Det kan tyckas att det är väldigt mycket popmetall här för stunden.

Kanske inte så konstigt. På blott ett album har Amaranthe gått från att vara ett projekt till periferin till ett av Sveriges internationellt gångbara namn.

Exakt sånt genomslag fick debutplattan då den släpptes för två år sedan – och nu surfar sextetten vidare på framgångsvågen med andraalbumet ”The nexus” (betyg av bloggtrollet i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags).

Svenska distributörerna på Universal är så klart stolta över denna framgång. Faktiskt så peppade på framtiden för gruppen att de har beslutat sig för att skänka lite exklusiva prylar som just du kan vinna.

Japp. Dagens sanning – genom en tämligen enkel insats (mer om den senare) kan två personer kröna påskveckan med följande godis:

• En t-shirt med ”The nexus”-motiv, en signerad cd samt ett par trumpinnar (väldigt väl inbankade av takthållaren Morten Løwe Sørensen).

• En t-shirt med bandets logga samt ett signerat ex av senaste studioskivan.

Sammanlagt två vinnare har alltså möjlighet att utbrista i ett ”hurra” de närmaste dagarna. Men jag kräver så klart en väldigt modest motinsats.

För att vara aktuell i utlottningen (slumpen avgör) skulle jag nämligen vilja att du mejlar svaret på nedanstående fråga till mig på mattias.kling@aftonbladet.se och döper ditt bidrag till ”Amaranthe-tävling”.

Och så till själva frågan då:

Nämn (minst) tre grupper som vokalissan Elize Ryd har gästat som specialinbjuden sångerska. Som sagt, det finns fler, men tre räcker.

Senast torsdag kväll vill jag ha ditt svar. När klockan slår fredag vid midnatt stänger jag nämligen butiken och de lyckliga tu som kammar hem priserna meddelas under dagen.

Med detta finns väl bara en sak kvar att säga: Lycka till!

Som tidigare har påpekats i just detta forum är jag barnsligt förtjust i sådana där lådor som samlar en bunt lakritspizzor. Som ett sätt att, i detta digitala tidevarv, värna det beständiga i musiken. Att stå upp för ett format som känns, luktar och låter – på en och samma gång.

Därför är det inte svårt att bli lite morgonstissig i arla ottan över beskedet att metalikonerna – eller i alla fall skivbolaget Universal – lagom till julhandeln planerar att presentera en ny tungviktskollektion.

Kallad ”The vinyl collection: 1970–1978” är det en nio plattor tung pjäs. Med skivorna ”Black Sabbath”, ”Paranoid”, ”Master of reality”, ”Volume 4”, ”Sabbath bloody sabbath”, ”Sabotage”, ”Technical ecstasy”, ”Never say die” och ”Live at last” i tungviktsremastrade 180-gramsutgåvor.

Som extra bonus ska paketet även innehålla debutsjuan ”Evil woman”/”Wicked world”, en fullformatsbok innehållande reproduktioner av kvartettens turnéprogram från nämnda tidsperiod samt en nedladdningskod för att säkra musiken även för datorlyssning.

En matad box, med andra ord. Som också är prissatt därefter. Enligt den förhandskommers som redan är igång exempelvis på Cdon är priset satt till mastiga 1 899 kronor.

Den 10 december ska härligheten finnas i handeln i Sverige. Och önskelistan får härmed se sig uppdaterad.

Källa: Blabbermouth.net

Vid sidan av omskrivna turnébråk med nuvarande resesällskapet Marilyn Manson så ligger Zombie-Robban i startgroparna att avtäcka sin nya film, titulerad ”The lords of Salem”.

Just det. Även om informationen för de mer cineastiskt intresserade kan ses som överflödig finns det anledning att påminna om att 47-åringen parallellt med karriären som Alice Cooper-influerad industrirockdirektör också är en begåvad filmmakare. På riktigt, alltså.

Efter en något trevande start med ”House of 1000 corpses” (filmad redan år 2000 men inte premiärvisad förrän tre år senare sedan Universal dragit sig ur projektet) har skräckauteuren hittat formen med såväl ”The devil’s rejects” (2005) samt två stycken brutalt intressanta nyinspelningar och vidareutvecklingar av John Carpenters ”Alla helgons blodiga natt”/”Halloween” (2007 och 2009). Han har även såväl skrivit som regisserat och producerat den animerade explotationkomedin ”The haunted world of El Superbeasto” 2009 samt övervakat en episod av ”CSI: Miami” året därpå.

Med andra ord – det är nog inte bara jag som är peppad på Zombies nya film – speciellt inte efter de lovord som östes över rullen efter premiärvisningen på Toronto Film Festival för lite mer än en månad sedan.

Och i väntan på att rullen får allmän biopremiär (i USA beräknad till tidigt nästa år) går det alltid att salivera över den trailer som har offentliggjorts.

Rob Zombie och Marilyn Manson delar spelkväll under namnet ”Twins of evil” på Hovet i Stockholm den 5 december. Om de inte har slagit ihjäl varandra dessförinnan, vill säga.

Det här är tydligen en dag då allt kan hända. Då grisar troligtvis snart smidigt flaxar förbi redaktionsfönstret, alla krig i världen slutligen upphör och då USA:s mest halsstarriga högertomtar inser att det här med rimlig sjukvård för alla kanske inte är så dumt i alla fall.

Allt detta grundat på följande:

Göteborgska älsklingsgruppen Graveyard har beslutat att göra gemensam sak – med anrika tidningen Wall Street Journal.

Via avisens Speakeasysektion lanseras nämligen nya låten ”Endless night” på internet. Exklusivt och på allvar förvånande. Så bisarrt och hedrande att man som vanligtvis sansad svensk får ett inre sug att klä en midsommarstång i gråregniga oktober och stämma nyckelharpan.

Så här skriver tidningens John Jurgensen om kvartetten, lite tisdagsmorgonlöst översatt:

”Graveyard är ett hårdrocksband från Göteborg, Sverige. De använder sig av minimalt med gitarrsolon. Fjantar inte runt med tjusiga effekter och distpedaler. Och deras låtar pågår inte längre än vad som är motiverat”.

”Endless night” är hämtad från den Grammisbelönade gruppens tredje album, titulerat ”Lights out” och som finns i handeln den 24 oktober via Stranded/Universal.

Och samtidigt flög just en stadig sugga förbi utanför fönstret.

Och se här – lite så kallad objektiv information. Inget tyckande, ingen reflektion eller provokation. Bara en ren presentation:

Ångebandet har sålt väldigt många skivor i Sverige. Så många att det nu börjar bli dags för USA-lansering (vilket det går att läsa om i dagens Aftonbladetartikel).

Just därför ämnar man också i slutet av november, den 28:e närmare bestämt, släppa samlingsplattan ”A lession learned – The best of Takida” med den stora västmarknaden som främsta målgrupp.

Förutom de låtarna som fram till dags dato har gjort sextetten till ett av Sveriges största namn inom rockgenren, och som enligt Universal har gett dem över 60 miljoner streams på diverse internettjänster, bjuder albumet även på nya singeln ”Swallow (Until you’re gone”), som spelades in i en New Jersey-studio. Som producent på nämnda låt fick de hjälp av David Bendeth (Paramore, Bruce Hornsby, Papa Roach med flera).

Omslaget till nya singeln visar en kostymklädd man som springer på vänster sida på en skogsväg. Färgskalan går åt det gula/sepia-hållet.

Och gruppen blandar fortfarande gemener och versaler i sin logotype.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.