+++

Monster Magnet

Mastermind

Napalm/Border

ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.

Bästa spår: ”Gods and punks”.

+++

All Ends

A road to depression

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.

Bästa spår: ”I know who I am”.

ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM

Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.

Det finns det ju sannerligen.

VAR? Royal Albert Hall, London.

NÄR? Den 5 april 2010.

VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism. 

Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.

I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.

Snacka om kungligt jubileum.

När en stjärna avlider är det lätt att känna sig personligt drabbad. Motiverat eller inte blir den kollektiva förlusten och den delade sorgen även högst privat, då det finns en upplevd relation med den som har försvunnit.

Därför känns Ronnie James Dios bortgång som ett personligt slag i magen. 

Inte bara för att han med sin fantastiska röst har tagit Rainbow, Black Sabbath, sitt egna band eller senast Heaven & Hell till höjder som är få förundrade. Utan för att den lille mannen, blott 163 centimeter lång, med den gigantiska rösten de facto verkade vara en skön snubbe. På riktigt.

Därför känns nyheten att Dio, född 10 juli 1942 med namnet Ronald James Padavona, förlorat kampen mot magcancern som en personlig förlust. Inte för att jag på något sätt kände honom. Har aldrig ens träffat karln på riktigt. Utan för att han upplevdes så genuin. En rockstjärna som var mer förälskad i ordets första del än av den andra.

Sångaren avled kvart i åtta, lokal tid, på söndagmorgonen och nyheten bekräftades officiellt av frun/managern Wendy Dio med följande meddelande:

”Today my heart is broken, Ronnie passed away at 7:45 a.m. [on Sunday] 16th May. Many, many friends and family were able to say their private goodbyes before he peacefully passed away. 

Please know he loved you all and his music will live on forever.”

För mer info om Ronnie James Dios karriär, som inleddes redan i mitten av 1950-talet med gruppen The Vegas Kings, kolla in den här Wikipediasidan.

Nedan kan du se en av de sista intervjuerna som gjordes med honom, i samband med Revolver Golden Gods Awards i april, där han mottog ett välförtjänt pris för sina sånginsatser. 

2005 skämtade han om det.

I april i år var det på allvar.

Då hjärtat svek den väldiga kroppen förlorade metalvärlden en av sina mest säregna profiler, med en humor svartare än harmageddon och med en oefterhärmlig baryton från havsdjupen.

VAR? Brooklyn, New York.

NÄR? 4 januari 1962 till 15 april 2010.

VARFÖR? Tänk dig att du inleder en skiva med att du kaskadkräks i en toalett. Att du undertecknar ett skivkontrakt med blod och sperma eller att du, med det stora genombrottet inom räckhåll, väljer att stolt visa upp … eh… stålet i utvikningstidningen Playgirl.

Du måste då antagligen vara helt bananas. 

Eller så heter du Petrus J Ratajczyk, men kallar dig för Peter Steele. 

Då är du också en så kallad hårdrocksikon. Lika mycket känd för ditt eget turbulenta privatliv som musiker i Carnivore och Type O Negative. Du brottas med droger och alkohol, skriver stundtals in dig på hispan och tvingas för en tid kalla det ökända fängelset Riker’s island för ditt hem efter att ha råkat i handgemäng med en rival.

Men du gör också fantastisk gothmetal. Som märks inte minst på utgåvorna ”Bloody kisses” (1993), ”October rust” (1996) och på ”Life is killing me” (2003), där du tillsammans med dina bandkamrater blandar Black Sabbath med Beatles och kolsvart depprock. 

Du uppnår därigenom någon slags stjärnstatus. Får ordning på missbruksproblemen och kommer ut som troende katolik. Då säger hjärtat stopp och du lämnar denna värld, bara 48 år gammal.

Och en hel metalvärld kommer att sakna dig – just för att du var helt bananas.

Ända sedan frontmannen Ronnie James Dio insjuknade i magcancer i december förra året har den Black Sabbath-relaterade supergruppens framträdande på Sonisphere i Stockholm den 7 augusti varit i fara.

Och, nu kommer det officiella beskedet. Gruppen, som även består av gitarristen Tony Iommi, basisten Geezer Butler samt trummisen Vinnie Appice, ställer in alla planerade framträdanden i Europa i sommar. Och då självklart även i Sverige.

Enligt ett officiellt uttalande från gruppen, som återges på Blabbermouth.net, så beror detta på att sångaren ännu inte är frisk nog för att turnera.

Vilka som ersätter Heaven & Hell på det Iron Maiden-krönta evenemanget har ännu inte avslöjats.

++++

High On Fire

Snakes for the divine

Century Media/EMI

METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”. 

Bästa spår: ”Frost hammer”.

+++

Serj Tankian

Elect the dead symphony

Serjical Strike/Reprise/Warner

SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.

Bästa spår: ”Baby”.