Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Snacka om tajt schema i Göteborg torsdagen den 17 juni.

Ungefär samtidigt som The Hives headlinar West Coast Riot-festivalen i Frihamnen så värmer hemmasönerna i In Flames upp inför sitt headlinegig under Metaltown på lördagen. Med ett klubbgig. På trånga Sticky Fingers.

Det kan ju bli hur tufft som helst. 

För korrekt uppvärmning inför denna exklusiva händelse rekommenderas bandets live-dvd ”Used and abused… In live we trust”, där ett omfattande kapitel är inspelat just på denna klassiska Göteborgsklubb.

Så sent som förra veckan fick jag uppgifter om att en annan stor utomhusfestival låg i långt gångna förhandlingar med Sacramentogruppen.

Men nu visar det sig att Hultsfred avgick som vinnare i kampen, och därmed får Sverigepremiären för gruppens nya uppställning där hospitaliserade basisten Chi Cheng är ersatt av Sergio Vega (ex-Quicksand).

Deftones höjer därmed kvoten av tuff musik avsevärt nere i Smålandsskogarna 7–9 juli. Bland övriga band som kan tänkas tilltala den genomsnittlige bloggläsaren märks The Hives, 30 Seconds To Mars, Wolfmother, Killswitch Engage, Khoma och Invasionen.