Arkiv för kategori Festivalnytt

- Sida 1 av 2

Metallica premiärspelar ny låt – och det låter inte helt tokigt

av Mattias Kling
James Hetfield (och en jätte-Lars Ulrich i bakgrunden) senast det begav sig i Sverige, på Ullevi i Göteborg sommaren 2011. Foto: Roger Lundsten
James Hetfield (och en jätte-Lars Ulrich i bakgrunden) senast det begav sig i Sverige, på Ullevi i Göteborg sommaren 2011. Foto: Roger Lundsten

Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.

Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.

De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.

Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.

I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.

Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.

Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:

1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman

Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy

Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.

Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.

Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.

Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!

Soundgarden spelar hela sin inte så superokända platta live – så ser du konserten

av Mattias Kling
Soundgardens frontman Chris Cornell vid bandets senaste Sverigegig, på Hovet i Stockholm i september förra året. Foto: Anna Tärnhuvud
Soundgardens frontman Chris Cornell vid bandets senaste Sverigegig, på Hovet i Stockholm i september förra året. Foto: Anna Tärnhuvud

Jag är nog den förste att erkänna – det går lite slentrianinflation i det här med att framföra ett klassiskt verk i sin helhet i en livesituation.

Var och varannan vecka dyker det upp grupper som önskar trigga igång biljettförsäljningen genom just detta. I förra veckan var det svenska Europe som tog med sig 30-årsfirande ”Wings of tomorrow” på vägarna på hemmaplan, med ett mycket lyckat resultat som bland annat går att läsa om här, inom kort kommer säkert något annat liknande konsertbesked i en eller annan form.

Just nu aktuellt däremot: Soundgarden och deras ”Superunknown”.

Detta är förvisso en tilldragelse som inte direkt sker nästgårds för oss här i Sverige, den valda arenan är i stället bautafestivalen SXSW (South by Southwest för den som inte önskar vricka tungan) som just i detta nu anordnas i Austin, Texas. Där har Applelierade Itunes ett helt eget minievent, som redan i kväll bjuder på framträdanden av bland andra Coldplay och Imagine Dragons och som fram till finalen på lördag även bullar upp med livegodis signerat alla från Pitbull och Kendrick Lamar till Keith Urban och Willie Nelson.

”Superunknown” släpptes den 8 mars 1994. Det är en skiva med sådana klassikerkvaliteter att den är belönad med full pott på sajten Allmusic.
”Superunknown” släpptes den 8 mars 1994. Det är en skiva med sådana klassikerkvaliteter att den är belönad med full pott på sajten Allmusic.

Och så det där närmast ikoniska grungebandet från Seattle då.

I övermorgon, torsdagen den 13 mars, ämnar kvartetten nämligen bjuda in till ”Superunknown”-mässa under USA-premiären av den så kallade Itunes Festival, tidigare upplagor av densamma har hållits i London. Ett besked som kanske känns som en irritation för de som önskar uppleva just denna högtidsstund – men ta ett djupt andetag. Det går nämligen att vara delaktig, från hemmets lugna vrå.

Det strikt tekniska reds ut här. Men det involverar – föga förvånande – ett Ituneskonto, en dator eller annan teknisk enhet eller måhända en Apple-Tv-låda. Och förslagsvis en skärm av något slag.

Bara för att få höra den där inte så superokända skivan i sin helhet. Nästan exakt 20 år efter dess ursprungliga presentation för publiken.

Holy hell, vilken skräll: Gitarrhjälteduell med öppna spjäll

av Mattias Kling
Ein bisschen Friedman und ein grossen G – im Stockholm? Jawol!
Ein bisschen Friedman und ein grossen Gus – im Stockholm? Jawol!

Middely, hiddely, fiddely!

Se där, så kan man ju slå an en sträng hos alla gitarrfantaster där ute.

Ett annat: Att berätta att grepphalsfantomerna Gus G och Marty Friedman gör gemensam sak på scen i Stockholm.

Ja, det är sant. Hårdrocksbloggen kan i dag nämligen avslöja att den tidigare Megadeth-virtuosen och Ozzy Osbournes senaste bollplank ansluter sig till endagarsfestivalen Stockholm Rocks, som hålls på Waterfront lördagen den 3 maj.

Som tidigare har uppmärksammats här i bloggen är den grekiskbördige G-strängen senare i vår aktuell med solodebuten ”I am the fire”, som når butikerna i mitten av mars via Century Media. Där arbetar gitarristen bland andra med svenske superstrupen Mats Levén (Candlemass med flera), Evergreys Tom S Englund, Mr Bigs Billy Sheehan och Talisman-kände Jeff Scott Soto och av förstasingeln ”My will be done” att döma lär det bli en shredtastisk drillfest som både rockar och rullar.

Den numera Japanbaserade Friedman har även han en solomacka på gång i vår, en fullängdare titulerad ”Inferno”. Amerikanska mangeletiketten Prosthetic står för leveransen av skivan, som bjuder på gästinsatser från exempelvis Alexi Laiho (Children Of Bodom), David Davidson (Revocation) samt ett låtskrivarsamarbete med gamle Cacophony-parhästen Jason Becker. Lite av vad en kan vänta sig på nämnda skiva går att försmaka via låten ”Steroidhead” här nedanför.

På Stockholm Rocks uppträder även Heat, norska TNT samt finska Reckless Love. Mer info och annat notervärt hittas på evenemangets hemsida.

Varsågoda, Metallica – här är fem låtar ni ska köra i Sverige

av Mattias Kling
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Om inte allt går som på räls lär det bli kaos på Bråvallapremiären

av Mattias Kling
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

www.eroglamour.com-2-rammstein

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green-Day1

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

Lyssna på Sweden Rock 2013

av Mattias Kling
Metal-only

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Flash: In Flames drar till Gävle nästa år

av Mattias Kling
Anders Fridén.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Sweden Rock missar Bon Jovi – eller?

av Mattias Kling

Dagens nyhet inom hårdrocksvärlden, i alla fall från en blågul horisont, torde vara att en viss New Jersey-konstellation besöker Sverige och Stockholms stadion den 24 maj nästa år.

Ett tillkännagivande stort i sig. Speciellt då John Francis Bongiovi och hans rockande män inte har besökt landet sedan 2001, då de spelade på Stockholms stadion på undertecknads födelsedag.

Vilket innebär att giget i huvudstaden – med en veckas marginal – kommer att ske nära nog exakt tolv år efter senaste framträdandet. Vilket är stort i sig. Speciellt som gruppens tidigare tillkännagivande via exempelvis Contactmusic har aviserat att de tänker lägga biljettpriserna på en genomsnittlig fritidsgårdsnivå för att fans drabbade av lågkonjunkturen inte ska gå miste om chansen att se sitt favoritband. (Som en parantes kan här nämnas att Live Nation på sin hemsida önskar ha 550 till 995 bagis för plåtarna, men detta pris kan emellertid komma att revideras när de släpps till försäljning den 6 november.)

I vilket fall, i och med bokningen på en av huvudstadens största arenor bara två veckor före festivalen i sig torde väl Sweden Rock se sig blåsta på en av sina önskeakter. Eller, är det så enkelt?

Så behöver det ju faktiskt inte vara. Med tanke på att sammankomsten i Blekinge i år redan har gjort avkall på sin önskan om Sverigeexklusivitet i och med värvningen av Kiss för ett gig fem dagar efter gruppens framträdande på nyligen öppnade Friends Arena i Solna så finns det utrymme för en dubbel även när det kommer till Bon Jovi. Vilket också bekräftas av de sistnämndas än så länge publicerade turnéplaner. Av dessa går att utläsa att gruppen är uppbokad den 6 juni i Helsingfors, det vill säga samma dag som en viss sminktrupp headlinar Sweden Stage, medan nästa bekräftade gig äger rum den 8 i brittiska Manchester.

Det innebär ju, i alla fall rent teoretiskt, att Bon Jovi faktiskt fortfarande kan finnas med i diskussionerna om vilka som ska bli tredje toppnamnet i Norje i juni.

Jag säger inte att det är så. Snarare att det mycket väl kan vara en möjlighet att ta i beaktande. En pudelfluffig karamell att suga på, liksom.

Och tills facit har avkunnats kan spekulationerna således strömma fritt.

http://www.youtube.com/watch?v=JvzerhVPTM8

Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB