För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.

Den där skilsmässan var troligtvis det bästa som kunde hända Killswitch Engage. Önskas en modernt riffande definition på ordet stagnation är ”As daylight dies” en stark kandidat och visst kändes det som att metalcoretruppen från Massachussetts mest trampade vatten när tiotalet stod inför dörren.

Det blev som det blev, ett avhopp 2012 sedan Jones oförmåga att handskas med sin typ 2-diabetes blivit akut och via återinstallationen av sångaren Jesse Leach och senaste plattan ”Disarm the dissent” förra året känns det som att mycket är frid och fröjd igen.

Nu har förvisso inte bandets exsångare, ursprungligen fostrad i Blood Has Been Shed, varit helt inaktiv efter avhoppet. För knappt ett år sedan börjades det glunkas i scenen om att den armstarke vokalisten hade börjat jobba på ett nytt projekt tillsammans med Francesco Artusato från All Shall Perish och Devolveds John Sankey, en trupp som sedermera döptes till Devil You Know.

I helgen var det livepremiär för gruppen, på klubben Chain Reaction i Anaheim, Kalifornien.

Och det låter? Ja … låter gör det ju i alla fall. Och ärligt nog ska väl inte några första stapplande comebacksteg vara för evigt bindande, lika lite som ett par muggiga liveklipp via Youtube kan ge en rättvis bild av ett bands totala potential.

Men, jo. Nja. Det går liksom inte att dra alltför djupt grundade analytiska slutsatser av det presenterade, mer än att Jones och gossarna då rakt inte tänker casha in på frontmannens tidigare grupp. Det låter som helhet ganska långt ifrån tänkt Göteborgsfärgad breakdownmetal med sentimentala krämrefränger, och närmare sekelskiftestypiskt groovestomp som stundtals för tankarna mot ett Mushroomhead på halvfart eller ett mer utvecklat Soulfly.

Som sagt, det var ett spontanintryck. Dra mig inte i skägget om detta inte visar sig stämma då gruppens debutskiva släpps i slutet av april via Nuclear Blast. Den som lever då får se.

Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.

Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.

Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.

För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).

Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.

NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.

Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.

Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.

Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.

Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.

Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.

Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.

Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.

Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.

Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.

En av metalvärldens mindre omhuldade makthavare är Monte Conner.

”Monte vem”, säger du?

Arkitekten bakom många av dina favoritskivor, säger jag.

I sin roll som ansvarig för A&R på Roadrunner från 1987 har han varit ansvarig för att knyta en hel radda artister till bolaget fram till sin sorti i augusti förra året, i turbulensen av en rad omorganiseringar.

Du har kanske hört talas om Sepultura? Slipknot? Fear Factory? Type O Negative? Trivium?

Conner har en stor del i deras karriärer. Vilket gör honom till en av den moderna metalvärldens storspelare, utan att ens själv ha trakterat något instrument i mer omskrivna sammanhang. En cool katt som förtjänar respekt, med andra ord. En hårdrocksscenens Tony Mottola, om man så vill.

Efter skilsmässan med Roadrunner har Conner emellertid inte valt att dra sig tillbaka, utan i stället lagt sin kraft på att locka lukrativa artister till Nuclear Blast Entertainment. Vilket bland annat har lett till att exempelvis Sepultura och Soulfly är knutna till USA-grenen av den tyska metaljätten.

Och vad har det här nu för dagsrelevans, torsdagen den 3 oktober 2013? Jo, nu har han nämligen slagit till igen och snott åt sig en jätteakt från sin förra arbetsgivare.

I går basunerades det nämligen ut via de sedvanliga kanalerna att Oaklands finest, även kända under mer slagkraftiga namnet Machine Head, har ingått allians med Nuclear Blast. Alltså det tredje bandet från Conners framgångsrika förflutna som han väljer att locka över till sitt stall – och den största kontrakteringen hittills.

Det innebär att gruppens åttonde studioskiva, den första med nye basisten Jared MacEachern, kommer att släppas via just Nuclear Blast tidigt nästa år. Och att Roadrunners stall med ens blev aningen tunnare.

Fler liknande övergångar att vänta den närmaste tiden? Jag skulle nog tro det.

I sammanhanget får en titel som ”Dark roots of thrash” ses som väldigt rimlig. Vi talar ju trots allt om en grupp som ständigt befunnit sig strax under genrens fantasiska fyra – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – och som har överlevt såväl cancer som musikvärldens nycker.

I år har det dessutom gått hela 30 år sedan formationen – då under benämningen Legacy, som byttes tre år senare till det därefter aktuella Testament – vilket så klart ska firas. Ganska så stort också.

Den 9 oktober ämnar Bay Area-gruppen nämligen skruva upp festiviteterna genom att släppa ett konsertdokument med ovan nämnda titel omfattande en dvd och två cd-skivor.

Huvudföreställningen består av en liveshow filmad med en herrans massa kameror på The Paramount i Huntington, New York, tidigare i år och är regisserad av Tommy Jones (Death Angel, Soilwork med flera) medan Juan Urteaga (Exodus, Machine Head) ansvarar för den biffiga och väldigt studioperfekta ljudmixningen.

Jubileumspaketet når handeln via Nuclear Blast och släpps även i separata cd- och lp-utgåvor.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Av förklarliga skäl – ett visst statsbesök i huvudstaden som tycks få även den mest sansade att gå upp i brygga – kommer det i dag att handla mycket om USA i medierna.

Just därför finns det anledning att vidga vyerna – och i stället vända blickarna norrut från det som kallas världens största demokrati. På andra sidan gränsen till Kanada, nämligen i Montreal och Quebec, hittar vi nämligen några riktiga slitvargar i dödsmetallens tjänst.

Med 22 år i branschen kan man väl nämligen kalla Kataklysm just för det. En slags tansatlantisk motsvarighet till svenska Grave som har stått stolt genom genredöden och som snart gör sig redo att dundra loss sitt elfte studioalbum sedan debuten med ”Sorcery” (1995).

”Waiting for the end” heter plattan i fråga som får följa upp 2010 års ”Heaven’s venom” och knogmackan är aviserad till release via Nuclear Blast sista veckan i oktober.

Fram till dess går det att stilla hungern efter kanadeniskt dödsbacon med låten ”Kill the elite”, som du hittar nedan. Ett ganska så fint hyperblastande stycke som likväl inte räds melodier i riffen och hetsig dubbelsång.

Precis det en behöver en dag som denna.

Ni vet hur det brukar vara.

Klassiskt band återförenas på ett eller annat sätt, gör några liveshower ivrigt påhejade av festivalarrangörer med tjocka plånböcker och hittar där någonstans tillbaka till någon slags glöd och sämja igen.

Och då ska det ju spelas in en ny skiva för att dansa ännu en sommar. En comebackplatta som brukar bli rätt rutten, om jag ska vara ärlig.

Undantag finns så klart. Och ett av dessa är Carcass.

Det kan jag faktiskt säga redan nu, då jag över sommaren har haft nöjet att umgås med kommande albumet ”Surgical steel” (release via Nuclear Blast den 11 september). Det är en skiva som inte pissar på dess illustra karriär eller tummar på kvaliteten. Utan som i stället låter som det naturliga nästa steget efter 1993 års ”Heartwork”, kombinerat med den mer mosiga föregångaren ”Necrotism – Descanting the insalubrious” som släpptes två år tidigare. (Att gruppen också har släppt det kontroversiella rot ’n’ roll-albumet ”Swansong” för 18 år sedan bortser vi för enkelhetens skull ifrån för stunden.)

Nåväl. Som brukligt är innan skivsläpp så presenteras det – i rent intresseväckande syfte – färska låtar här och där i en och annan version. Tidigt i somras hette det då presenterade smakprovet ”Captive bolt pistol”, medan förväntningarna nu ska trissas upp via ”Unfit for human consumption”.

En riktigt trevlig aptitretare, må jag säga.

Räkna med att få läsa mer om denna skiva då offentliggörandedatum närmar sig de kommande veckorna.

Okej, jag kan fatta tanken med det hela som promotionverktyg. Det är ju billigt, når många människor tämligen enkelt och går snabbt att slänga ihop för någon med någorlunda elementära datorkunskaper.

Det är argument jag kan köpa. De är solklara. Minimal insats kontra maximal spridning – naturligtvis lockande då marknadsföringsbudgetarna krymper i takt med sjunkande skivförsäljning.

Likväl. Vissa låtar lämpar sig inte riktigt för att göra en så kallad lyric video på. Något som blir solklart när Soulfly nu bjuder på ett smakprov från kommande skivan ”Savages”. Jösses, annåda, liksom – sicken nonsensparad.

Nu är det förvisso kanske orättvist att peka ut Max Cavalera som någon utmärkande usel textförfattare. Och, visst, snubben ska ha kredd för att han ändå uttrycker sig på något som inte är hans modersmål.

Problemet med ”Bloodshed” är bara att det blir så tydligt vilket staplande av nonsensfraser det ändå handlar om när dessa löst sammanhängande strofer presenteras i pumpande versaler. Något som man kanske inte tänker på när man bara lyssnar på låten i fråga.

Som sagt, jag surrar inte Cavalera ensam vid någon skampåle. Snarare är det här ett exempel på att det där med att återge texten inte alltid är så smart. Något som fler akter måhända också borde fundera på.

”Savages”, Soulflys första skiva för Nuclear Blast, släpps i början av oktober.

DOWNSTROY! BLOODSHED!