Arkiv för tagg tom araya

- Sida 1 av 1

Tack för i går, Slayer – det här kommer jag minnas resten av livet

av Mattias Kling
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)

Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.

Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?

Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.

Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.

Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.

Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.

Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.

Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.

Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?

Ja… ja … för helvete JA!

I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.

Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.

Tacka fan för att man måste le.

Thrashextra: Släpp allt och lyssna på Slayers första nya låt på fem år

av Mattias Kling
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Video: Så såg det ut när resterna av Metal all stars gästade TV 4

av Mattias Kling
Metal all stars-ny

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Dagens konstigaste: Bisarr stjärnsmäll med metalklang på Hovet

av Mattias Kling
Dirkschneider, Halford, Anselmo. Tillsammans. På Hovet. Total konstighet.

Jo, jag begriper ju hur läget är. En vikande skivförsäljning har fått musiker med försörjningsambitioner att i stället tvingas turnera häcken av sig för att få nog med pengar över till hyran.

Det är inte så konstigt. När en intäkt viker tvingas man hitta något annat, en grundläggande ekonomisk princip som går att applicera på allt från jordbruk till mer idéburna verksamheter.

Problemet tycks bara vara att även livemarknaden har börjar kännas övermättad. Enligt kontakter inom konsertbokarindustrin märks det också av på biljettförsäljningen för vissa gig under hösten. Ett väldigt färskt exempel: då jag i fredags såg The Dillinger Escape Plan på KB i Malmö (läs recension här) var det ganska så långt ifrån lapp på luckan, och då pratar vi ändå om ett haussat band som knappast har skämt bort oss i Sverige med klubbkonserter. Likaså var det inte heller överfullt då jag för ett par veckor sedan inspekterade Baroness utmärkta gig på Debaser Medis i Stockholm eller någon större trängsel på Children Of Bodom på Tyrol för ungefär en månad sedan.

1robhalfordrightEn simpel slutsats att dra av detta: Det är lite för många gig för marknadens bästa.

Då kan man så klart göra som exempelvis Motörhead (sprit och skor), Dr Dre (hörlurar) eller Bring Me The Horizons Oliver Sykes (kläder) och satsa på kringprodukter för att garantera ett stadigt cash flow. Det funkar så klart om man har ett stadigt varumärke att bygga på, men liksom när det gäller livesituationen – alla kan inte göra samma sak.

En snilleblixt därmed: Vi tar en rad mer eller mindre upphöjda metaldignitärer och slänger ihop dem på en paketturné, modell Diggiloo-vändan och låter deras gemensamma attraktionskraft generera publiktillströmning. Redan nu i vinter innebär det att Sverige i december får besök av paketet Christmas Metal Symphony – med bland andra Nightwishs Floor Jansen, Udo Dirkschneider, Michael Kiske (ex-Helloween) och Anthrax Joey Belladonna – ett evenemang som känns så bisarrt och frågeväckande att jag faktiskt har gjort mitt bästa för att förtränga dess existens i det längsta, men höjden av konstigheter nås troligtvis den 3 april nästa år.

Då besöks nämligen Hovet i Stockholm av ett galet batteri metalkändisar.

Äh, stryk det där med galet. En mer rimlig beskrivning är nog att ensemblen är av det överstyvt tossigaste laget. Ever.

Medverkande i Metal Allstars, som paketet fantasifullt har döpts till, är nämligen Rob Halford (Judas Priest), Tom Araya (Slayer), Max Cavalera (Soulfly, ex-Sepultura), redan nämnda Belladonna och Dirkschneider, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Cronos (Venom), tidigare Megadeth-medlemmarna Marty Friedman och Nick Menza samt musiker kopplade till alla från Manowar och Shadows Fall till Ministry.

Är det 1 april i almanackan i dag? Flög det nyss förbi en stadig sugga utanför fönstret? Har gravitationen helt plötsligt upphört?

Har Tom ”fuckingjävla” Araya verkligen sjunkit så lågt? Och passat på att plocka med sig Anselmo, Halford och Cavalera på en enkel resa mot pinsamheten?

Ja, det tycks sannerligen så. Och vad gott som kan tänkas komma av detta är för mig ännu helt obegripligt. Men det visar sig väl framöver. Kanske.

För det är ju värt att betona den där senaste garderingen. Det finns en chans att det här är en stor bluff – mina kollegor reder ut detta i skrivande stund – vilket vissa saker pekar på. Dels är det ju där den lilla detaljen med att en viss Venom-sångare på postern (kolla ovan) kallas ”Chronos” – plus att reklamfilmen nedan innehåller en hel rad obegripligheter (som att Anthrax stycke de facto är hämtat från John Bush-eran).

Det kan såklart bara vara slarv. Men sådant som väcker en rad frågetecken runt arrangemanget i stort. Dess i alla fall teoretiska existens anser jag vara bekräftad, då Ticnet de facto meddelar att man släpper biljetter till försäljning i morgon bitti klockan nio, men huruvida det innebär att spektaklet också blir av är en senare fråga.

Jeff Hanneman går igen på nästa Slayer-skiva?

av Mattias Kling
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.

Mycket här i tillvaron handlar om balans. Mellan fest och vila, mellan jobb och fritid, mellan kaos och kosmos – och mellan King och Hanneman.

Det blir liksom problematiskt då en komponent rycks bort. Disharmoni uppstår, helheten faller samman och det blir liksom råddigt och jobbigt. Och inte heller lika fantastiskt som då två parter trissar varandra och kompletterar.

Därför kan alla Slayerfans, vi är ju trots allt några stycken, andas ut. I alla fall för stunden. Frontmannen Tom Araya har nämligen avslöjat för Loudwire att gruppens nästa skiva mycket väl kan innehålla bidrag från gitarristen, som gick bort i maj i år, blott 49 år ung.

– Vi har två låtar. Jag har inte haft förmånen att gå igenom hans ljudfiler än, men det är definitivt något jag planerar att göra, säger sångaren och basisten i intervjun.

– Jag vet att han hade plockat ihop några idéer som han visade oss under förra året och strax före han gick bort fanns det en färdig låt som jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Det finns prylar som är värda att undersöka för att se hur vi ska kunna använda.

Huruvida detta är en garanti för att arkitekten bakom thrashmallar likt ”Angel of death” och ”Raining blood” även postumt kommer att medverka på uppföljaren till 2009 års ”World painted blood” är så klart för tidigt att definitivt slå fast, men rimligtvis torde gitarristens kvarlevande bandkollegor vara rätt sugna på att dammsuga kvarlåtenskapen för att hitta de där guldriffen som bara Hanneman kan skriva. Inte minst för att Kerry King ensam ska slippa axla ansvaret att ro ett helt album i land.

Ett helt album, ja. När ett sådant kan komma att se dagens ljus känns väldigt oklart. Med tanke på att gruppen redan förra sommaren aviserade att de hade två nya låtar ”färdiga” som bara väntade på att släppas på något sätt kändes det ju som att bollen var i rullning i alla fall. Om denna framåtrörelse totalt avbröts när det stod klart exakt hur stora Hannemans hälsoproblem visade sig vara får vara osagt, men sant är att det härvidlag är fyra år sedan det erbjöds ny musik från combon, ett releaseavbrott som i sig är på väg att tangera det mellan ”God hates us all” (2001) och ”Christ illusion” (2006) och som troligtvis kommer att innebära ett nytt rekord i karriären.

Men, vet ni vad? Det spelar ingen roll. Så länge nästa skiva – när den väl kommer – är fylld med Slayeriffic thrash metal är väntan väl värd. Speciellt om dess affärsdrivande kärna ser till så att ex-trummisen Dave Lombardo får rimligt betalt och därmed beslutar att återvända till truppen.

Vågar vi hålla tummarna för att detta sker under 2014?

Den som lever får se.

Läs den ultimata minnesartikeln om Jeff Hanneman

av Mattias Kling
420636_455346137888149_1809260029_n_zps120f3443

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Numret av Guitar World med nämnda artikel.
Numret av Guitar World med nämnda artikel.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB