Arkiv för tagg adrian smith

- Sida 1 av 1

All we blogg we leave behind (TGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Enligt en uträkning mellan tummen och pekfingret jobbar en svensk heltidsanställd 226 arbetsdagar per år. Det varierar så klart med tanke på exakt hur röda dagar fördelar sig över året, men vi tar just det här (2009) som exempel. Och då ingår en normalsemester (25 dagar) i uträkningen.

I runda slängar innebär det att man som löneträl tillbringar mer än 1 800 timmar med att rådda ihop till hushållskassan. Och om vi säger att arbetslivet pågår i cirka 45 år blir det en svindlande summa på 81 000 timmar.

Inte konstigt att man blir trött mellan varven.

Nu var denna sifferexercis emellertid inte gjord för att ta musten ur dig, utan snarare som en illustration över att du just denna vecka har kommit ytterligare 40 timmar närmare yrkeslivets avvecklande. Kanske inte så mycket på det stora hela, men varje centimeter räknas som en framåtrörelse, oavsett hur liten den må vara i sammanhanget.

Just den här veckan bjuder jag traditionsenligt på några nya videoklipp som har presenterats de gångna fem dagarna. Just i dag innebär det snuttar med bland andra Stone Sour, Tiamat, And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Tremonti, Adrian Smiths nu metal-mullrande Primal Rock Rebellion, System Divide, Hooded Menace, Obey The Brave, Revocation och Madball.

Och som bonus slevar vi väl upp trailer för remasterversionen av Deaths ”Spiritual healing” samt så kallade lyric videos med nya Roadrunnergunstlingarna i Heartist samt ett spår från kommande Destruction-plattan.

Bara för att fira att lugn och ro (enligt mina föräldrar är pensionen det bästa som någonsin har hänt dem – oss två söner troligen inräknade) har kommit ännu ett myrsteg närmare.

Och, kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=-XQD8faKGaA

Janick Gers var törstig, han fick öl

av Mattias Kling
En metalgigant och en skribent möts i göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Nöjesbladet den 1 juni 2011.

Veckans recensioner: Green Day + Steve Harris

av Mattias Kling

:+++:

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++:

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB