1. Alla pratar som Arnold

Det är underbart – och det smittar av sig. Man småflinar lite åt dialekten första dagen, men redan nästa dag har den smittat av sig, och plötsligt ubrister man ett hårt, mörkt “säänk joo” till tack när någon hjälper en att bära. Man börjar till och med se sig själv som en karaktär i terminator, då även miljön är ganska lik. Mörkt, rökigt, järngaller. Sedan övertar denna idé hjärnan och helt plöstligt är man bandet som pratar som Schwarzenegger.

2. Det där med att sova blir en utmaning

Man vet aldrig om man får övernatta på ett hotell eller på en soffa bredvid ett rökrum. Nu bodde vi faktiskt väldigt fint på de flesta ställena, men ibland hamnar man där – där man inte riktigt vill sätta ner foten. Där man helst inte vill nudda väggarna i badrummet, där det fimpas i soffan där man ska krypa ner i sin fuktiga sovsäck. Kissdoften sticker i näsan, man försöker sova med hårt intryckta gula öronproppar medan tyskarnas galna fest bara börjat fast klockan är fem. Och spindlarna på väggarna är muterade, och man hoppas att det röda stänket man skådar lite varstans på väggarna bara är rödvinsfläckar. Det är trots lite charmigt och hör till, men den bästa känslan är då när man får checka in på ett tyst hotell.

3. Ett måste – vara yteffektiv

Man får muskler och utvecklade Tetris-skills av allt bärande och packande.
Då allt går in i bussen exakt på millimetern och måstes packas likadant, gäller det att minnas rätt. Först in till höger – merchen, sen baslådan – vänster hörn, sen gitarrpedallådorna – vänsterhörn upptill, sen gitarrtopparna och bastrumman till vänster och så vidare, exakt precision och ingen centimeter till spillo. Den enda tröst när man lyfter en tung otymplig gitarrlåda och ryggen värker och benen viker sig, är att en dag kanske vi kan få ha med oss råddare som gör detta, eller eventuellt en turnékamel. Men stoltheten är stor när man fått in allt. En lagkänsla, vi vann, vi klarade det – igen! Sedan ska man göra om allt två eller tre gånger till, samma dag, och med vanlig otur så ligger spelklubben i källaren eller tre trappor upp utan hiss. Det är bara att bära, och försöka att inte känna efter så mycket.

4. Man vänjer sig. Man måste vänja sig.

Att turnera ihop blir ett tillfälle att få reda på hur alla bandmedlemmar luktar. Egentligen. Man öppnar bussen på morgonen. En stark doft av jäst slår emot en. Ingen aning var den kommer ifrån? Kanske någon av oss som gillar att baka helt enkelt och skurit ner ett par bitar jäst i bakfickan?  Efter ett par dagar till kommer det, dessa dofter … kattpiss? Avföring? Ko-skit utifrån eller? Någon som klivit i hundskit? Svett och unket. Eller bara människa? Ingen parfym i hela världen kan dölja så många lager av intorkat svett, rövsvett från 100 mils sittande i bussen och alla dessa luncher av chips och bananer och öl som ligger på turnébussgolvet. En unken lukt som sprider sig i bussen och alla utbrister “vem var det!?”, lång utlägging om hur dåligt det är att släppa sig utan att erkänna. Sen sjunger alla med till Kjell Höglunds dänga “Man vänjer sig”. För det gör man ju faktiskt, man vänjer sig faktiskt vid skitlukten också.

5. Flytande tröst är väldigt lätt att få tag på

Man kan köpa hur mycket Jägermeister man vill på bensinmackar. Dom ligger där bredvid kinderäggen och strålar. Perfekt eftermums efter en god eller dålig spelning.

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.