Steeles tjänster enligt rykten inte längre tycks vara använda. Vem som lirar de djupa tonerna på plattan kan därför naturligtvis diskuteras, även om det kan tyckas rimligt att Jim Root eller Mick Thompson (#7) har tagit sig an den uppgiften i studion.

Jag antar att röken kring detta kommer skingras tämligen snart. Och så länge går det ju bra att träta över alla rimliga och orimliga eventualiteter – eller att bara lyssna på ”The negative one” och ”The devil in I” här nedanför.

Den här veckan har jag tyckt till om Judas Priest

av Mattias Kling
Låter som sig själva igen. Bara inte lika bra.
Låter som sig själva igen. Bara inte lika bra.

:++:
Judas Priest
Redeemer of souls
Columbia/Sony

METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.

Bästa spår: ”Battle cry”.

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.

Tagga upp Bråvallapeppen med en (ganska) ny Clutch-låt

av Mattias Kling
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.

Jaha. Redan festivaldags igen, alltså?

Tydligen. Enligt konstens alla rimliga regler och föreskrifter. Några dagar och nätter nere i Östergötland står närmast på programmet och även om uppsnacket så här dagarna före själva avsparken mest har handlat om kukfäktning med försäljningssiffrorna samt att arrangörerna i FKP Scorpio har fått Norrköpings kommun att skjuta in nästan två miljoner kronor för att lersäkra området framför största scenen så handlar ju de kommande dagarna om något annat. Nämligen musiken. Tro det eller ej.

Med en uppställning som är spretigare än Johnny Rottens frisyr 1977 är det naturligtvis ogörligt för undertecknad att dra någon helhetsanalys av det stundande. Det passar sig inte. För även om jag även med mitt mest infantila förstånd begriper att det är ”stort” med bokningarna av exempelvis Kings Of Leon, Kanye West, Alesso, Adrian Lux och Veronica Maggio – för att nämna några – är det väl just dessa som gör att min arbetsgivare skickar i väg mig mot riktnummerområde 011.

Jag lär i stället få chans att bekanta mig lite närmare med exempelvis Iron Maiden, Bombus, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Bad Religion samt granska In Flames/Hardcore Superstar/Mustasch-sidoskottet Drömriket lite närmare.

Samt givetvis även Marylands svängigaste skägg, även kända som Clutch.

Läsare med plåtminne erinrar sig säkert att jag utnämnde deras fjolårsgiv ”Earth rocker” till årets skarpaste platta, samt att jag trotsade en hastig influensaattack för att recensera gruppens framträdande på Tyrol i huvudstaden i februari. Samt att jag vid jämna tillfällen tjatat mig halvhes om dess briljans och relevans.

Därför är just Neil Fallon och karlarna något av det som jag ser fram emot mest i helgen. Inte bara för att de är så supersäkert jättebra, utan minst lika mycket eftersom man som åhörare aldrig vet riktigt vad man har att vänta sig. Kvartettens inställning till sin repertoar är nämligen väldigt spontan och spänstig och kan innehålla lite vad som helst ifrån deras brokiga karriär.

Vilket publiken i Edinburgh fick uppleva för lite mer än en och en halv månad sedan. Då premiärspelade Clutch nämligen det nya spåret ”Sidewinder” inför en förbluffad skara åhörare på klubben Liquid Room, ett uruppförande som i sann direkthetsanda dessutom nådde internet så snart de sista tonerna var tagna.

Det här ägde som sagt rum den 6 maj. En så kallad nyhet som i en snabbt forsande informationskaskad måhända framstår lika överspelad och arkivfärdig som Ny Demokratis uppgång och fall – speciellt då en därefter lanserad nyupplaga av just ”Earth rocker” även bjöd på de osläppta styckena ”Night hags” och ”Scavengers” – men tilldragelsen i sig duger ändå att påminnas om.

Huruvida gruppen spelar några av dessa strax utanför Norrköping på fredag – vem vet? Det är sådant som återstår att se, som en extra surpris fram till skarpt läge. Men en sak är säker, vad den än packar repertoaren med kommer det bli en av veckoslutets höjdpunkter.

En Clutchigare timme än så är svår att tänka sig.

Bli nitad av Arch Enemy så här på torsdagsförmiddagen

av Mattias Kling
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”

De flesta känner nog Halmstadsbördige Michael Amott som en ganska så ekvilibristiskt driven musiker. Ett föga förvånande eller orimligt förhållningssätt, speciellt då supergitarristen speciellt via skötebarnet  Arch Enemy har kämpat hårt för att förena det hårdrocksklassiska gitarrspelet – tänk Richie Blackmore, Michael Schenker, Uli Jon Roth och Frank Marino – med dödsmetallens handfasta aggression.

Därför kan Amotts senaste giv tillsammans med sitt ”War eternal”-aktuella gäng (läs recension här) ses som aningen opassande av mer sentillkomna anhängare.

I en flexibilaga senaste numret av amerikanska Decibel Magazine bjuder Arch Enemy nämligen på två covertolkningar som blottlägger helt andra inspirationsrötter än de man hittar hos Deep Purple Rainbow, Scorpions – här bjuds det nämligen svensk råpunk à la tidigt 80-tal för hela slanten. Snabbare än du hinner dra ett djupt rivande andetag på limtrasan vältrar sig kvintetten igenom Moderat Likvidations ”Nitad” och Anti Cimex ”When the innocent die” – vilket är extra coolt då kanadensiska sångerskan Alissa White-Gluz i den förstnämnda tvingas bräka på klockren skånska. Och faktiskt gör det som om hon tillbringat en stor del av sitt liv med att möla falafel på Möllan. Snyggt!

Du hittar låtarna här. Spela galet högt för extra kravalleffekt.

Streaming: Dra ett varv runt solen med nya Mastodon-skivan

av Mattias Kling
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare.
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor släpper snart en ny fullängdare. Den kan du smyglyssna på nu.

Många saker här i världen är rimliga. En hel del dessutom rätt bra.

Men få saker som är så rimligvis jättebra som ny musik från Atlantas mest egensinniga progrockensemble. Det vet vi alla. Det är en av få självklarheter i en turbulent och oberäknelig tillvaro där knoppar brister och helgtrafikanter krockar.

Inte minst är vi på Aftonbladets musikredaktion medvetna om detta. Varför också musikchefen Jocke Persson just den här veckan har pekat med hela handen och beställt en huvudrecension signerad yours truly som bedömer sjätteskivans kvaliteter.

På fredag kan ni läsa mer om detta i valfri Aftonbladet-kanal. Men fram till dess går det att hetsa upp sig desto mer över att ”Once more ’round the sun” streamas i sin helhet just i detta nu via Itunes.

Nyfikna kickar här. Och håller ögon och förståelsecentrat redo för en sedvanligt högtravande snömosanalys så som det blir när undertecknad får fritt spel med en generös textlängd – lagom till midsommarsillen.

Man kan ju få rena snurren för mindre.

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Sida 2 av 12
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB