På grund av komplikationer efter en magoperation tvingas Jack Russell ställa in sitt framträdande med Great White på Stockholm Rock Out den 11 september.

Ersättare på giget på Gamla Tryckeriet i Alvik blir i stället Paul Shortino (Quiet Riot, King Kobra och Rough Cutt), vilket ger spelningen en än mer exklusiv prägel.

Övriga band som uppträder på tvådagarsfestivalen är bland andra UDO, Lizzy Borden och Pretty Boy Floyd. Mer info om biljetter och övrigt hittar ni här.

Ja, rubriken här ovan anger ju ganska tydligt vad det handlar om.

Det nyrenoverade Aftonbladetpriset, för året med mer livefokus än en belöning för prestationer på skiva, har fått fram de som kan knipa en nalle vid prisutdelningen på Djurgården i Stockholm den 1 september.

Som vanligt är det Aftonbladets läsare som har fått rösta och nominera finalisterna, vilka har fördelat sig på åtta kategorier. Flertalet av dessa torde vara ganska ointressanta för läsarna av just den här bloggen, men det finns ändå metalrelaterat godis som går att rösta på med start i morgon den 17 augusti på Nöjesbladets fina nätsida. 

Det handlar om In Flames, som är nominerade i kategorin ”Årets livegrupp”, samt ”Årets festival” där alla de potentiella pristagarna har mer eller mindre metalstämpel. Självklart är Sweden Rock med i matchen, liksom etablerade Metaltown i Göteborg, men även uppstickaren Getaway Rock i Gävle kan sälla sig till finalisterna tillsammans med Arvikafestivalen samt Peace & Love i Borlänge.

Den 1 september presenteras alla vinnarna på en stor gala i ett tält på Biskopsudden på Djurgården. Enligt inbjudan är den rekommenderade klädseln ”festival”, vilket i mitt fall skulle innebära långkalsonger, vantar, regnställ och mössa. 

Festligt värre, liksom.

Är du på plats i Stora Skuggan i Stockholm i dag för att se bland andra Iron Maiden, Mötley Crüe, Anthrax och Alice Cooper?

Finemang. Då kan du även förgylla dagen genom att plocka med dig en skiva hem.

Jag hittade nämligen två paket på skrivbordet i arbetsrummet när jag kom hem från Smålandssemestern. Det ena innehöll tre exemplar av Kiss senaste album ”Sonic boom” (den utgångna varianten med bonus-cd och dvd) medan det i nummer två fanns inte mindre än fem Slayer-skivor titulerade ”World painted blood”.

Självklart tävlingspriser. Som ni ska få. Men i stället för att köra den vanliga varianten med mejl hit och post dit så plockar jag med skivorna till festivalen i dag. Och allt du behöver göra är att knacka mig på axeln och säga något snällt. Så bjuckar jag, i samarbete med Roadrunner/Warner och Sony, på lite schyst musik för att få festivalkänslan att räcka ända till allhelgona.

Så, först till kvarn gäller. Och för att göra det hela lite mer spännande och umbärligt så funkar det inte att hela ditt grabbgäng överfaller mig redan utanför entrén och snor åt sig alla plattor. En skiva per gäng – och när de delas ut är helt slumvis valt.

Orättvist? Struntar jag i. Det är ändå jag som bestämmer.

Ses om några timmar.

Kollade igenom digitalkameran och mobilen och hittade lite andra klipp som jag tänkte bjuda på. Inte för att de är speciellt bra eller så. Men bara för att.

Äh, skit i vilket. Vi kör i stället.

Slash presskonferens:

Crucified Barbara:

Deathstars:

Triptykon:

”Yxan” med de unga Iron Maiden-fantasterna Mange och Erik.

Tjena ghouls and goblins Jag är Johannes ”Yxan” Axeman från Wolf.

Visst. Man sitter backstage på Getaway Rock i Gävle och tar en bira. Vad är grejen? Låt mig vara ärlig. Allt. Festival. Gratis bärs. Vänner. Det är som en kväll på ungdomsgården 1990. Oh, la la. Vi har recis gått av och gjort press och vi känner oss jävligt nöjda och belåtna. Vad händer nu? Precis. Nu hälsar vi på Megadeth och dricker öl med Grand Magus. Ett bra liv? Oh, la la! Om en vecka drar vi till Arvika och gör om allt ihop. Är det skillnad? Javisst, känslan är densamma men arrangemanget är olika men i slutändan handlar det om dom 55 minuterna på scen så då e det alltid samma. Spelar ingen roll var det är eller hur mycket eller lite folk som ser dig. Du gör det du har drömt om, lira heavy metal och ösa. Hurra, säger jag! Väx aldrig upp. När du väl gör det så kan du ta itu med dess åtaganden, men innan dess, lev som du ska leva. Som en rockstjärna! 

Over & out från Wolf! Just ja: Sandra! Jag kommer snart hem.

Eddie Vedder i Pearl Jam. (Foto: AP)

Egentligen vill jag inte tänka så mycket på det. Rent instinktivt vill min kropp eller själ inte känna hur det var att stå där i publiken när allt gick åt helvete. Inte minnas hur det var att stå vid säkerhetsgrindarna backstage till Orange scen och prata med gråtande scenvakter, se ambulansernas blåljus blixtra förbi i duggregnet, eller hur slaget i magen kändes då de första dödsfallen bekräftades.

Den 2 juli 2000 hade annars börjat så bra. Jag hade gått av mitt nattskift på Aftonbladet vid fyratiden på fredagmorgonen, sovit alldeles för få timmar för att hinna med SAS-planet till Kastrup och sedan tåget till Roskilde för att möta upp Robban, Madde och Andrea, som hade varit där sedan ett par dagar.

Jag minns att regnet piskade mot tågfönstret när jag åkte genom Sjælland, att himlen var dyster och vresig. Men – vad fan. Jag hade köpt ett paket Carlsberg Hof på flygplatsen och njöt mest av att vara på väg. Dessutom, jag hade ju packat kläder för regn, påmanad av historier om tält som kan flyta iväg och ett festivalområde som förvandlas till ett träsk av bara någon deciliter nederbörd.

Men inom bara några timmar så förvandlades glädjen över att återigen få beträda den klassiska festivalmarken till ren skräck.

Regnet kändes ungefär som en dusch i ansiktet. Du kan tänka dig, som om någon står och ihärdigt sprejar dig med en vattenspruta satt på absolut finaste stråle. Men vi tog oss in på området. Vi skulle se Pearl Jam. 

Enligt sms-meddelanden befann sig Fredrik, Alex och Danne i ett öltält på höger sida om scenen, medan vi kom in på vänsterflanken. Trion ville träffas. Och jag ville så klart träffa dem också. Så tiotalet minuter in i Seattlegruppens konsert började jag röra mig igenom publikhavet – enligt uppgift uppgick åskådarantalet till 50 000 – för att ta mig till andra sidan.

Men jag kom inte så långt. Det var liksom lite för trångt för att kunna röra sig över området och det ihärdiga regnandet hade gjort att underlaget liksom rörde på sig, och att du rörde dig med det. Ungefär halvvägs – jag var då kanske 40-talet meter från scenen – gav jag upp. Det började kännas osäkert och Eddie Vedder hade vid upprepade tillfällen uppmanat publiken att ta tre steg tillbaka.

Det var med stor ansträngning jag till slut kom tillbaka till asfalten på vänstersidan och ungefär då ser jag en frontman som faller i gråt. Det är liksom något riktigt allvarligt som har hänt där, bara några meter ifrån mig. I en sådan situation tar journalisten i mig över och jag drar med mig mitt sällskap (fortfarande ingen Fred, Alex eller Danne) så långt backstage som vi kommer med våra armband. Det visar sig vara till den slutliga avspärrningen bakom den orange scenen. Jag står där ett tag, ringer tidningen och försöker få någon klarhet i vad som har hänt av chockade vakter samtidigt som den ena ambulansen efter den andra kör förbi oss. Då kommer det första beskedet; tre unga människor är döda.

Jag tror att det är ungefär där mycket blir svart. Jag vet att jag ringer tidningen igen. Att jag jobbar hela natten med att få hem citat till Stockholm, att jag pratar med vakter, publik och vittnen och att jag ser till så att mitt sällskap hamnar på bild i tidningen till dagen efter. Med ett mobilnät som hela tiden låg nära kollaps så kändes det som det säkraste sättet att låta våra nära därhemma i Sverige veta att vi var vid liv. Att vi inte var skadade. Men i övrigt är de flesta minnen av den där natten som utraderade ur huvudet. Kanske som ett sätt för själen att isolera sig mot det där hemska. Det där tragiska. Det där inihelvete orättvisa.

I dag vet vi att nio unga pojkar dog, därav tre svenskar. Vi vet att konsekvensen har blivit ett större säkerhetstänk runt våra festivalscener. Allt, för att den där svarta natten 2 juli 2000 inte ska upprepa sig.

I dag tänker jag lite extra på er. Ni unga män vars liv nyss hade börjat. Ni som dog där i leran och smutsen bara för att ni ville se ert favoritband en kväll i Roskilde. Ni individer, vars bortgång har lämnat sår i familjer som aldrig riktigt vill läkas. Ni pojkar, som gör att jag, nu tio år senare, sitter i en annan tid och ett annat liv med tårar utmed kinderna.  

Det var så länge sen. Men det känns fortfarande så nära.

Det lär jublas rätt högt i Gästrikland just nu. Getaway Rock har nämligen, efter Hultsfredsfestivalens nedläggning, kontrakterat Deftones till evenemanget nästa vecka.

Det innebär att ett redan starkt startfält med bland andra Slash, Motörhead, Megadeth och Exodus görs ännu starkare.

– Det är extra kul för Deftones har varit på vår och vår publiks önskelista från början. Men eftersom de var exklusivt bokade till Hultsfred så hade vi tidigare inte möjligheten. Just nu är vi så kompletta vi skulle kunna bli vårt första år, säger festivalledaren Tomas Jernberg.

Mer info på Getaway Rocks hemsida.

Det är kanske inte samma sak. Och inte ens i samma del av landet.

Men Rockweekend i Söderhamn har beslutat sig för att ge dem som har löst entré till Hultsfredsfestivalen gratis entré till nästa veckas begivenhet.

– Då vi redan nått break even och sålt fler biljetter än totalt förra året till Rockweekend så beslutade vi oss därför att erbjuda de som köpt biljett till Hultsfred att gratis få möjligheten att besöka Rockweekend i Söderhamn istället, säger Martinus Eriksson, festivalchef på Rockweekend. 

– Vi önskar Hultsfredspubliken välkommen till Rockweekend och hoppas att kusinen i Småland kan återkomma i framtiden, då vi tror att en musikalisk mångfald gynnar den svenska livescenen som helhet.

För att göra bytet är att ta den kod biljettinnehavaren kommer att få från Eventim och uppge den när man köper biljett till rockpartyt i norr. Notera dock att serviceavgift samt eventuell campinghyra tillkommer.

Mer info om akterna på Rockweekend (bland andra Deep Purple, Sebastian Bach, Twisted Sister och Venom) lämnas på evenemangets hemsida.

Även Arvikafestivalen har beslutat sig för att erbjuda Hultsfredsbesökarna plåster på såren. Där får biljettinnehavarna förvisso pynta 500 kronor för ett festivalpass, men då också uppleva konserter med bland andra In Flames, Volbeat och Takida. Mer info hittar ni här.

I kategorin ”föga oväntat men trist ändå” kan vi i dag stortera in dödsmanglande Deicides avhopp från Getaway Rock i Gävle.

Anledningen sägs vara att bandet först gjort sig ovän med sin europeiska turnébokare, och därefter även ha avbrutit samarbetet med sin amerikanska och globala agentur – och därmed kommer gruppen inte till Europa över huvud taget i sommar.

Gävlar skit, kan man ju också säga om det.

Festivalen å sin sida meddelar att man så snabbt som möjligt ska försöka kontraktera en värdig ersättare. Det brinner i knutarna, med andra ord. Speciellt då evenemanget äger rum redan nästa vecka, den 8 till 10 juli.

Peter Iwers (till vänster) tillsammans med Kiss fronttunga Gene Simmons.

”Jag jobbar med balsamering. Bevare mig väl.”

”Hört på kräftskivan: Nu finns det skaldjur så det räker åt alla…”

”Lärlingen till snickaren: Hur ska jag få upp all den här veden på vinden?
Du får la elda upp den…”

”Vilket är djungelns största djur?
Enorm”