Och, återigen. Bilden kommer lite senare. Typ här. 

Ingen direkt kö till incheckningen. Fotografkollegorna Falk och Siirtola ska gå runt och plåta vimmelbilder och band åt festivalens räkning.

Efter en väldigt händelselös och strulfri bilfärd är jag framme på Scandic CH i Gävle, min hemmabas de kommande fyra nätterna. Inte mycket att säga om det här. Det är ett trångt hotellrum med en säng som räcker lagom till en person. Utsikten är över en tämligen ocharmig innegård och toan ser nyrenoverad och fräsch ut. Hygglig Scandicstandard, med andra ord.

Men, men, men. Inget kylskåp? I den här hettan hade det sannerligen varit välbehövligt. Får väl lösa det genom att isfylla handfatet, ett gammalt kryssningsknep.

Nu ska jag gå och se vad staden har att erbjuda i matväg. 

Mosh!

Metalmobilen, även känd som Ford Escort, rullar nu mot Gävle. Första stoppet blev i Knivsta, för att fylla på lite ”fuel”, som Metallica hade uttryckt det. Så vet ni, kids. 

Inte så mycket att skriva. Mer än att ett styck signerat exemplar av ”A final storm” snart kommer att landa hos en vinnare. Som heter Per Palm, och bor i Mantorp.

Till honom – grattis. Till alla er andra som deltog – bättre lycka nästa gång.

Färska svenska rocklabeln Supernova firar att det är sommar – genom att ge bort en helt gratis nedladdningsskiva via Cdon.

13 låtar erbjuds med bolagets artister, och grupper som April Divine, Royal Republic, Gormathon, Hate Ammo och Enthrope ställer alla upp med ett spår var. 

Intresserad? Klart som korven att du är.

Gå då in här. Klicka på Köp-knappen intill albumet ”Supernova sampler 2010”. Klicka på ”Till kassan” vid varukorgen uppe till vänster. Fyll i dina inloggningsuppgifter eller skapa ett nytt konto. Ange rabattkod SUPERNOVA i rabattkodsfältet i kassan. Priset reduceras då till 0 kronor. Följ sedan instruktionerna.

Mer info om Supernova och dess artister hittar du på bolagets MySpacesida.

+++

Soilwork

The panic broadcast

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL

I avslutningsspåret hänvisas till den ryske vetenskapsmannen Ivan Pavlovs experiment, där han påvisade att hungern hos hundar kan tändas genom en lätt klockringning. På samma sätt kan sextettens tvåtredjedelsmetal fungera – så fort den sista tonen på en skrovlig vers ljuder så vet alla att det vankas en lättsmält refrängmåltid som får saliven att strömma till. Formen öppnar för ett bra utförande, men det är mest då denna frångås som lockelsen blir som störst. Rekommenderade stimuli blir därför ytterligheterna – en Alice In Chains-mörk ”Epitome” eller ett thrashrasande öppningsnummer.

Bästa spår: ”Late for the kill, early for the slaughter”.

+++

Jorn

Dio

Frontiers/Bonnier Amigo

METAL Det är på något sätt omöjligt att lyssna utan att få en klump i magen. Vad som från början var tänkt som en rehabiliteringsgåva till en cancersjuk legendar blir nu i stället en postum hyllning till en av metalvärldens största röster. Därför är Jorn Landes tribut också extra kännbar. Speciellt då ett av hårdrocksvärldens säkraste stämbandspar i många fall har valt att tolka andra kompositioner än de mest uppenbara, med den mäktiga Black Sabbath-dubbeln ”Lonely is the word”/”Letters from earth” som extra surpris när slutet närmar sig. Ett rakt igenom hedervärt initiativ, som tyvärr inte fick en avsedd kurerande effekt.

Bästa spår: ”Don’t talk to strangers”.

Vid release i april hyllade jag skivan med orden ”’A final storm’ är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.”

I kväll står Umeåbandet dessutom på scen i Borlänge, en tilldragelse som det känns verkligt otrevligt att missa.

Men, vare sig om du är där eller inte har du nu möjlighet att få ett helt eget exemplar av Khomas tredje album. Med tjusiga autografer av medlemmarna Jan Jämte, Johannes Persson och Fredrik Kihlberg som extra grädde på omslagsmoset.

Och, det är fredag. Solen skiner och jag känner för att vara snäll. Så jag skiter i fråga den här gången, allt du behöver göra är att skicka ett mejl döpt till ”Khoma-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag för att vara med i utlottningen. Men glöm för all del inte att uppge vanlig postadress. De som glömmer detta (brukar alltid vara en handfull per tävling, trots ihärdiga påminnelser) deltar inte i tävlingen. Så är det bara.

Lycka till.

Eddie Vedder i Pearl Jam. (Foto: AP)

Egentligen vill jag inte tänka så mycket på det. Rent instinktivt vill min kropp eller själ inte känna hur det var att stå där i publiken när allt gick åt helvete. Inte minnas hur det var att stå vid säkerhetsgrindarna backstage till Orange scen och prata med gråtande scenvakter, se ambulansernas blåljus blixtra förbi i duggregnet, eller hur slaget i magen kändes då de första dödsfallen bekräftades.

