När jag pluggade skrev jag en B-uppsats om självkontroll och främst om forskningen som visar att förmågan att styra ditt beteende fungerar som en muskel som du både kan träna upp och trötta ut. Jag blev hänförd både över upptäckterna och över forskarnas stora entusiasm över sina fynd, och nu är självkontroll som ämne och psykologiskt fenomen mer i ropet än någonsin.

Walter Mishels bok Marshmallowtestet, om sambandet mellan självkontroll i barndomen och framgång i livet, kom nyligen ut på svenska. Jag rekommenderar den varmt, det är både lättläst, väldigt intressant och förvånansvärt konkret gällande tips och strategier för att stärka självkontrollen.

Andra böcker om ämnet är ”Willpower: Rediscovering the Greatest Human Strength” av Roy Baumeister (vars forskning jag skrev uppsats om) och ”The Willpower Instinct: how self-control works, why it matters, and what you can do to get more of it” av Kelly McGonigal.

Om du ännu inte utvecklat din självkontroll såpass att du orkar läsa hela böcker om det kan jag rekommendera den här artikeln jag skrivit om det istället.

När jag började meditera och träna mindfulness mer var en av de största skillnaderna att jag blev mer bekant med nuet och det innevarande ögonblicket. Jag är sedan länge fantastiskt skicklig på att tänka, övertänka och planera, och i tanken kan jag resa i tiden. Jag kan föreställa mig saker som hänt, inte hänt, kunnat hända osv och sväva iväg i alla möjliga scenarion inför framtiden. Alla vägar är öppna, hela tiden. Men nuet finns bara i en version; den jag upplever med min kropp och mina sinnen i just det här ögonblicket.

Det känns närmast magiskt hur mycket starkare min upplevelse av själva livet blir när jag är närvarande i stunden. Jag fascineras över att känna min egen kropp från insidan, titta på vardagliga föremål med barns närvaro och nyfikenhet och ser så mycket skönhet i allt möjligt. Totalt fascinerad och uppslukad av nuet. Sen kommer nästa ögonblick.

Och det var det jag inte riktigt var beredd på; att ögonblicken skulle bytas ut så fort. Jag var helt med på att mer närvaro skulle föra mig närmre andra människor, mig själv och mina upplevelser, men jag hade inte tänkt på att jag hela tiden skulle behöva släppa taget för att uppleva nästa nu. Och sedan nästa. Och nästa.

Jag kom på mig själv med att vilja ”spara” fina ögonblick – och blev sorgsen när jag insåg att det inte går.
Livet går inte att spara.

Livet är en liveshow som inte går att spela in eller se i repris. Det är bara, bara nu som existerar. Vilket gör det ännu viktigare att vara närvarande, men samtidigt ännu sorgligare, för närvaron gör att jag njuter mer av varje stund, och därmed växer också min ovilja att släppa taget.

Jag blev förvånad när jag upptäckte detta, och utmattad. Det är väldigt krävande att försöka stoppa tiden. Till slut fick jag helt enkelt ge upp och förlika mig med det faktum att livet hela tiden rör sig framåt. Det är bara nuet jag kan uppleva. Vilket ju är hela poängen med mindfulness. Jag hade bara inte tänkt på att en förutsättning för att jag ska kunna säga ja till det nuvarande ögonblicket är att jag släpper det som fanns nyss. Och i själva verket är väl hela syftet med mindfulness att lära sig att i full närvaro låta ögonblicken passera, utan att ställa sig i vägen.

Har ni varit med om liknande upplevelser när ni börjat med närvaro och meditation? Kommentera gärna och berätta.

Tony Robbins har sagt något jag ofta påminner mig själv om: ”You know what to do. Do what you know.”

Han menar att det inte räcker särskilt långt att bara veta något om du inte också gör det. ”If you’re not doing it you don’t know it.”

Som den extrema personlig utvecklingsentusiast jag är krävs det inte mycket för att jag ska kasta mig över en ny bok, nörda ner mig i intressanta artiklar eller, för all del, skriva något själv om allt jag vet, men motståndet är större inför att rent praktiskt förändra vanorna i mitt liv. Förstås, eftersom det är betydligt mer krävande. Men det är ju bara då förändringen sker.

Insikter är toppen, men bara om de skapar en beteendeförändring. Att sitta på rumpan och vara klok utan att göra något av det är ganska meningslöst.

Men var ska man börja då? Det finns ju så himla mycket att välja mellan och budskap om förändring och förbättring som skriker på mig från alla håll.

Jag har under det gågna året börjat se värdet av att göra riktigt små förändringar, men väldigt konsekvent. Små steg är lättare att ta än stora, så jag brukar leta efter något litet jag kan göra idag för att ta mig närmare det jag vill uppleva eller uppnå. Det viktiga är inte hastigheten på förändringen eller hur stora steg jag tar, utan att jag satt ut riktningen och rör mig dit, oavsett hur snabbt eller långsamt det går. Rörelsen mot målet är det viktiga.

Att veta är inte att röra dig mot målet. Att göra är att röra dig mot målet.

You know what to do. Do what you know. Börja nu.

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

Downshifting, eller att leva nerväxlat, är en motståndsrörelse till all den konsumtions- och statushets som råder i de flesta välfärdssamhällen. Det går ut på att leva mer medvetet och i ett lugnare tempo med fokus på sådant som du verkligen värdesätter i livet. En följd av det blir naturligtvis att du mår bättre eftersom du har tid och energi att göra sådant som får dig att må bra, och lever i enlighet med dina värderingar.

Jag får ofta i coachingsessioner påminna klienten om, egentligen, självklarheter som att vila och ha roligt. Dom bitarna i vardagspusslet har otäckt ofta försvunnit.

I ekorrhjulet jobbar vi så hårt vi orkar för att kunna köpa en större bostad, plattare tv, tuffare bil, trendigare kläder… För att stå ut kämpar vi på lite extra för att få råd att resa bort från alltihop på semestern. Men när du behöver ta ledigt från ditt eget liv för att orka med det är det verkligen dags för förändring!

Hur skulle det då se ut om människor slutade konsumera så vansinnigt mycket som vi gör? Ekvationen för samhällsekonomin anses ofta bygga på att människor konsumerar. Mer och mer ska vi köpa för att uppnå den eftertraktade tillväxten, annars ökar arbetslösheten eftersom minskad konsumtion leder till minskad produktion. 

Det är sant. Men ekvationen håller åt andra hållet också. 

Om människor prioriterade sin tid högre än sina saker skulle det innebära att vi medvetet valde att konsumera mindre för att kunna att arbeta (=producera) mindre. Att välja en enklare livsstil med mindre pengar och mer tid skulle för de allra flesta innebära mindre stress och mer lycka och det skulle dessutom leda till en betydligt mildare miljöpåverkan.

Låt mig ge ett några exempel. När jag arbetar mindre har jag kanske inte råd med någon stor bil, men jag har å andra sidan tid att cykla eller åka buss. När jag arbetar mindre har jag tid att laga mina trasiga byxor istället för lägga pengar på att köpa nya. Jag har tid att laga bra mat istället för att köpa dyra halvfabrikat och snabbmat. Jag har tid och ork att laga en middag att bjuda mina vänner på (och de har tid att komma) istället för att träffa dem på en dyr och stressig lunchrestaurang. Och så vidare.

Någon form av inkomst är förstås nödvändig för de allra flesta, och därmed också ett arbete, men när du lämnar ekorrhjulet kan dina värderingar förändras vilket gör det lockande att arbeta med något som ligger närmare ”vill” än ”måste”. Kanske måla, driva ett café, skriva en bok, köra buss..? Men även de som trivs på sina krävande arbeten med högt tempo och många bollar i luften kan göra förändringar mot ett mer nerväxlat liv om de vill. Du kan till exempel välja att arbeta stenhårt fyra dagar i veckan istället för fem.

Det är dags att välja hur vi vill leva!

