Arkiv för tagg friends arena

- Sida 1 av 1

Snälla, Sabbath – plocka fram Fusk-Ozzy i Sverige

av Mattias Kling
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre

Vi vet ju alla vad som gäller. Vad som är skillnaden mellan flopp och succé på Friends arena i morgon kväll. Det där avgörande, som sitter mellan bålen och huvudet på en ganska så känd frontman.

För låt oss inte hymla alltför mycket nu. Även om arenaljudet i det där schabraket ute i Solna kan fälla krokben för vilket band som helst – minns bara debaclet när Iron Maiden spelade där i somras – sitter själva avgörandet i Ozzy Osbournes hals om lite mer än ett dygn.

Vi vet ju alla att det kan gå riktigt illa. 64-åringens strupe är minst lika märk av ägarens hårda leverne som hans kropp i övrigt, vilket emellanåt kan få horribla konsekvenser, likt på Hultsfredsfestivalen 2007. Men likt en basindustri har han på senare år sökt stöd i den moderna tekniken – och emellanåt faktiskt låtit bättre än på mycket länge. De vänliga kallar denna stödsång för ett hjälpmedel, de aningen mer illvilligt inställda poängterar att det stundtals är farligt nära playback. Och några sådana fasoner kan man ju inte acceptera från en av världens mest beryktade hårdrockssångare.

Emellertid – jag hör till dem som, låt vara ganska så motvilligt, accepterar sakernas tillstånd. Jag tillåter mig svälja lite fusk så länge det låter ganska bra, hellre det än att man som åskådare tvingas skämmas å huvudpersonens vägnar. Jag tycker att iOzz 7.0 funkade tämligen hyggligt såväl på Sweden Rock 2011 som på Stadion förra året. Emellanåt blev det väldigt uppenbart vilket autencitetslurendrejeri som utspelade sig (speciellt då tonerna fortsatte med oförminiskad styrka även då han drog bort mikrofonen från munnen) och det är sådant som borde sätta griller i huvudet på mig och få mig att rasa över bluff och båg.

Likväl. Om Ozzy Osbourne nu ska stå på scen (det verkar ju som att han trots allt trivs väldigt bra just där) så är det ju bättre att han låter bra än kråkslirar sig igenom repertoaren. Och jo, hårdrocksvärlden skulle vara väldigt mycket tråkigare utan den gamle strulpellen som munterhetsgivande bidrag, varför jag får godkänna de premisser som möjliggör hans närvaro.

Kort sagt: Fusk-Ozzy är bättre än den autentiska verkligheten. Så är det bara.

Därför höll jag på att trilla ur semesterfåtöljen då det började spridas liveklipp tidigare i år från Black Sabbaths comebackkonserter i USA. Det var liksom bortom dåligt på något sätt, som om han ansåg att det här med tonarter som något man kan förhålla sig till med samma respektlöshet som man visar en jobbig granne. För bevis, spana in våldtäkten på ”Snowblind” från Tampa i augusti:

Dessvärre verkar denna pissleverans inte ha varit en dålig kväll på kneget, utan snarare något konstant, vilket bevisades få fler och fler bootlegklipp dök upp på nätet.

Vilket för oss fram till nutid. När detta skrivs är det ungefär 28 timmar tills Black Sabbath står på scen och gruppen har hunnit giga sig igenom såväl Syd- som Centralamerika samt göra ytterligare en rad gig i USA. Och inte så mycket tycks ha blivit bättre. Inspektera själva klippet från Mexico City den 26 oktober här nere. Det är mindre än en månad sedan. Och det låter ju … eh … rätt så illa. Om vi ska uttrycka det diplomatiskt.

Okej, så här vill jag inte ha det. Och troligtvis inte heller någon annan som ämnar besöka Friends Arena i morgon kväll.

Därför finns det bara en rimlig utväg om giget inte ska bli en av årets stora arenakalkoner: Fixa fram stödsången. Skicka upp Fusk-Ozzy på scen. Allt annat kan sluta i katastrof.

Sweden Rock missar Bon Jovi – eller?

av Mattias Kling

Dagens nyhet inom hårdrocksvärlden, i alla fall från en blågul horisont, torde vara att en viss New Jersey-konstellation besöker Sverige och Stockholms stadion den 24 maj nästa år.

Ett tillkännagivande stort i sig. Speciellt då John Francis Bongiovi och hans rockande män inte har besökt landet sedan 2001, då de spelade på Stockholms stadion på undertecknads födelsedag.

Vilket innebär att giget i huvudstaden – med en veckas marginal – kommer att ske nära nog exakt tolv år efter senaste framträdandet. Vilket är stort i sig. Speciellt som gruppens tidigare tillkännagivande via exempelvis Contactmusic har aviserat att de tänker lägga biljettpriserna på en genomsnittlig fritidsgårdsnivå för att fans drabbade av lågkonjunkturen inte ska gå miste om chansen att se sitt favoritband. (Som en parantes kan här nämnas att Live Nation på sin hemsida önskar ha 550 till 995 bagis för plåtarna, men detta pris kan emellertid komma att revideras när de släpps till försäljning den 6 november.)

I vilket fall, i och med bokningen på en av huvudstadens största arenor bara två veckor före festivalen i sig torde väl Sweden Rock se sig blåsta på en av sina önskeakter. Eller, är det så enkelt?

Så behöver det ju faktiskt inte vara. Med tanke på att sammankomsten i Blekinge i år redan har gjort avkall på sin önskan om Sverigeexklusivitet i och med värvningen av Kiss för ett gig fem dagar efter gruppens framträdande på nyligen öppnade Friends Arena i Solna så finns det utrymme för en dubbel även när det kommer till Bon Jovi. Vilket också bekräftas av de sistnämndas än så länge publicerade turnéplaner. Av dessa går att utläsa att gruppen är uppbokad den 6 juni i Helsingfors, det vill säga samma dag som en viss sminktrupp headlinar Sweden Stage, medan nästa bekräftade gig äger rum den 8 i brittiska Manchester.

Det innebär ju, i alla fall rent teoretiskt, att Bon Jovi faktiskt fortfarande kan finnas med i diskussionerna om vilka som ska bli tredje toppnamnet i Norje i juni.

Jag säger inte att det är så. Snarare att det mycket väl kan vara en möjlighet att ta i beaktande. En pudelfluffig karamell att suga på, liksom.

Och tills facit har avkunnats kan spekulationerna således strömma fritt.

http://www.youtube.com/watch?v=JvzerhVPTM8

FLASH: Kiss till Sweden Rock och Friends Arena nästa år!

av Mattias Kling

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

Janick Gers var törstig, han fick öl

av Mattias Kling
En metalgigant och en skribent möts i göteborgsnatten. Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Nöjesbladet den 1 juni 2011.

130713 – The number of the beast

av Mattias Kling
Bruce Dickinson på Ullevi 2011. Foto: Jimmy Wixtröm

Redan i går runt lunchtid hade vi det hela på känn.

En representant för bokarjätten Live Nation hörde av sig och förhandsskvallrade om att man klockan nio i dag skulle släppa en gigantakt för ett likaledes omfattande gig nästa sommar.

När han dessutom vänligt hintade om att det var ett band som upptar en stor del av min intressesfär fanns egentligen inte mycket utrymme för spekulation.

Självklart är det Iron Maiden. Något annat är en omöjlighet.

Vilket enbart lämnar en del av det väsentliga därhän, likaledes två av journalistikens grundfrågor.

Var och när.

Ett febrilt så kallat källarbete inleddes. Och hos vanligtvis tjänstvilliga kanaler var det locket på, men detta till trots skrev jag en krönika om tilldragelsen strax före läggdags i går kväll. Som gjord för att trycka in i någon väl vald kanal så fort en bekräftelse var kirrad.

Nu har den kommit. Förvisso inte exklusivt för min arbetsgivare, men icke desto mer förnöjsam. Den 13 juli nästa år gästar den brittiska sextetten nybyggda Friends arena i Solna, om ett stopp på den nostalgiskt blickande ”Maiden England”-turnén.

Här utvecklar jag mina tankar om detta. I texten som skrevs i går kväll, men som först nu är publiceringsbar.

En seger för den planerade journalistiken, måhända.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Alex Hartelius
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB