Arkiv för tagg new jersey

- Sida 1 av 1

Den här konserttrippeln blev ju rätt så 3-vlig

av Mattias Kling
Det är lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.
Det är ju lätt att leva livet på MetLife Stadium i New Jersey.

Syftet och ansatsen har varit följande: att på tre dagar uppleva lika många konserter med väldigt olika förutsättningar och inriktningar. Att breda ut vingarna och ägna helgen åt att hovra över det mångfacetterade utbud som New York och dess omgivningar har att erbjuda.

För så mycket är sant. Som musikälskare är man sällan understimulerad här borta. Även om juli är lite av lågsäsong för tuffa gig inne i stan (och många amerikanska band de facto också befinner sig i Europa) så finns det underhållning att ägna sig åt om energin räcker till efter dagar med provocerande luftfuktighet och stundtals tryckande hetta.

Den gånga helgen har också varit ett försök att uppleva bredden av detta utbud. Att pendla mellan överdrivet stort och ganska så litet. Att gå från punkgrundad gatupoesi till löjligt uppblåst medelklassrock och gå i mål med ett gäng maskerade svenska satanister.

En trippel som, även om den inte är helt unik, ändå är en semesterupplevelse så god som någon. Här följer en rapport som tar oss från en pir på Manhattans västra sida via en löjligt stor sportarena i New Jersey till själva hjärtat av Hipster-Brooklyn.

***

Det stora samtalsämnet i New York har sedan jag anlände för snart två veckor sedan varit vädret. I sig knappast så överdrivet eller onödigt, då jag vid ankomst dök huvudstupa rakt in i en värmebölja som förvandlade den här staden till en kvav, klibbig och sopluktande bastu med temperaturer som stadigt låg runt 40-strecket men som kändes likt en kolmila.

Därför kändes fredagens torra hetta närmast behaglig. Som att ett litet tryck över bröstet slutligen hade släppt och det gick att fylla lungorna till dess fulla kapacitet med de brokiga dofter som kvarteren i Lower East Side och Chinatown frikostigt bjuder på. Perfekt läge att svänga över till Manhattans västra sida, med andra ord.

En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.
En del av utsikten, med Freedom Tower i bakgrunden.

Totalt mäter Hudson River Park 550 hektar och sträcker sig från Battery Park i söder till 59:e gatan i norr. Till stora delar är dess yta ägnade åt friluftsaktiviteter av olika slag (förslagsvis löpning, cykling, basket eller fiske) – men med jämna mellanrum anordnas det även konserter på Pier 26, belägen i stadsdelen Tribeca. Rent ytligt sätt är det en asfaltsyta som sträcker sig ut i Hudsonfloden, utan att göra alltför mycket väsen av sig, men som konsertarena är det en väldigt visuellt tilltalande inramning.

Med Hoboken, New Jersey, rakt framför sig och de svindlande husen i Financial District på vänsterhand känns det måhända inte så rockigt. Eller punkigt heller, för den delen, vilket New Brunswicks The Bouncing Souls tycks ta som en intressant utmaning.

Jag ska inte påstå att jag har följt gruppen med något närmare intresse de senaste åren. Handen på hjärtat är nog ”Hopeless romantic”, släppt för 14 år sedan, den senaste fullängdare med kvartetten som har lämnat något slags bestående intryck, likväl är deras timme på scen lagom underhållande – speciellt i en snabb ”East coast! Fuck you!”.

Scenen, med Hoboken i bakgrunden.
Scenen, med Hoboken som extra fond.

Från samma stad i New Jersey, belägen cirka fyra mil från Manhattan, kommer kvällens huvudakt. En grupp som jag har sett en rad gånger i Sverige, nu senast på Bråvalla Festival för ungefär en månad sedan, och som har legat nära mitt hjärta sedan jag upptäckte den via ”The ’59 sound” för fem år sedan. Med tanke på det snara återseendet är repertoaren i sig ingen större överraskning. Bara lite längre, aningen mer omfångsrik och presenterad med den extra lokalpatriotiska spänning som ett gig nära formationsstaden ger.

