En bloggläsare hörde av sig och tipsade om Stressforskningsdagen 2015 som går av stapeln på Stockholms Universitet i morgon torsdag.

Du kan lyssna på en rad intressanta föreläsare och forskare som pratar om bland annat stress, hälsa och återhämtning. Läs mer och se hela schemat för dagen här. För den som inte kan vara på plats går föredragen att se på nätet.

Temat för i år är kvinnor, stress och sömn, vilket är både högaktuellt och viktigt. Såhär skriver Fredrika som mailade mig och tipsade:

Idag lider ju fler och fler unga kvinnor än någonsin som av otroligt hög stress, duktig-flicka syndrom och prestationsbaserad självkänsla – en nedåtgående spiral som har resulterat i alltfler sjukskrivningar i just denna grupp som annars borde vara bland de friskaste grupperna i samhället.

Psykisk ohälsa kopplat till ouppnåbara krav, framförallt hos unga kvinnor. Jag har ett stort egenintresse för detta då jag själv kämpar med sånt här, studerat det vid universitetet och i allt större utsträckning ser det hos mina väninnor, klasskompisar och framförallt kvinnliga släktingar.

Det talas för lite om det och folk har för lite kunskap om hur de kan identifiera och tackla både den interna och externa stressen. Stressforskningsinstitutet har som du säkert vet otroligt skicklig kompetens på det här området men deras material når inte ut till unga kvinnor som behöver det som mest.

Jag har skrivit om Brene Brown tidigare. Om hennes arbete, forskning, böcker, TED-talks med mera. Hennes budskap fortsätter sprida sig och det gör mig så lycklig och tacksam. Hon sätter fingret på något så många upplever, men sällan pratar om; skuld, skam och sårbarhet.

Nu översätts ännu en av hennes böcker till svenska: The gifts of imperfection blir Våga vara operfekt. En lite märklig titel tycker jag, men kanske just därför passande; om det är någon bok som ska ha en lite skev titel är det väl denna…

Du kan läsa om Brene, boken och ämnet i DN här:

Avslutningsvis vill jag dela några extremt kloka ord från författaren Elizabeth Gilbert som också pratar om kvinnors krav på perfektion utan ansträngning:

I morgon 20e mars är det inte bara vårdagjämning utan också den av FN stiftade Internationella Lyckodagen!

(Om du inte riktigt minns eller har koll på vad dagen handlar om kan du läsa mitt blogginlägg om den från förra året)

På dayofhappiness.net kan du bland annat på ett enkelt och kul sätt lära dig om lyckostrategier och titta på inspirerande posters om lycka som du kan printa ut och hänga upp.

Du kan också ladda ner en väldigt fin Happiness Pack som handlar om temat för årets lyckodag: social kontakt och relationer. Där beskrivs vikten av goda relationer och de negativa konsekvenserna av att vi lever i en individualiserad tid. Trots att vi har närmre än någonsin till andra människor upplever vi ändå sällan riktig kontakt. Internationella Lyckodagen 2015 är inriktad på att förändra det, och i din Happiness Pack får du konkret hjälp och förslag på hur du kan göra det.

Jag har tidigare skrivit om fotoprojektet Humans of New York (HONY) Det är fortfarande en av mina favoriter på sociala medier, för bilderna och de korta citaten säger så mycket på så lite utrymme. Häromdagen dök det upp en helt fantastisk dam på HONY:

Snacka om att vara uppmärksam på bra saker, vara tacksam och njuta av livet! Inspirerande!

Ser du blommorna i skyltfönstret i din vardag?

Som trogna bloggläsare redan vet jobbar jag mycket med positiv psykologi kopplat till dejtande, för att hjälpa singlar som upplever att de sitter fast i sina kärleksliv. För ett år sedan bloggade jag om det här på Hello Happiness under Valentin-veckan, och numera bloggar jag även på match.com, och skriver en bok om dejtingpsykologi.

Förra veckan lanserade jag mailkursen Happy Dating – Positive Psychology For Your Love Life.

Den finns på sidan DailyBitsOf.com, där du gratis kan anmäla dig till kurser inom massor av spännande områden, till exempel lycka, sömn och stresshantering.

Varje dag under en begränsad period får du ett mail med en liten bit kunskap om ämnet du valt. Min kurs är tio dagar lång och du hittar den här ( den är på engelska).

Jag såg nyligen en intervju med Lena Dunham, skaparen bakom och huvudrollsinnehavaren i tv-serien Girls. Hon är ofta mer eller mindre naken i serien och fick frågan om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara naken på jobbet och inför hela världen på tv. Hennes svar fascinerade mig.

Hon sa att det inte var inom hennes ”zone of terror” att vara naken. Det är helt odramatiskt för henne. Och så nämnde hon några saker som hon tyckte var fruktansvärt jobbiga, tex tanken på att köra bil.

Det här fick mig att börja reflektera över hur vi antar att det som är jobbigt för oss själva också är det för andra, utan att egentligen ha en aning. Det enda vi ser är vad någon gjort, hur det faktiskt kändes vet vi sällan.

Jag upplever ofta att människor beundrar mig för saker jag gör som är i deras ”zone of terror” men helt odramatiskt för mig. De antar att det som är jobbigt för dem också är det för mig, och tycker att jag är så modig som gör det. Andra sidan av myntet är att få förstår, stöttar och peppar inför det som faktiskt är läskigt för mig, eftersom de inte kan föreställa sig att nån skulle kunna vara rädd för det.

Och jag är naturligtvis inte ensam om detta, det gäller oss alla. Därför vill jag uppmuntra dig att börja prata med människor om dina och deras rädslor. Ni kommer garanterat komma närmare varandra, rädslorna blir mindre när vi pratar om dem, och det vidgar våra perspektiv.

Avslutningsvis, inspireras gärna av människor som gör saker du inte vågar, men anta inte att det har att göra med deras mod. Din zone of terror är någon annans bekvämlighetszon.

Det finns massor av spännande forskning om mål. Hur vi sätter dem på bästa sätt, når dem på utsatt tid och vad som händer på vägen dit och när vi kommer fram

Kopplingen till välbefinnande har visat sig vara en annan än vi ofta tror. Det finns en bild av att grejen är att komma fram. Att nå målet och klara det där vi drömde om. Och vi tror att vi kommer bli väldigt besvikna om vi inte når fram.

Detta är både sant och osant. Vad vi tror i förväg och minns i efterhand är just detta, höga förväntningar och stor lycka eller besvikelse. Men när människor får berätta om sina känslor vid själva tillfället då målet nåddes (eller inte) svarar de betydligt mindre dramatiskt. Det var inte lika omvälvande eller förkrossande som de hade trott.

Men det upplevande jaget och det reflekterande jaget är inte alltid överens. När de tillfrågas om händelsen några veckor senare pratas det återigen om stora känslor. Och så fortsätter vi jaga mål som egentligen inte alls får oss att uppleva det vill längtar efter…

Jag känner en stor tillfredsställelse av att göra klart saker, men själva mållinjen är bortsett från det ofta något av en besvikelse. Jag blir istället upplyft av insikten att jag KAN nå mål och göra nya saker, för det vidgar min bild av vad som är möjligt. Det tycker jag är häftigt. Sedan är det kul att skapa det, och när det är klart, ja då är det ju över och inget av det som gav mig tillfredsställelse finns längre kvar. Men det är då applåderna kommer.

Det är lite bakvänt.

För mig blev detta väldigt tydligt när jag nyligen gjorde något jag för bara några veckor sedan trodde var helt otänkbart; jag blev publicerad i Huffington Post.

När jag insåg att det var fullt möjligt att göra det blev jag väldigt exhalterad för det fick min världsbild att växa. Att skriva själva artikeln var också kul, men sen var det bara administrationen kvar. Min pepp var likom över. När jag såg artikeln på sidan blev jag förstås stolt och glad, men mest för att artikeln symboliserade mitt växande och påminde mig om vägen dit.

(Klicka på bilden om du vill se hela artikeln)

Jag bestämde mig nyligen för att göra en vändning och skapa nya saker i mitt företag. Växa lite helt enkelt. Hittills har jag så gott som enbart jobbat med mina styrkor, och gjort det i ganska liten skala. Skrivit artiklar, bloggat och coachat. Det kan jag. Bokföringen fick någon annan sköta, och sen var det inte så mycket mer.

Men nu växlade jag plötsligt upp några snäpp och insåg att saker behövde göras som jag inte behärskade och inte heller hade intresse av att lära mig. Det gjorde mig särskilt tacksam för mina kunskaper om styrkor. Det är ju inte meningen att vi ska göra allting själva. Andra människor har styrkor och kunskaper jag saknar, och det går utmärkt att be dem om hjälp. Om jag gör det jag är bäst på, och tjänar pengar på det, kan jag ju anlita någon annan för att göra det jag inte behärskar.

Jag tycker det känns fantastiskt att med gott samvete kunna släppa sånt jag tycker är svårt eller tråkigt och överlåta det till någon annan. En av mina toppstyrkor är dessutom ”appreciation of beauty and excellence”, alltså förmågan att uppskata skönhet och skicklighet. Att då få se någon annan briljera på något jag inte alls behärskar är en ren njutning.

Nyligen läste jag en bok av Danielle LaPorte som också tänkt i dessa banor. Här kommer hennes lista på bra skäl att släppa taget om det som helt enkelt inte är din tekopp.