För dig som vill läsa mer kan jag rekommendera böckerna ”Lev enklare” av Giséla Linde och ”Växla ner” av Karin Lilja (den är slut på förlaget men du kan börja ditt nerväxlade liv med att låna den på biblioteket).

Nu har jag bloggat här i ett år – 13 oktober 2013 skrev jag det allra första inlägget på Hello Happiness. Mycket har hänt sedan dess, och 245 inlägg har blivit skrivna!

Nu när det gått ett vill jag passa på att fråga om era tankar om bloggen. Vilka är dina favoritinlägg och favvoämnen? Vad uppskattar du mest med bloggen och finns det något du vill ha mindre av?

Finns det något du börjat göra eller tänka på annorlunda efter att du läst om det här?

Skriv en kommentar och berätta eller maila mig på kontakt@linneamolander.se 

Gillar du bloggen tycker jag du ska ta för vana att dela dina favoritinlägg och länka då och då så att fler får ta del av lyckoforskningen, tipsen och kunskapen som finns här. Håll inte lyckan för dig själv, sprid den! 🙂

Stor kram och tack för att ni läser, kommenterar och hör av er! <3

Jag skrev i förra blogginlägget om lyckliga entreprenörer som trivs med sitt liv och sitt arbete. Det är dessvärre något som långt ifrån alla anställda upplever. Jag lyssnade förra veckan på en föreläsning med min vän och kollega Erik Fernholm som pratade om hur dagens arbetsmarknad ställer helt nya krav på människor jämfört med tidigare, och vad det innebär för både företag och anställda.

Han berättade bland annat om en undersökning om engagemang på arbetsplatser i Sverige som visade helt katastrofala siffror:

Som du ser på bilden var bara 16% engagerade i sitt arbete medan 73% inte brydde sig och 11% var aktivt missnöjda.

Jag blev riktigt chockad av siffrorna. Det är ju fullkomligt vansinnigt att så många människor tillbringar sina dagar på arbetsplatser de inte bryr sig om när vi lever i ett av världens rikaste och fredligaste länder där utbildningen är gratis och vi väldigt fritt kan designa våra egna liv, jämfört med på många andra platser på planeten. Vi har alla möjligheter! Ändå ägnar tre fjärdedelar större delen av sin vakna tid till något de inte ens bryr sig om!?

För den som inte trivs på sin arbetsplats är det ju en väldigt stor del av livet som mer eller mindre kastas bort om det inte känns engagerande, meningsfullt och utvecklande. Det är inte bara synd för individen utan för hela samhället. Engagemang, lust och glädje är enormt starka drivkrafter som både får oss att må bra och som kan förändra världen! Det är superbränsle!

Slösa inte bort dina dagar på ett arbete du inte bryr dig om! 

Jag läste en så spännande text på Huffington Post nyligen, som handlar om något riktigt viktigt. I texten beskrivs hur en mamma döms när hon är i en mataffär med sitt skrikande barn i vagnen. Utöver dömanden i form av suckar och blickar säger folk rätt ut att hon är en dålig mamma som inte tar upp sitt barn och att det skulle vara skönare om hon gick därifrån.

Skribenten, som har en bakgrund inom teatern, kommer att tänka på vad teaterlärarna brukade säga om ”the moment before”; att alltid vara medveten om vad som hände innan scenen började. På teater och film börjar ju scener ofta ganska direkt utan kallprat och småsnack, men skådespelaren behöver själv vara klar över hur karaktären hamnade där för att det ska bli trovärdigt. Vilken händelse, möte eller sinnestillstånd ledde upp till det nuvarande ögonblicket?

På samma sätt funderade skribenten på hur den här mamman hamnade i mataffären med sitt skrikande barn och varför hon inte plockade upp det. Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som hände i hennes ”moment before” och ska därför passa oss noga för att döma – vi har ju inte hela bilden.

Som coach får jag hela tiden höra människor berätta om sina ”moments before”. Och tro mig, det förändrar allt! Plötsligt blir det helt självklart varför människor beter sig som de gör. Det försvarar inte alla beteenden, men det skapar förståelse, och möjlighet att vid behov välja annorlunda nästa gång. Det går bara att döma människor när du inte förstår dem – och när du förstår dem blir det omöjligt att döma! 

Nyfikenhet är ett betydligt trevligare alternativ än dömande, både för dig och för andra.

Texten avslutas med ett helt briljant resonemang som jag helt och hållet ställer mig bakom:

Har du tänkt på hur allt kan förändras fast inget förändrats? Hur en situation plötsligt kan börja kännas riktigt jobbig, eller helt fantastisk – men inte för att situationen förändrats, utan för att du gjort det?

Har du tänkt på hur din dagsform, om du är trött/hungrig/glad/ledsen, påverkar vad du tänker om saker som hänt, framtiden, dig själv och andra människor.

Och ändå känns det på riktigt. Det verkar ju som att världen förändras.

Jag tänker ibland på våra sinnestillstånd som färgade glasögon. När jag mår dåligt byter mina glasögon färg till nån riktigt sunkig gråbrun nyans, som därmed får min bild av världen att förändras därefter. Det spelar ingen roll att någon med ljusrosa glasögon försöker övertyga mig om hur fint allting är och att jag har fel – jag ser ju vad jag ser! Men så skiftar något i mig och glasögonen klarnar. Plötsligt får världen nya färger. Tycker jag. Egentligen är det ju inte världen som bytt färg utan mina ”glasögon”.

Ur ett rent neurologiskt perspektiv fungerar dina känslor som dina glasögon. Hjärnan färgar allting du ser, känner och tänker utifrån ditt nuvarande känslotillstånd. När du är arg har hjärnan större tillgång till alla minnen av tidigare gånger du varit arg, när du känner dig misslyckad färgar det dina tankar om framtiden och när du är nyförälskad kan du inte upptäcka ett enda problem i hela världen.

Det problematiska är att de flesta agerar som om det de upplever vore sant, oavsett om det är det eller inte. Hur du ser på världen har väldigt lite med världen att göra men desto mer med dig att göra. Samma sak gäller när du ser på dina minnen, framtiden, dig själv och andra människor. Och när de tittar på dig!

Jag tror inte att vi kan bli av med dessa glasögon, och det är inte heller poängen. Att bli medveten om dem däremot kan göra hela skillnaden! Om du kan komma ihåg att allting inte är skit bara för att det ”ser ut” (eller känns) så i ett givet ögonblick kan du befria dig själv från väldigt mycket smärta. Och när du inser att du kan påverka vilken färg dina glasögon har (aka dina lyckonivåer) skapar det väldigt mycket frihet. Kanske är det skönaste av allt att inse att andra ser på dig genom sina helt individuella glasögon. Det gör det lättare att inte ta saker personligt – det har ju inget med dig att göra!

Detta dök upp i mitt facebookflöde igår och gjorde mig glad och hoppfull. De tre eldsjälarna Marcus, Joanna och Alexander bjuder med barnfamiljer som annars inte haft möjlighet på båtturer i Göteborgs skärgård, helt gratis bara för att de vill vara till glädje för andra som inte har deras möjligheter.

Det finns också en facebookgrupp med nästan 900 medlemmar och massor av glada inlägg om lyckliga barn och tacksamma föräldrar. ”Så var en NY familj i hamn och vi fick 3 goa kramar som tack! Helt underbart när man ser att det man gör skapar lycka!” skriver Marcus i facebookgruppen.

Detta är en perfekt blandning av lyckoboostar som random acts of kindness, njutningsfulla upplevelser, gemenskap och goda relationer, fysisk aktivitet och meningsfullhet. Och glädjen fortsätter sprida sig. Fler och fler vill engagera sig och företag sponsrar med praktisk hjälp.

Detta fick mig att fundera på hur jag kan dela med mig av min sommar till andra. 🙂 Vad är helt självklart för mig som skulle vara spännande för någon annan att prova?