Samtidigt som mörkret sakta lägger sig över staden tar Brian Fallon och hans kamrater sig an en 20-låtars resa som tar oss från ”Handwritten” till ”The backseat”. Som bjuder på en inte så jätteöverraskande cover på The Ramones ”Bonzo goes to Bitburg”, några strofer på The Cures ”Just like heaven” i avrundningsnumret och en gästinsats av singer-songwritern Dave Hause i ”45”. En väldigt trevlig stund, som ni kan se i det filmklipp som skildrar ”The patient ferris wheel” här nedan.

***

MetLife Stadium, tidigare kallad New Meadowlands Stadium, är en groteskt stor tingest. Belägen i East Rutherford i New Jersey, behändiga 15 minuter med buss från Manhattan, är det här egentligen hemmaarena för footballklubbarna New York Giants och New York Jets, men den här lördagen handlar det om en annan gigant som lockar runt 65 000 till jätteshabraket.

Vi kan säga att vi åkte hit för upplevelsen. Möjligheten att se Bon Jovi, eller i alla fall den trio och dess vikarier som återstår efter Richie Samboras tillfälliga (?) tillnyktringspaus som inleddes tidigare i år, i hemstaten är något unikt som måste upplevas. Ett extra allt-erbjudande av vad USA egentligen är i sin mest uppblåsta form, med en publik som är väldigt långt från CBGB’s. Om vi säger så.

Jo, ganska så litet ställe det här.
Jo, ganska så litet ställe det här.

Vi kom för upplevelsen. Och vi fick också något liknande. En påminnelse om att i det här landet är det ändå relativt hälsofixerade New York undantaget, inte regeln. En erinran om hur det kan se ut då Average Joe och Ordinary Sue lägger några hundra dollar på att placera sig på en läktare strax under stratosfären för att ta del av en helkväll med arenarockgigantism. Och med allt som därtill tillkommer, i form av grillfester på parkeringen innan arenan har slagit upp portarna, gigantiska hot dogs i underarmsstorlek och ostkladdiga nachotallrikar.

Handen på hjärtat: jag hade nog väntat mig en publik annorlunda än sådan jag är van vid. Men inte detta. För det första är medelåldern väldigt hög, närmare 50 än 30, och några rockers i traditionell bemärkelse tycks giget inte ha lockat. Vilket också säkert säger mycket om var Bon Jovi befinner sig i dag i hemlandet. För även om det är låtarna från dess mest pudelfluffiga karriär (och då självklart speciellt ”Slippery when wet”) som drar ner högst gensvar är jänkarna nästan lika förtjusta i ensemblens vuxnare uttryck i låtar likt ”Lost highway”, ”Because we can” och ”Who says you can’t go home” – kompositioner som väldigt bekvämt rullar fram i sidofil utan att ens försöka trampa gasen i botten. Sambon kallar våra bänkgrannar Robert Wells-publik, själv tänker jag snarare på de åskådare som frekventerar MetLife på dess sportevenemang. Med illasittande jeans, hälsovådlig övervikt och välansade tjänstemannafrisyrer.

Märk väl. Det handlar inte om elitism, utan snarare en påminnelse om att det USA vi hemma ofta får se via filmer och tv-serier bara är en drömspegel av verkligheten. Att Manhattans hippa utbud av veganrestauranger, designerbutiker och lyxiga överflöd bara är blott en skärva av helheten. Att det jag upplever i tre veckor inte är landet utan detaljen. Ett påpekande nog så viktigt.

Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.
Ungefär det man ser på tredje etage: en väldigt stor motorhuv och några myror som spelar musik.

Samtidigt är det troligtvis precis så här man ska se Bon Jovi. Inför 65 000 väldigt entusiastiska fans som får huvudpersonen att le brett och se väldigt berörd ut mellan varven. En publik som verkligen älskar det som görs på scenen, och som tycks bry sig föga om Samboras frånvaro och som i stället går loss vare sig det spelas egna hits från då och nu eller poänglösa covers på The Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Start me up” (likt i ”I’ll sleep when I’m dead”) eller Bob Segers ”Old time rock and roll” (som sprängs in i ”Bad medicine”).

En succé är det, så klart. En uppvisning i stadiumrock som verkligen inte kan göras på något annat sätt, som kräver sådana här omgivningar för att visa sig från sin bästa sida. Två timmar och fyrtiofem minuter som fortgår och fortgår – till och med så länge att Jon Bon Jovi och de andra (ja, de är ju precis sådana) bjuder på ett extra extranummer i form av ”I love this town” efter ”Always”.

Vi kom för upplevelsen – och vi fick den. Med extra allt och lite därtill.

***

Söndag kan tyckas vara veckans vilodag. Ett dygn gjort för lugn och stillhet.
Oh, well. Så blir det ju kanske inte alltid. Så att säga.
I stället blev det så att en förväntat avslappnad afton, gudbevars, snarare slutade i en källare tillsammans med hemliga rockstjärnor och dödsmetallkändisar. Men mer om det senare.

Att hippa svenskar i stuprörsjeans, sotarmössa och ironiska tatueringar gillar Brooklynstadsdelen Williamsburg är ingen hemlighet. Ingen konstighet heller, för den delen, då det här i alla fall på ytan finns någon slags alternativitet som dessvärre inte ryms på det alltmer gentrifierade Manhattan längre. Därför är det ingen slump att det blågula fiket Konditori (som konstigt nog presenteras som en espressobar och som har ett sötebrödsutbud som inte direkt är sju sorters kakor, om vi säger så) har etablerat sig på en sidogata till Bedford Avenue – eller att Stockholms Debaser i sin tur har öppnat en bar helt tillägad skummande maltdrycker från Brooklyn Brewery.

När hemlandets hippaste hipstersatanister anordnar mörkermässa i just dessa kvarter hade jag med andra ord väntat mig en och annan nordbo i publiken – vilket det ju också är. Av de mest oväntade slag.

Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.
Ghost på scen i Brooklyn – rakt igenom awesome.

Då sällskapet efter giget beslutar sig för att varva ner i Music Hall of Williamsburgs eleganta källarbar känns det nämligen som att vara tillbaka i hemlandet igen. Nä men, se där. Där borta står visst Daniel ”Dellamorte” Ekeroth (författare, doku-tv-kändis och mangelbasist) och hänger. Och, hoppsan. Där var visst Johan Liiva (ex-Furbowl/Carnage/Hearse/Arch Enemy) för att nämna några, som beklagar sig högljutt över att han redan dagen efter måste åka hem. Och, visst. Nog minsann vimlar även några gastar och en viss påve, helt inkognito, bland de konsertbesökare som har orkat dröja sig kvar då söndag har blivit måndag. De namnlösa och bandledaren tycks nöjda med giget, som har varit utsålt långt i förtid. Vilket är fullt naturligt, då det här är en omgivning som passar Ghost väldigt bra; flankerade av ruffiga tegelväggar och inför en galet hängiven publik.

Här får gruppens ockulta rock den visuella skjuts som krävs. Den tillåts spraka och bjuda in – utan att störas av dagsljus och föga elegant festivalpresentation. Den får explodera via ”Per aspera ad inferi”, ”Con clavi con dio” och ”Prime mover” och nå sitt klimax i ett snyggt extranummerset som låter ”Ghuleh/Zombie queen” ticka rakt in i ”Monstrance clock”. En liveritual som är här och nu, och som inte kan vara något annat.

Precis den målgång den här väldigt brokiga konserthelgen behövde. Och en upplevelse jag kommer vårda ömt i minnet länge framöver.

Här får The Ataris sångare psykbryt – på sin egen trummis

av Mattias Kling

Ett klassiskt skämt:

Hur vet du att det är en trummis som knackar på dörren? Jo, det är grymt otajt och sackar mot slutet.

Hi, hi.

Dylika lustifikationer är sedan länge legio i branschen, vilket ska göra det intressant att se vilka vitsar som lär dyka upp inspirerade av poppunkbandet The Ataris takthållare Rob Felicetti och incidenten i söndags i Asbury Park, New Jersey.

Under låten ”Your boyfriend sucks” lackar frontmannen Kris Roe ut på batteristens insats. Slänger delar av hans instrument ut i kulissen innan han förklarar att Felicettis insats för kvällen är ”jävligt pinsam” och avslutar spelningen med ett soloset.

En officiell anledning till det inträffade sägs ha varit att trummisen hade krökat i sex timmar före giget och därför spelat uselt och tappat bort sig i låtarna. Och som följd av detta har The Ataris och cymbalsvingaren – föga förvånande – gått skilda vägar.

Nedan kan ni se ett videoklipp som visar själva incidenten, likväl som gruppens officiella förklaring till det inträffade.

Takida samlar sig och släpper ny singel

av Mattias Kling

Och se här – lite så kallad objektiv information. Inget tyckande, ingen reflektion eller provokation. Bara en ren presentation:

Ångebandet har sålt väldigt många skivor i Sverige. Så många att det nu börjar bli dags för USA-lansering (vilket det går att läsa om i dagens Aftonbladetartikel).

Just därför ämnar man också i slutet av november, den 28:e närmare bestämt, släppa samlingsplattan ”A lession learned – The best of Takida” med den stora västmarknaden som främsta målgrupp.

Förutom de låtarna som fram till dags dato har gjort sextetten till ett av Sveriges största namn inom rockgenren, och som enligt Universal har gett dem över 60 miljoner streams på diverse internettjänster, bjuder albumet även på nya singeln ”Swallow (Until you’re gone”), som spelades in i en New Jersey-studio. Som producent på nämnda låt fick de hjälp av David Bendeth (Paramore, Bruce Hornsby, Papa Roach med flera).

Omslaget till nya singeln visar en kostymklädd man som springer på vänster sida på en skogsväg. Färgskalan går åt det gula/sepia-hållet.

Och gruppen blandar fortfarande gemener och versaler i sin logotype.

Iced Earth slår tillbaka mot sitt skivbolag

av Mattias Kling
Jon Shaffer, andra från vänster, är synbart putt på sitt skivbolag.

Som tidigare under veckan har rapporterats av bland andra Spin, North Jersey och Classic Rock har skivbolaget Century Media stämt 7 000 fildelare i USA för att illegalt ha spridit Lacuna Coils ”Dark adrenaline” och Iced Earths ”Dystopia” via BitTorrent-teknik.

Målet sägs vara att få de utpekade personerna – vars IP-adresser finns med i stämningsansökan i Hackensack, New Jersey, men vars identiteter än så länge hålls dolda bakom aliaset ”John Doe” – att gå med på en uppgörelse i stället för att riskera att tvingas betala svindlande 170 000 dollar (strax över en miljon kronor) per låt som de olagligen har distribuerat.

Ett inte helt ovanligt drag för ett affärsdrivande bolag, kan tyckas. Men ändå ett utspel som får en av de indragna artisterna, Iced Earths Jon Shaffer, att se rött.

– Det är viktigt att poängtera att vi inte kände till det här och vi har tyvärr heller inte blivit tillfrågade på förhand, kommenterar gitarristen enligt Blabbermouth.

– Lika mycket som vi inser att skivbolagen får allt svårare att sälja musik känner vi att det här är ett felriktat slag, och vill förvissa fansen om att vi inte hade godkänt (stämningen) om vi hade blivit tillfrågade.

Shaffer passar också på att hänvisa till att gruppen har försökt anpassa sig till det nya branschklimatet genom att göra sin musik tillgänglig via lagliga streamingtjänster likt Spotify och genom att ”turnera arslet av sig”.

I ett liknande fall tidigare i år försökte Nuclear Blast stämma personer som hade fildelat All Shall Perishs senaste album ”This is where it ends”. Den rättsprocessen lades emellertid ned efter att gruppen i fråga protesterat vilt mot häxjakten på deras ”fans”.

Här går det att lyssna på ”Dark adrenaline” och ”Dystopia”. Helt lagligt, ganska så gratis – och utan risk för att få en stämningsansökan upptryckt i Mumindalen.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB