Arkiv för tagg dio

- Sida 1 av 1

Alla och några till ställer upp för att hylla Ronnie James Dio

av Mattias Kling
Ronnie James Dio vid sitt sista framträdande i Sverige, med Heaven & Hell på Sweden Rock Festival 2009. (Foto: Rickard Nilsson)
Ronnie James Dio vid sitt sista framträdande i Sverige, med Heaven & Hell på Sweden Rock Festival 2009. (Foto: Rickard Nilsson)

Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Hyllningsarmén är redo för drabbning.
Hyllningsarmén är redo för drabbning.

We’re blogg bound (Veckans viktigaste, pt 7)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina :++++: undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Bedömt: Year Of The Goat & Dr Living Dead. Med mera.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Rolling Stones läsare: Metallica rulz!

av Mattias Kling

I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

RIP, Ronnie James Dio

av Mattias Kling
Ronnie James Dio

När en stjärna avlider är det lätt att känna sig personligt drabbad. Motiverat eller inte blir den kollektiva förlusten och den delade sorgen även högst privat, då det finns en upplevd relation med den som har försvunnit.

Därför känns Ronnie James Dios bortgång som ett personligt slag i magen. 

Inte bara för att han med sin fantastiska röst har tagit Rainbow, Black Sabbath, sitt egna band eller senast Heaven & Hell till höjder som är få förundrade. Utan för att den lille mannen, blott 163 centimeter lång, med den gigantiska rösten de facto verkade vara en skön snubbe. På riktigt.

Därför känns nyheten att Dio, född 10 juli 1942 med namnet Ronald James Padavona, förlorat kampen mot magcancern som en personlig förlust. Inte för att jag på något sätt kände honom. Har aldrig ens träffat karln på riktigt. Utan för att han upplevdes så genuin. En rockstjärna som var mer förälskad i ordets första del än av den andra.

Sångaren avled kvart i åtta, lokal tid, på söndagmorgonen och nyheten bekräftades officiellt av frun/managern Wendy Dio med följande meddelande:

”Today my heart is broken, Ronnie passed away at 7:45 a.m. [on Sunday] 16th May. Many, many friends and family were able to say their private goodbyes before he peacefully passed away. 

Ronnie knew how much he was loved by all. 

We so appreciate the love and support that you have all given us. 

Please give us a few days of privacy to deal with this terrible loss.

Please know he loved you all and his music will live on forever.”

För mer info om Ronnie James Dios karriär, som inleddes redan i mitten av 1950-talet med gruppen The Vegas Kings, kolla in den här Wikipediasidan.

Nedan kan du se en av de sista intervjuerna som gjordes med honom, i samband med Revolver Golden Gods Awards i april, där han mottog ett välförtjänt pris för sina sånginsatser. 

Tji Dio

av Mattias Kling
Ronnie James Dio

Enligt managern/hustrun Wendy Dio har den lilla mannen med den stora rösten, också känd som Ronnie James, blivit sjuk och tvingats ställa in sin planerade Europaturné.

Det innebär också att de planerade spelningarna i Göteborg, Stockholm och Malmö i början av december inte blir av som planerat.

Närmare detaljer om vad som har drabbat 67-åringen har inte offentliggjorts, men hans hustru uppger att han vårdas på sjukhus.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB