I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Handen upp, ni som minns skivan ”The promise”.

Inte?

Nå, förvisso har det gått hela 18 år sedan nämnda fullängdare var aktuell, men dess eventuella plats i glömskans mörkaste vrår beror nog mer på att det är ett hemskt verk snarare än att den släpptes samma år som hitlistekometen Lorde föddes.

Likväl, nämnda alster är ändå Massacres senaste album. En platta så usel att den förärats föga smickrande 2 procent – av hundra – i betyg på The Metal Archives. Ett betygsnitt som faktiskt känns ganska så rimligt i sammanhanget, då dess gruvligt osvängiga groove metal är så stelbent att den är på väg att välta så fort ”Nothing” stapplar igång.

Ja, det är ett album vi helst bör glömma. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag drog upp den där bottensatsen till ytan här igen. Men det har ju sin relevans, om inte minst som ett avskräckande exempel för hur man inte ska följa upp en så lyckad debut som ”From beyond” (1991). Något som Floridagruppen – bland annat bestående av de tidigare Death-medlemmarna Rick Rozz (gitarr) och Terry Butler (bas) – rimligtvis är väldigt medvetna om.

Därför kallas kvartettens inom kort aktuella tredjemacka kort och gott ”Back from beyond”. Liksom för att markera att ”Promise” var något annat, inte en riktig Massacre-utgåva, ett felsteg som skickade gruppen i vila i ett och ett halvt decennium. En träda som emellertid upphörde högst sporadiskt redan 2006 men som blev permanent först för tre år sedan.

Ja, som ni märker har gruppen – i dag även bestående av trummisen Mike Mazzonetto och vokalisten Edwin Webb – inte direkt bråttom att pumpa ut nya produkter på marknaden. Sedan återlanseringen har enda skivavyttringen så här långt inskränkt sig till skivan ”Condemned to the shadows” (2012), vilket gör den kommande tilldragelsen än mer exklusiv.

Om lite mindre än två veckor släpps comebackalstret ”Back from beyond” via Century Media – redan i dag kan ni granska titelspåret i videoform. Och det är ju trevligt nog för att vi återigen kan glömma den där pruttkorven som kallas ”The promise”. Det vill jag ju lova.

Hipsterluggar – krama era tygpåsar lite extra nu. Bered er på att fälla en tår, vräka distanslösa superlativ över det presenterade och bilda craft beer-skummande diskussionsgrupper som sammanträder sista onsdagen i månaden i trakterna runt Telefonplan i Stockholm.

Ja, snart är det obönhörligen dags att vinka farväl av Twilight. Ja, alltså inte den argentiska power-ensemblen, det svenska dödsmosargänget som senare blev Deathbound eller den grekiska necrotruppen som förra året återupptog verksamheten efter närmare ett år i dvala. Nej. Och inte heller någon av det ytterligare tiotal som genom historien har begagnat sig av denna signatur.

Nu pratar vi om dess amerikanska namne, det så kallade superprojektet som genom karriären har räknat till sig folk från bland andra Nachtmystium, Draugar och Xasthur och som om sisådär en månad tar sig självt av daga genom Century Media-släppet ”III: Beneath trident’s tomb”.

En varning bör härmed utfärdas – även den som har lärt sig sin black metal via exempelvis den andra vågens norska helvetesattacker eller svenska blastfantaster likt Dark Funeral eller Marduk kan ha aningen svårt att ta Twilight till sig. Det här är liksom något annat. Något skevt, mullrande och vresigt självdestruktivt som snarare för tankarna till fuktiga sjukhuskulvertar än fjäll i motljus. Gruppens sound är därmed ganska typiskt för USBM-scenen; en personlig vinkling på det traditionella, snarare sprungen ur dåligt tjack och urban ångest än pubertalt uppror mot kyrkan och allt som är heligt.

Det går måhända att dra i de stora växlarna och tillskriva denna konstnärlighet till det blotta faktum att gruppen bland annat kan tillräkna sig distorsionarkiteken Thurston Moore (Sonic Youth med flera) i sättningen. Det är knappast korrekt att vältra över allt detta ansvar och beröm på blott en person – speciellt inte då det på spåren ”Swarming funeral mass” och ”Lungs” (lyssna nedan) går att höra lika mycket av Wrests nihilistiska Krieg-mörker och Sanford Parkers Minsk-artisteri som akademisk noiserock av New York-snitt.

Det ÄR inte allmängods. Alla kommer knappast ta till sig Twilight som annat än gravt deprimerande oljud som får krukväxter att begå harakiri. Precis det som sliter ner humöret till fotknölarna igen när något som kan liknas vid vårsol har återvänt till huvudstadens mest deprimerande citykvarter.

Well done, lads.

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Vi kan säga så här: En behövde väl inte vara något större snille för att räkna ut det uppenbara.

Redan då Göteborgsgruppen (vi benämner den så av nostalgiska skäl, då medlemmarna numera är tämligen utspridda) i förra veckan släppte en ganska så kryptisk videosnutt av det mer sparsmakade slaget började spekulationerna gå varma om vad som egentligen är på gång.

Svaret är: ett nytt studioalbum. Det första i sitt slag på nära nog 19 år, och tillika en skiva som ska föra arvet från otroligt hyllade och hissade ”Slaughter of the soul” in i framtiden.

Nyss offentliggjorde nämligen gruppens nya bolagshemvist Century Media att At The Gates i höst bullar upp en än så länge såväl oinspelad comebackmacka med arbetstiteln ”At war with reality”. I pressmeddelandet förklarar gruppens medlemmar comebackbeslutet med att de trivs så bra ihop och att tidigare uttalanden om att inte spela in ny musik tillsammans – uppenbarligen – har varit förhastade.

”När Anders (Björler, red anm) skickade över den första låten förra sommaren hade vi inga föreställningar om vart det skulle leda. Vi insåg bara en sak – det lät fantastiskt. Då var vi inte ens säkra på att det skulle bli ett nytt album, men då saker och ting utvecklades, och fler låtar sattes ihop, insåg vi att vi var något stort på spåren.

Vi inser att ni är nyfikna över det nya materialet. Och för att dra till med en enkel beskrivning så låter det som en blandning mellan tidiga At The Gates och ’Slaughter of the soul’.”

Enligt gruppen är planen att spela in i sommar för en tänkt release i oktober eller november.

Vad jag tycker om detta förklarade jag redan i ett inlägg då spekulationerna härjade som värst för lite mindre än en vecka sedan. Och jag känner mig fortfarande kluven till det, efter ytterligare några dagars ältande fram och tillbaka i huvudet. Det är liksom inte helt lätt att korrekt förhålla sig till något som ännu bara är en avisering, inget konkret.

En sak som emellertid talar för att beslutet är korrekt är att gruppen knappast kunde ha fortsatt med att kånka runt med mer eller mindre samma repertoar länge till. Det kändes som att denna hyllningsturné till det förflutna fick en värdig avrundning redan i september 2008 – med fullkomligt utsökta gig på bland annat KB i Malmö och Debaser Medis i Stockholm – och som dess mest har rullat på för att den har haft möjlighet att göra så. På så sätt fanns ju få andra rimliga utvägar: lira in nytt eller lägg ner. Aningen hårddraget, kanske. Men samtidigt ganska så relevant.

I ljuset av detta är ju beslutet att återuppta verksamheten på nytt tämligen lättbegripligt. Konstigare saker har ju hänt, liksom. Och om det var något som reformerade Carcass bevisade förra året så var det att ont dödskrut knappast behöver mista all sin sprängkraft av en längre period i magasinen. Det kan ju till och med bli riktigt bra, om allt klaffar.

Resultatet av sex dagars överläggande i det tysta är alltså att jag stödjer det här karriärsdraget. Vi kan till och med säga att jag är förväntansfull och peppad över att så småningom få ta del av det som kommer bli gruppens blott fjärde fullängdare. Inte för att jag tror att At The Gates ska kunna toppa ”Slaughter of the soul”, det torde väl ingen sansad människa förvänta sig, utan mer för att det ska bli förbannat spännande att se hur genreskaparna ska ta sin musik in i samtiden i ett läge då dess uttryck har gnatats sönder av andra, mer eller mindre irrelevanta, akter i parti och minut.

Jag hoppas att jag slipper omvärdera den inställningen när året börjar närma sitt slut.

Fotnot: För den som önskar granska den aktuella dagsformen i truppen så går det alldeles förträffligt inom kort. Helgen den 6–7 mars seglar At The Gates nämligen ut på böljan den blå på Close-Up Båten, tillsammans med exempelvis Dregen, Decapitated och De Lyckliga Kompisarna. Mer info om detta skummande sjöslag hittas här.

Huruvida Uppsalatrion gillar 2013 förtäljer inte historien, men 2013 är i alla fall väldigt välvilligt instämt till den.

Inte nog med att gruppen fick black metal-genrens paragrafryttare att få kollektiv kärlkramp av balladen ”They rode on” (ytterst medvetet, så klart), i och i och med det allmäna genomslag som Century Media-debuten ”The wild hunt” har fått.

Det finns en tid och en plats för att fördjupa sig ytterligare i detta. Och även om forumet är korrekt är inte just nu då detta känns rimligt. Med tanke på Nelson Mandelas bortgång i går är det mått kaotiska tider på Superdesken. Storsatsningar ställs. Görs om. Det kastas ut och förbereds för annat.

Därför blir det bara en påminnelse om att Watain nu har släppt sin första video, till spåret ”Outlaw”. Du hittar den här nedan. Orolig tittstund, vänner och fiender.

Okej, mycket runt bandet har på senare år framstått som en illa regisserad dokusåpa. Det har varit inställda turnéer hit och dit, gruff, avhopp och annat trams som har stått i vägen för det primära. Nämligen musiken.

Och just när det gäller denna, i sammanhanget knappast obetydliga, detalj har Glen Benton och hans kristendomsbashande anhang från Florida inte direkt svikit.

Okej, det släpptes ett par rätt ruttna album runt millennieskiftet. Enligt uppgift för att bandet ville lösgöra sig från sitt då aktuella Roadrunnerkontrakt, men som också gick ut över dess fans. ”Insineratehymn”? ”In torment in hell”? Helsefyröverstrukna nja, förutom något enstaka stycke var det riktiga krämarutgåvor som enbart lyckades släpa gruppens egna rykte i smutsen.

Emellertid, efter omladdningen med nio år gamla ”Scars of the crucifix” och inte minst uppföljaren ”The stench of redemption” så har kvalitetskontrollen varit (o)god och pålitlig.

Något som tycks vara fallet även nu. Även om titelspåret från stundande Century Media-släppet ”In the minds of evil” – i butik i slutet av november – inte riktigt är någon så helvetesblastande historia som vi är vana vid är låten death metal av krossande god klass.

Mer av denna vara blir det på bandets elfte knogmacka. Allt annat vore väldigt märkligt och förvånande.

Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:

Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.

Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.

(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)

Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.

Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.

Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.

Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.

Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.

Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.

Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:

1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).

2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.

3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.

Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.

Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.

Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.

Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.

Avenged Sevenfold

Hail to the king

Roadrunner/Warner

METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.

Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?

Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.

Bästa spår: ”Acid rain”.

VECKANS TWEET

Man kan ju verkligen säga att den tyska metallabeln har ökat på sitt internationella kapital just i dag. Kontrakten tycks ha flugit över halva jorden, vilket har gjort att det just efter att värvningen av australiska Deez Nuts blivit offentlig presenteras ännu en akt i stallet:

Svenska black metal-kungarna i Watain.

Vilket innebär att gruppen ytterligare accelererar sitt avancemang inom branschen. Och bara ett par månader efter att deras förlagskontrakt med BMG Chrystalis Scandinavia (mer om detta här) blivit offentliggjort också kan se sig handplockade till ett av scenens mest respekterade skivbolag.

– Century Media är grymt peppade på att jobba med Watain, hälsar bolagets Europachef Antje Lange.

– Den här gruppen har allt: karisma, en benhård önskan att erövra världen och en trovärdighet som är ovanlig i dag. Detta och deras kreativitet och musikaliska genomslagskraft kommer att ta dem till toppen.

USA-chefen Don Robertson:

– Det finns få grupper som påminner mig om känslan jag som tonåring fick av Slayer, Venom och Mercyful Fate. Watain är en av dessa och jag ser fram emot att få vara en del av deras växande karriär.

Trions femte album är planerad att släppas första halvåret 2013. Den ännu namnlösa skivan följer upp genrebändande ”Lawless darkness” från 2010 och föregångaren ”Sworn to the dark” (2007), båda presenterade via Season Of Mist.

Här kan du lyssna på gruppens samlade verk – även innehållande fullängdarna ”Rabid death’s curse” (2000) och ”Casus Luciferi” (2003) samt mastiga livedokumentet ”Opus diaboli” (2012).