Den 2 juli 2000 hade annars börjat så bra. Jag hade gått av mitt nattskift på Aftonbladet vid fyratiden på fredagmorgonen, sovit alldeles för få timmar för att hinna med SAS-planet till Kastrup och sedan tåget till Roskilde för att möta upp Robban, Madde och Andrea, som hade varit där sedan ett par dagar.

Jag minns att regnet piskade mot tågfönstret när jag åkte genom Sjælland, att himlen var dyster och vresig. Men – vad fan. Jag hade köpt ett paket Carlsberg Hof på flygplatsen och njöt mest av att vara på väg. Dessutom, jag hade ju packat kläder för regn, påmanad av historier om tält som kan flyta iväg och ett festivalområde som förvandlas till ett träsk av bara någon deciliter nederbörd.

Men inom bara några timmar så förvandlades glädjen över att återigen få beträda den klassiska festivalmarken till ren skräck.

Regnet kändes ungefär som en dusch i ansiktet. Du kan tänka dig, som om någon står och ihärdigt sprejar dig med en vattenspruta satt på absolut finaste stråle. Men vi tog oss in på området. Vi skulle se Pearl Jam. 

Enligt sms-meddelanden befann sig Fredrik, Alex och Danne i ett öltält på höger sida om scenen, medan vi kom in på vänsterflanken. Trion ville träffas. Och jag ville så klart träffa dem också. Så tiotalet minuter in i Seattlegruppens konsert började jag röra mig igenom publikhavet – enligt uppgift uppgick åskådarantalet till 50 000 – för att ta mig till andra sidan.

Men jag kom inte så långt. Det var liksom lite för trångt för att kunna röra sig över området och det ihärdiga regnandet hade gjort att underlaget liksom rörde på sig, och att du rörde dig med det. Ungefär halvvägs – jag var då kanske 40-talet meter från scenen – gav jag upp. Det började kännas osäkert och Eddie Vedder hade vid upprepade tillfällen uppmanat publiken att ta tre steg tillbaka.

Det var med stor ansträngning jag till slut kom tillbaka till asfalten på vänstersidan och ungefär då ser jag en frontman som faller i gråt. Det är liksom något riktigt allvarligt som har hänt där, bara några meter ifrån mig. I en sådan situation tar journalisten i mig över och jag drar med mig mitt sällskap (fortfarande ingen Fred, Alex eller Danne) så långt backstage som vi kommer med våra armband. Det visar sig vara till den slutliga avspärrningen bakom den orange scenen. Jag står där ett tag, ringer tidningen och försöker få någon klarhet i vad som har hänt av chockade vakter samtidigt som den ena ambulansen efter den andra kör förbi oss. Då kommer det första beskedet; tre unga människor är döda.

Jag tror att det är ungefär där mycket blir svart. Jag vet att jag ringer tidningen igen. Att jag jobbar hela natten med att få hem citat till Stockholm, att jag pratar med vakter, publik och vittnen och att jag ser till så att mitt sällskap hamnar på bild i tidningen till dagen efter. Med ett mobilnät som hela tiden låg nära kollaps så kändes det som det säkraste sättet att låta våra nära därhemma i Sverige veta att vi var vid liv. Att vi inte var skadade. Men i övrigt är de flesta minnen av den där natten som utraderade ur huvudet. Kanske som ett sätt för själen att isolera sig mot det där hemska. Det där tragiska. Det där inihelvete orättvisa.

I dag vet vi att nio unga pojkar dog, därav tre svenskar. Vi vet att konsekvensen har blivit ett större säkerhetstänk runt våra festivalscener. Allt, för att den där svarta natten 2 juli 2000 inte ska upprepa sig.

I dag tänker jag lite extra på er. Ni unga män vars liv nyss hade börjat. Ni som dog där i leran och smutsen bara för att ni ville se ert favoritband en kväll i Roskilde. Ni individer, vars bortgång har lämnat sår i familjer som aldrig riktigt vill läkas. Ni pojkar, som gör att jag, nu tio år senare, sitter i en annan tid och ett annat liv med tårar utmed kinderna.  

Det var så länge sen. Men det känns fortfarande så nära.

Det lär jublas rätt högt i Gästrikland just nu. Getaway Rock har nämligen, efter Hultsfredsfestivalens nedläggning, kontrakterat Deftones till evenemanget nästa vecka.

Det innebär att ett redan starkt startfält med bland andra Slash, Motörhead, Megadeth och Exodus görs ännu starkare.

– Det är extra kul för Deftones har varit på vår och vår publiks önskelista från början. Men eftersom de var exklusivt bokade till Hultsfred så hade vi tidigare inte möjligheten. Just nu är vi så kompletta vi skulle kunna bli vårt första år, säger festivalledaren Tomas Jernberg.

Mer info på Getaway Rocks hemsida.