Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.

För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.

Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.

Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.

Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.

Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.

Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.

Få grupper är en hel genre i så stor utsträckning som detta Long Island-band. Det var ju de som tog den ekvilibristiska hårdmetallen ett steg längre med debutskivan ”When dream and day unite” för hela 26 år sedan och som sedan dess har fortsatt att tänja och dra i föreställningarna vad som egentligen är möjligt inom tuff musik.

Så även på senaste fullängdaren, 2013-årsgiven som även bär dess namn. Ett i vanlig ordning ambitiöst och övermänskligt välspelat verk, som kastar gruppen mellan riffig metal och überexcerciser i instrumentverkstaden till vackra instrumentalpassager som tonsätter en film som ännu inte har spelats in.

Business as usual, med andra ord. En balansgång mellan engagerande och irriterande (jag har ända sedan förstlingsverket haft svårt för dess evinnerliga utsvävanden som emellanåt tycks vara själva huvudorsaken än ett uttrycksmedel) och som på så sätt inte lyckades ändra på ensemblens rätt konsekventa :+++:-parad.

Just i  dag finns det emellertid desto större anledning att dra lite extra på smilbanden. För inte nog med att jag så här i måndagsmörkret har det stora nöjet att premiärvisa videon till ”The looking glass” – först i Sverige! – jag har ävet det stora nöjet att bjussa två bloggläsare på gratis entré till kvintettens konsert på Annexet i Stockholm den 22 februari.

En så kallad dubbelmacka av icke smittospridande slag, minst sagt.

Själva videovisningen är öppen för alla. Bara att scrolla ner en liten bit, klicka igång och njuta av resultatet. Önskas däremot en helkväll i progmetallens heliga tecken krävs en liten, men ack så viktig, motprestation.

Jag vill nämligen att du svarar på en framkrystad fråga, i ett mejl döpt till ”DT-tävling” som du skickar till mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag morgon klockan 09.00. I mejlet uppger du namn och mobilnummer, för sakens skull.

Och till frågan då – och häng med i turerna här. De flesta känner nog till att grundarmedlemmen Mike Portnoy inte längre är medlem i gruppen. Sedan uppbrottet med Dream Theater har batteristen emellertid knappast varit sysslolös, utan i stället spelat med exempelvis Winery Dogs, Adrenaline Mob och just nu skivaktuella Transatlantic. Redan 2010 gjorde han dock ett gästspel på skivan ”Nightmare” med Avenged Sevenfold, en grupp som kommer från Orange County i Kalifornien, USA. Detta område brukar förkortas ”O.C.”, vilket även var namnet på en tv-serie som sändes under åren 2003 till 2007 i Kanal 5. Backanal är ett ganska så ålderdomligt uttryck för brakfest, gärna använt av Carl Michael Bellman – men vilken svensk artist gav 1989 ut det galet hyllade debutalbumet ”…och stora havet”, en skiva som gav upphovsmannen så svår prestationsångest att den ännu i dag inte har fått någon uppföljare.

Med detta sagt – filmtajm.

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Thrashfavoriterna från Virginia har äntligen avtäckt resultatet av videosamarbetet med rennomerade kleggpublikationen Fangoria. 

Den blodiga lilla snutten, som är regisserad av David McKendry, kan beskådas nedan. Om du har mage nog, det vill säga. För ”Acid sentence”, hämtad från gruppens senaste album ”Massive aggressive”, är en väldigt grafisk historia som inkluderar hammare, grillgaffel, köttyxor och – just det – en hel del syrabadande kroppsdelar. 

– Jag har gillat Fangoria i åratal så när jag hörde att de ville göra en video åt Municipal Waste blev jag överlycklig, kommenterar basisten Phil Land samarbetet.

– Som många andra metallskallar gillar jag verkligen skräckfilmer och det finns få som kan den genren bättre än just Fangoria. Jag tycker den mörka atmosfären i videon passar låten väl.

Gruppen har även i veckan presenterat datumen på sin stundande Europaturné, som har premiär den 3 december i Belfast. Tyvärr blir det inga besök på svensk mark denna gång, men intresserade kan ta en färja över Östersjön (och passa på att bunkra upp juldricka i taxfreeshopen) då gruppen avrundar sitt besök på denna sida Atlanten med en konsert i Helsingfors den 18 december.

Sitter just och rippar ner Sick Of It Alls diskografi till iPoden, när det slår mig vilken fantastiskt underhållande video gruppen gjort till låten ”Step down”.

Ni som förstår humorn förstår den. Ni andra kan skita i det.

Men, då tar vi och kollar lite va?

Så, då var recensionen lämnad till en styck redaktion. Lär nog få ett och annat surt tonårsmejl i morgon, men sådant får man räkna med. Skulle inte vara första gången, och inte heller sista.

I alla fall.

Så här var repertoaren i kväll, med reservation för eventuella namn på pausstycken och sedvanliga felhörningar.

1. Escape

2. Night of the hunter

3. Attack

4. Vox pupuli

5. From yesterday

6. A beautiful lie

7. This is war

8. 100 suns

9. A modern myth

10. Capricorn (A brand new name)

11. The kill

12. Closer to the edge

13. Search and destroy

14. The fantasy

Extranummer:

15. Kings and queens

Bjuckar även på en egenfilmad video med allsångsfesten ”Attack”. 

Enjoy.

Med risk för att återigen kallas emoblöja av stenhårde kompisen Per ”Panzer” Nordgren kan jag inte låta bli att fortsätta hypa detta eminenta Illinoisgäng.

Skivan ”This addiction” finns i butik fredag den 26 februari.

Och så här ser videon till titelspåret ut.

Tydligen var kombinationen pistolpipa i munnen och svensk black metal för magstark för Myspace.

Efter närmare 30 000 visningar tvingas Dark Funeral plocka bort färska videon till låten ”My funeral” och lägga upp en snällare version. Låten, som är hämtad från gruppens i november aktuella fullängdare ”Angelus exuro pro eternus”, sägs vara ett av tre färska stycken som visar upp en tyngre sida av bandet och har ett tempo som är mer InterCity än X2000.

Nedan följer en länk till den ocensurerade klippningen av ”My funeral”. Äckelmagade gör bäst att inte klicka vidare.

http://vimeo.com/6896417

Thrashfanatikerna och bloggälsklingarna i F.K.Ü. har just avtäckt första videon från färska albumet ”Where moshers dwell” och det är närmast en order att kolla och dyrka.

Promotionsnutten till låten ”The pit and the poser” filmades under Uppsalagruppens releaseparty på Kafé 44 i huvudstaden lördagen den 29 augusti och är regisserad av Simon Wettervik och Dennis Olsson från Sidevision.

Moshaholics, förenen eder – och kolla in nedanstående:

http://www.youtube.com/watch?v=0-LmR4VjtpU