För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.

Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?

Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.

Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.

Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.

Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.

Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.

Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.

Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?

Ja… ja … för helvete JA!

I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.

Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.

Tacka fan för att man måste le.

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

+++

Sons Of Liberty

Brush-fires of the mind

Century Media/EMI

METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.

I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.

Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.

Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.

Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.

Bästa spår: ”Don’t tread on me”.

+++

Witchery

Witchkrieg

Century Media/EMI

THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, ex–Die Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?

Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).

Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.

Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande. 

Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.

Bästa spår: ”Witchkrieg”.

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.