Arkiv för tagg joey demaio

- Sida 1 av 1

Vi måste #prataomdet igen, Joey

av Mattias Kling

Det här inlägget har perkolerat i bakgrunden av medvetandet ett tag. Men av sedvanliga anledningar (trots envisa påtryckningar från mitt håll så har dygnet fortfarande inte inflationsuppdaterats till 36 timmar) så har det inte blivit av att omsätta tankarna i praktiken.

I dag kom den så. Den där aktuella nyhetskroken som gör att det finns något nuvarande att hänga upp åsiktskoftan på – nämligen att Manowar har presenterat tre Sverigebesök (den 8 i Karlstad, dagen efter i Örebro samt den 10 i Stockholm) i mars nästa år.

Det är emellertid inte detta som inlägget ämnar diskutera. Och inte heller att kvartetten, så fort den får scengolv under fötterna, tycks anse att det mest pinsamma uppträdande är fullkomligt okej och att det är precis sånt som deras fans vill ha.

Åsikter om detta har presenterats tidigare, senast i form av min recension av gruppens headlineframträdande på Getaway Rock i Gävle i somras. Och det finns säkert anledning att återkomma till just det senare.

I stället tänkte jag plocka upp en tråd från ett inlägg jag skrev inför julibesöket i Sverige – och de åsikter jag nyss hade presenterat angående skivan ”The lord of steel”.

Det som då hade släppts var en så kallad ”Hammer edition” av skivan genom nedladdning på hemsidan för runt 90 kronor och den så kallade ”Steel”-utgåvan som bonusprodukt till brittiska tidningen Metal Hammer.

Och det var ju rätt billiga produkter. Som lät för jävligt. Och som såg vansinnigt fula ut, likt en provokation från en grupp som konsekvent har satsat på att utveckla hårdrockens inspelningstekniska grunder som dess Conan-estetik (om det är av ondo eller av godo överlåter jag till dig att ha din egen åsikt om).

Kort sagt: ”The lord of steel – Hammer/Steel edition” var krämarutgåvor. Som också var det enda fansen hade att hålla till godo med samtidigt som Manowar genomförde en handfull spelningar under sommaren. Det vill säga en skiva som lät rent provocerande uselt, med ett burkigt basljud som trycker upp sig i ditt ansikte likt en ovanligt envis gatuförsäljare. Eller, som jag uttryckte det i blogginlägget jag hänvisar till ovan:

”Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.”

Vilket så klart är illa i sig. Att medvetet släppa en pruttprodukt och samtidigt kräva fansen på pengar för att låta samma klutt pryda skivsamlingen tyder på dåligt omdöme och står i bjärt kontrast till Manowars ständiga brösttoner om att de minsann gör allt de gör med sina beundrare i åtanke.

En uttalad ståndpunkt som ekar extra tomt med tanke på vad businessensembeln under hösten har hittat på.

För snart en månad sedan, den 19 oktober närmare bestämt, släpptes nämligen den officella cd-utgåvan av Manowars elfte studioalbum (ja, jag vägrar fortfarande att räkna in 2010 års nyinspelning av debutskivan ”Battle hymns” i den grundläggande diskografin).

Det var en platta som pryddes av ett lyxigt Ken Kelly-ritat omslag. Och som dessutom låter avsevärt bättre än en portainspelad crustdemo från 1984. En utformning som gör att produkten också letar sig upp över det förnedrande :+:-betyg jag gav dess första variant. Låt gå för att Joey DeMaios bas fortfarande är för högt mixad och luddar sig konstigt mellan varven – resultatet är i alla fall en presentation som ett band av Manowars dignitet sätter som standard. Och som dessutom har riktigt hyggliga epikrundan ”The kingdom of steel” som bonusspår, ett stycke som är ungefär tio gånger starkare än originalskivans ”Annihilation”, ”Expendable” och ”Black list”.

Av detta går det egentligen bara att dra två slutsatser.

Och båda är på sitt sätt lika pinsamma i sin beräknande utformning.

1. Antingen har gruppen – eller i alla fall Joey DeMaios ego – tagit så illa vid sig av den kritik som ”The lord of steel” initialt fick dras med. Jag var ju liksom knappast den enda som påpekade dess undermåliga ljudkvalitet eller dess allt annat än flådiga presentation. Och att det enda sättet att komma över denna fadäs är att göra om och göra rätt – och helt enkelt mixa om plattan och släppa den i ny kostym.

Det är ett fullkomligt tänkbart scenario, men jag tror inte på det för fem öre. Snarare är jag övertygad om att det förhåller sig så här:

2. Draget är en iskallt kalkylerad businesstrategi. Ett sätt att ge gruppen möjlighet att upprepat gräva i fansens plånböcker inom loppet av några månader. För det är klart som tusan att den Manowarrior som tyckte att hammar och stål-utgåvorna inte riktigt var vad de hade önskat sig gladeligen slänger upp de kronor som en lyxigare variant kostar. Med den för Manowar lukrativa bonusen att de som vill ha musiken betalar för den flera gånger om, och på så sätt skickar årsredovisningen i höjden.

Och detta samtidigt som det påstås att man alltid handlar med sina ”metalbröders” bästa för ögonen.

Jag skulle vilja påstå att de hycklar genom att ens påstå något sådant.

Vilket jag även har fått bekräftat av en rad källor som genom åren har haft nöjet att på ett eller annat sätt jobba med Manowar. De har vittnat om en kalkylerande samling affärsmän som fäster större vikt vid kvällens merchandiseförsäljning än sin insats på scenen, som på fullaste allvar gör Powerpoint-presentationer där de anser sig statistiskt kunna bevisa att truppens fans dricker dubbelt så mycket öl än metallskallar i allmänhet och som reser runt med ett försvarligt antal livvakter i släptåg som ska skydda medlemmarna mot … ja, exakt vad är faktiskt oklart.

Märk väl – jag drivs inte av någon personlig agenda mot Manowar. Jag ser det inte som min livsuppgift att konsekvent kritisera dess samtliga andetag. Och jag har inget större problem att Joey DeMaio efter min recension av gruppens gig på Lisebergshallen i Göteborg för tio år sedan deklarerade att det enda Aftonbladet duger till är ”att torka av snasen med efter att man har umgåtts med en flicka” (ett citat något omformulerat för att passa sig att återges). För mig är detta helt okej. Han har sitt forum när det gäller att föra ut sina åsikter, jag har mitt. Tycker han att det jag skriver är trams så står det honom fullkomligt fritt att uttrycka det i det forum han anser vara bäst.

Det är inte det detta inlägg handlar om, och inte orsaken till att det skrevs.

I stället handlar det om att lyfta fram den attityd som Manowar verkar drivas av. Utgöra en motvikt till de ständiga brösttonerna om att deras ”bröder” är viktigast i världen. Att de gör vad de gör för sina omhuldade ”metalvikingars” skull – när det, bevisligen, handlar om en helt annan drivkraft.

Årets onödigaste skiva?

av Mattias Kling
Manowar

Det finns så klart flera sätt att handskas med saker man bättre klarar sig utan. Det enklaste är kanske att sticka huvudet i sanden. Att ignorera tingesten i sig och därmed hoppas att den försvinner av sig själv.

Men då tystnad också kan ses som samtycke finns det emellanåt företeelser som bör lyftas fram. Kanske för att poängtera dess kompletta onödighet, eller bara för att inte riskera att klassas som en medlöpare.

Märk nu väl att detta inte är en recension. För Manowars nyinspelning av sitt debutalbum från 1982 förtjänar inget omdöme och ingen analys. Snarare gör den sig förtjänt av en örfil, indragen veckopeng och utegångsförbud.

Ja, det må vara ganska tydligt. ”Battle hymns MMXI” är ett tilltag och en utgåva som mycket väl kan utgöra den sista spiken i den redan sargade förtroendekista som Joey DeMaio, Eric Adams och de andra har mage att kalla Manowar. Innehållet må vara fyllt med en riktigt kreativ karriär där höjdarmusiken har spridits genom exempelvis ”Hail to England”, ”Kings of metal”, ”The triumph of steel” samt ”Louder than hell”. Men allt detta döljs effektivt av det lock som gruppens sentida karriär har blivit. 

Liveshowerna må vara en fråga i sig, och den låter vi här gå förbi, men då dess skivkarriär sedan fullkomligt acceptabla ”Warriors of the world” (2002) mest har bestått av en embarmlig radioteaterskiva (”Gods of war”, 2007) och diverse konsertutgåvor på cd och dvd finns det anledning att ifrågasätta hur det egentligen står till.

Och med tanke på detta tilltag – inte så bra. Låt så vara att debutalbumet är en god pjäs. Men, det finns redan. I en inspelning som har varit duglig nog i 28 år. Och därmed finns det heller ingen relevans med denna utgåva. Inget snack om att ”de unga beundrarna måste få upptäcka den” eller att ”det är så här skivan borde låta” håller.

1. Originalskivan lever och mår bra. Och den säljs för facila 89 kronor på Ginza.

2. En debut ska låta som en debut. När man nära nog tre decennier senare gör om den så är det inte samma sak. Nerven finns inte där. Hungern är stillad för länge sen.

Så, därför, även om du är ett fan: Våga vägra ”Battle hymns MMXI”. Köper du inte skiten så kanske du tvingar Manowar att återigen bli en grupp att räkna med. Som gör bra skivor. Och inte bara prånglar ur sig dynga likt denna. 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB