Jag har skrivit över 325 inlägg på den här bloggen sedan starten för drygt 1,5 år sedan. Förra sommaren drog jag ned på bloggtempot och började skriva två inlägg i veckan istället för fem, och nu känner jag att jag är färdig och redo för nya äventyr.

Det var inget lätt beslut för det verkligen varit fantastiskt kul, givande och lärorikt att skriva här, men ibland behöver man släppa taget och ta sig an nya utmaningar.

Jag vill verkligen tacka alla som läst, kommenterat, frågat, feedbackat och delat. Förhoppningsvis har vi tillsammans gjort världen lite lyckligare. <3

Även om bloggen inte kommer uppdateras mer finns ju jag och min kunskap kvar och du hittar mig enklast på www.linneamolander.se (dit bloggen också kommer flyttas så den finns kvar på nätet) samt min sida på engelska www.linneamolander.com.

Du är hjärtligt välkommen att surfa dit eller höra av dig om du vill bli coachad, undrar något eller bara är nyfiken på vad jag har för mig.

Och även om det är färdigbloggat här fortsätter jag blogga på Match.com. 🙂

Tack tack tack för den här tiden, och förhoppningsvis ses och hörs vi i framtiden!

8 mycket lyssningsvärda minuter om vikten av beröring.

Lyssna, och gå sen och krama någon.

(Vill du veta mer kan du läsa vidare här.)

I höstas skrev jag ett blogginlägg om så kallad downshifting, eller att leva nedväxlat. Det blev ett av mina mest delade inlägg. Uppenbarligen finns något som lockar med att göra medvetna val och befria sig från stressen så många upplever.

Nu finns en artikel jag skrev i Wellness om just downshifting att läsa på nätet. Den är full av goda råd, smarta tips och vettiga anledningar till att reflektera över vad som är viktigt för dig och vad du vill fylla ditt liv med.

Du hittar den här.

Vid årsskiftet bestämde jag mig för att prioritera mitt sociala liv. Som egenföretagare har jag ingen naturlig mötesplats med andra när jag jobbar – vill jag träffa någon får jag styra upp det. Jag trivs dessutom väldigt bra för mig själv, så ibland gör jag det lite för sällan.

Samtidigt vet jag hur otroligt inspirerande det är att träffa människor jag tycker om, och hur mycket energi det ger mig, och inte minst att det är en av de allra mest effektivaste lyckostrategierna.

Därför bestämde jag mig för att varje vecka boka in en gruppaktivitet och en lunch eller fika på tu man hand med någon. Och kära nån vilken skillnad det gjorde! Det ett av mina bästa beslut nånsin, och det som slog mig var hur enkelt och uppskattat det var!

Alla äter lunch, så varför inte göra det tillsammans? Många är stressade och uppbokade, men det går bra att boka in en lunch om tre veckor också – om det är något vi kan vara säkra på är det att tiden kommer att gå.

Just tiden är anledningen till att många avstår från att styra upp sociala aktiviteter. ”Vi måste ses snart” säger vi hela tiden, men det sker sällan. Just därför är det så vansinnigt uppskattat och effektivt när du faktiskt är den som tar initiativ till att ses och bokar in något konkret.

Det behöver inte vara omständigt, dyrt eller tidskrävande – det behöver bara bli av!

I senaste numret av Wellness har jag skrivit en artikel med konkreta tips på hur du gör för att få fart på ditt sociala liv igen – och varför det är så viktigt!

Jag bloggade för ett tag sedan om att jag inte blir så peppad av att nå mina mål som jag tyckte att jag ”borde”.

Nyligen uppnådde jag ett stort mål och slutförde ett stor projekt, vilket gav mig en ny insikt i samma anda. Jag har nämligen fått för mig att jag är lite dålig på att fira när jag blir färdig med saker. Och nu kom jag på varför:  jag är trött!

Det ligger ju ofta ganska mycket ansträngning bakom uppnådda mål och slutförda projekt, och när jag är klar orkar jag helt enkelt inte hitta på festliga aktiviteter och fira. Jag vill sova, återhämta mig och kolla på tv-serier. Helt enkelt göra allt det där jag inte riktigt hann med under slutspurten.

Jag har sett det här mönstret även tidigare men då trott att det handlar om en oförmåga att bli nöjd när jag inte jublande sprungit i mål med saker. Men jag är väldigt ofta nöjd, fast på vägen dit, och av mindre märkvärdiga anledningar. Jag är betydligt bättre på, och njuter mer av, att vardagsfira själva livet, och de små sakerna på vägen mot målet. Dricka champagne på en tisdag eller få en massagebehandling bara för att det är skönt och inte för att jag ”förtjänat” det. Då känner jag mig dessutom lite busig (”nämen Linnea, såhär kan man väl inte göra, på en tisdag dessutom!?”) och så blir jag ännu mer entusiastisk. Jag har liksom inget att leva upp till. Det är kravlös njutning.

Så från och med nu ska jag vardagsfira ”utan anledning” betydligt mer. Och sen chilla utan dåligt samvete när jag går i mål med saker.

Hur fungerar du? Känner du igen dig eller gör, tänker och känner du på något annat sätt?

Jag befinner mig sedan ett par veckor tillbaka på Bali, och mår fantastiskt bra. Den stora kontrasten mellan den svenska vintern och den tropiska värmen är skön och jag har reflekterat mycket över vad som får mig att må bra, vad jag vill, behöver, inspireras av och hur jag vill leva framöver.

När jag först kom till Bali åkte jag till Ubud, och även om allting var helt perfekt rent praktiskt (sol, värme, hotellfrukostar, gott om tid och alla möjligheter i världen) visade det sig att jag fortfarande var jag.

”Vart du än går är du där” brukar mindfulnessforskaren Jon Kabat-Zinn säga, och det har aldrig känts sannare. Min övertänkande hjärna följde med på resan, och snurrade vidare även här, ännu värre än vanligt dessutom när den inte kunde förstå varför det fortsatte snurra fast allt var så bra…

Det tog någon vecka att komma ner i tempo och inse att det jag behövde inte var tid för reflektion (= mer tänkande) utan upplevelser, närvaro och njutning.

Jonathan Fields har sagt något helt briljant: Get out of your head and into your life, och jag insåg att det var exakt det jag behövde göra. Så jag åkte ut till Gili-öarna. Och där hände något. Första ön jag besökte, Gili Air kändes också snurrig och rörig, och jag lyckades grubbla bort en och annan eftermiddag i solstolen också. Men sen åkte jag till den lugnare ön Gili Meno. Det var i princip bara jag och en massa par på kärlekssemester som var där, och exakt så stillsamt som jag behövde och längtade efter.

Jag flyttade in på dykskolan Divine Divers, och kastade mig ner i havet, för det går faktiskt inte att grubbla på 15 meters djup när du svävar runt bland sköldpaddor, koraller och clownfiskar. Dykandet gjorde mig fullkomligt utmattad så efter att jag beundrat solnedgången stupade jag i säng vid 9-tiden på kvällarna. Och det fick mig att må fantastiskt.

Som du vet är lycka ett ”inside job”, så det som fick grubblandet att gå ner, och välbefinnandet att gå upp, var förstås inte bara platsen och omständigheterna (i så fall hade jag ju varit lika lugn och glad i Ubud och på den första ön). Så vad var det som gjorde skillnad? Jag har satt fingret på några saker:

• Skönheten. Jag njöt enormt av att det var så vackert på öarna (kolla här!). Appreciation of beauty and excellence är en av mina toppstyrkor och jag kommer definitivt ta hänsyn till det mer i min vardag när jag kommer hem. Jag ska prioritera att vara i naturen mer, ha det vackert hemma, köpa blommor och gå på konstmuseum. Det kan låta ytligt men fyller på mitt må-bra-konto på ett väldigt skönt och effektivt sätt.

• Njutning. Det är onekligen väldigt njutbart att sitta i skuggan med en god bok och en fruktdrink. Och som jag skrivit om tidigare är njutning en av mina favoritlyckostrategier.

• Närvaro. Jag släppte (en smula motvilligt, ska jag erkänna) taget om min intellektuella förståelse av livet och fokuserade helt på att uppleva. Det var ovant och tog emot, men åhh så skönt att släppa taget om huvudet och bara låta sinnena uppleva det som är. Just eftersom jag tänker så mycket i min vardag är det svårt för mig att meditera bort tankesnurret och bara ”sluta tänka” på en meditationskudde, men upplevelser som kräver min fulla närvaro lämnar ingen plats åt tankar och meta-reflektioner. Det går bara att vara här och nu. Och det är en vansinnigt effektiv lyckostrategi.

• Engagemang. När jag nu är tillbaka från öarna och sitter med datorn på Hubud igen är jag klarare i huvudet än någonsin. Hjärnan fick vila så gott som fullkomligt under ö-vistelsen tack varje att jag var så fullkomligt engagerad i det jag gjorde där varje dag. Nu sprutar den ur sig kreativa idéer och längtar efter att få skapa nya saker, skriva nya artiklar, blogga, planera framtiden och göra sådant den är bra på. Jag tar definitivt med mig det till min vardag och kommer mycket låta hjärnan vila mycket oftare genom att gå helt och fullt upp i praktiska aktiviteter som kräver mitt fulla engagemang.

• Utomhusliv. Det är fantastiskt att tillbringa en så stor del av dagarna utomhus. Vinter i stadsmiljö lockar inte till särskilt mycket utomhusaktiviteter (iaf inte för mig) och det påverkar välbefinnandet. Jag mår bra av att kunna se palmerna vaja i vinden när jag äter lunch, promenera överallt och vara nära havet. När jag kommer hem står våren förhoppningsvis i full blom och jag ska tillbringa betydligt mer tid utomhus och promenera i skogen, cykla och vara vid vatten.

Jag fullkomligt älskar sådana här öppna och uppriktiga samtal! Dessutom mellan främlingar i en tekopp med ballonger. Prova själv, med eller utan tekopp.

Jag läste en fin intervju med Bodil Jönsson om tid, och närmare bestämt arbetstid. Hon förespråkar ett paradigmskifte som innebär att vi omvärderar vad det innebär att arbeta, leva ett gott liv och vad som är viktigt.

Bodil Jönsson föreslår att vi bara arbetar två timmar per dag, vilket fick mig att fundera på några saker.

Två timmar kan låta väldigt lite, men det blir ändå 10 timmar varje vecka. Om vi befriar oss från befintliga förutsättningar, ramar och normer för att brainstormar helt fritt, vad skulle du kunna skapa på 10 timmar? På vilket sätt kan du bidra till världen och andra människor på den tiden? Hur skulle det se ut om du gjorde det tillsammans med andra som också bidrog med sina 10 timmar? Vad skulle ni kunna skapa tillsammans?

Och vad skulle du göra med resten av tiden? Om du kunde försörja dig på betydligt mindre arbete än idag, vad skulle du använda den tiden till? Många längtar efter vila och semester och tror att vi skulle sluta anstränga oss och göra saker om vi inte arbetade. Under en period skulle det säkert stämma. Men vi människor är skapade för aktivitet, kreativitet och utveckling. Vi behöver skapa, utmanas och göra saker för att må bra. Annars skulle ingen till exempel lägga pussel, lösa korsord, måla eller spela instrument utan att få betalt för det.

Det är lätt att bli lite yr vid tanken på att inte ha arbetet som en central punkt i vardagen. Vad skulle vi göra av våra dagar egentligen om vi hade mer tid? Hur skulle det påverka livskvaliteten, och livstillfredsställelsen?

Hur skulle vi påverkas om vi inte jobbade för att vi var tvungna, utan för att vi ville?

Tänk om det du naturligt dras till och skulle vilja göra på din fria tid är något som du kan försörja dig på? Eller bara göra mer av, om du jobbade mindre.

Det är väl värt att reflektera över.

Jag såg nyligen en intervju med Lena Dunham, skaparen bakom och huvudrollsinnehavaren i tv-serien Girls. Hon är ofta mer eller mindre naken i serien och fick frågan om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara naken på jobbet och inför hela världen på tv. Hennes svar fascinerade mig.

Hon sa att det inte var inom hennes ”zone of terror” att vara naken. Det är helt odramatiskt för henne. Och så nämnde hon några saker som hon tyckte var fruktansvärt jobbiga, tex tanken på att köra bil.

Det här fick mig att börja reflektera över hur vi antar att det som är jobbigt för oss själva också är det för andra, utan att egentligen ha en aning. Det enda vi ser är vad någon gjort, hur det faktiskt kändes vet vi sällan.

Jag upplever ofta att människor beundrar mig för saker jag gör som är i deras ”zone of terror” men helt odramatiskt för mig. De antar att det som är jobbigt för dem också är det för mig, och tycker att jag är så modig som gör det. Andra sidan av myntet är att få förstår, stöttar och peppar inför det som faktiskt är läskigt för mig, eftersom de inte kan föreställa sig att nån skulle kunna vara rädd för det.

Och jag är naturligtvis inte ensam om detta, det gäller oss alla. Därför vill jag uppmuntra dig att börja prata med människor om dina och deras rädslor. Ni kommer garanterat komma närmare varandra, rädslorna blir mindre när vi pratar om dem, och det vidgar våra perspektiv.

Avslutningsvis, inspireras gärna av människor som gör saker du inte vågar, men anta inte att det har att göra med deras mod. Din zone of terror är någon annans bekvämlighetszon.