Jag läser om delar av Daring Greatly av Brene Brown. Särskilt ett parti om ”foreboding joy”, alltså att inte riktigt våga njuta av bra saker av rädsla för att de ska försvinna, fångar min uppmärksamhet.

Brene skriver att massor av människor hon intervjuat till sin forskning berättar om sårbarheten i att känna genuin lycka och glädje. Medvetenheten om att baksidan av att älska någon riktigt mycket är den stora smärta som uppstår om personen försvinner eller råkar illa ut. Sårbarheten i att uppskatta ett ögonblick som kan, och kommer, försvinna – eftersom alla ögonblick för eller senare byts ut mot ett nytt.

Själv kan jag ofta känna en sorgsenhet, som en ledsamhet som släpper, när jag upplever något jag längtat väldigt mycket efter, eftersom kontrasten mellan att längta efter och att uppleva blir så stor och tydlig när det väl händer. Dessutom påminns jag om risken att behöva uppleva samma kontrast fast åt andra hållet efteråt. Brene beskriver det så här:

”It feels more vulnerable to dip in and out of disappointment than to just set up camp there. You sacrifice joy, but you suffer less pain.”

Men hur jobbigt det än är med sårbarhet är det enda som är värre att inte våga vara sårbar. Och det finns sätt att göra det lättare.

Vad Brene funnit som botemedel mot att är tacksamhet. Att istället för att börja tänka på eventuella skräckscenarier och repetera katastrofer i huvudet (det hjälper inte, vi blir lika chockade och ledsna när jobbiga saker händer ändå) verkligen känna genuin tacksamhet över att du får uppleva bra saker. Och inte bara det, utan också kultivera tacksamhet genom praktiska tacksamhetsövningar i vardagen.

Hon rekommenderar också att vi medvetandegör det faktum att glädje inte är helt okomplicerat, och att vi sätter ord på de blandade känslorna när de uppstår. När något fantastiskt händer, som vi är rädda för att förlora, tänk eller till och med säg högt ”jag känner mig sårbar och är så tacksam för ______”.

Det är inte helt okomplicerat det här med lycka, välbefinnande och positiva känslor, men slipper vi känna oss konstiga för att lyckliga stunder också kan kännas skrämmande blir det i alla fall lite lättare.

Jag har större delen av livet varit betydligt bättre på att tänka än på att känna. Det är först de senaste åren som jag vågat mig på att bekanta mig med den inre djungeln av känslor, och sakta men säkert upptäckt vad som finns där.

Det visade sig vara väldigt mycket, och väldigt värdefullt. Samtidigt skrämmande i början. En anledningen till att jag tänkt så mycket tidigare var för att det hjälpte mig att slippa känna. Jag tyckte känslor var jobbiga och försökte undvika dem till varje pris.

Det var bara ett litet problem. Det funkar inte. Känslor försvinner inte för att man säger åt dem att göra det. Hur envis du än är kommer dina känslor vara envisare. En känsla som kommit in i kroppen kommer inte backa för att du vill det.

The only way out is through, så om du accepterar och släpper fram den däremot, går den ganska snabbt över. För det gör känslor. De kommer och går. Hela tiden. Om du inte hindrar dem.

Det var rätt chockartat för mig att inse att något jag kämpat emot så hårt och så länge – utan att lyckas eftersom känslorna alltid vinner förr eller senare – blev så odramatiskt när jag slutade kämpa. Jag insåg att jag lagt vansinnigt mycket energi på något som egentligen är väldigt enkelt.

Det var också lite chockartat för min omgivning i början att se mig så emotionell, eftersom det var ovant även för dem. Många har försökt trösta och peppa genom att säga åt mig att inte känna det jag känner. ”Du ska inte vara ledsen”. ”Gråt inte.” ”Var lugn, det kommer ordna sig.”

Det har varit i största välmening, men känslorna backar ju inte för att någon annan vill det heller. Snarare tvärtom. Plötsligt måste känslan motiveras och försvaras, istället för att bara kännas och sen släppas.

För mig kändes det dessutom både skönt och viktigt att äntligen kunna släppa fram vissa känslor, och att vara så sårbar att jag till och med vågade göra det inför någon annan. Så när någon tyckte att jag inte ska vara ledsen var jag, paradoxalt nog, väldigt glad och tacksam för att jag kunde ge uttryck för min ledsenhet.

Och jag insåg att något som verkligen får känslostormar att blåsa vidare är total acceptans från någon som bara ser och förstår och inte gör någon big deal av det. Bästa sättet att få någon att sluta vara ledsen är alltså att låta personen vara ledsen. Det gäller även dig själv. Det kommer gå över, men bara om du släpper ut det.

Jag har skrivit om Brene Brown tidigare. Om hennes arbete, forskning, böcker, TED-talks med mera. Hennes budskap fortsätter sprida sig och det gör mig så lycklig och tacksam. Hon sätter fingret på något så många upplever, men sällan pratar om; skuld, skam och sårbarhet.

Nu översätts ännu en av hennes böcker till svenska: The gifts of imperfection blir Våga vara operfekt. En lite märklig titel tycker jag, men kanske just därför passande; om det är någon bok som ska ha en lite skev titel är det väl denna…

Du kan läsa om Brene, boken och ämnet i DN här:

Avslutningsvis vill jag dela några extremt kloka ord från författaren Elizabeth Gilbert som också pratar om kvinnors krav på perfektion utan ansträngning:

Min vän och kollega Tina bestämde sig i våras för att under 100 dagar omsätta sina kunskaper om positiv psykologi och lyckoforskning i praktiken – och samtidigt blogga om det. På bloggen lyckligpa100dagar.se beskrev hon de lyckostrategier hon testat, och hur det fungerade.

Förra veckan blev hon färdig och utvärderade lyckoexperimentet. Resultatet var långt över hennes förväntan. Hon skriver bland annat så här:

Som den akademiskt utbildade psykologiska coach hon är gjorde hon naturligtvis vetenskapliga tester före och efter experimentet. Så här såg det ut för Tina dagen innan hon startade, respektive dag 100.

På bara några månader gick hon från att känna sig lycklig 20% av tiden till 90% av tiden!! Det är riktigt stor skillnad! Och detta trots att hennes farmor dog under dessa 100 dagar. Tina skriver att hon övervägde att lägga ner projektet då men bestämde sig för att fortsätta, ”för att det är ju faktiskt såhär det är i livet. För alla. När livet plötsligt vänds upp och ner så står vi där och ska hantera det, vare sig vi vill eller inte. Så istället för att avbryta så valde jag att använda olika lyckostrategier för att bearbeta sorgen över att mista henne. Det var otroligt hjälpsamt för mig i min sorg.”

Som jag skrivit om tidigare, det handlar inte om att vara 100% lycklig jämt, utan om att må så bra du kan när du kan och därmed lättare kunna hantera motgångar.

Om Tinas resultat inspirerar dig har du alla möjligheter att prova själv och bli lyckligare. Här på bloggen finns massor av lyckostrategier under kategorierna lyckostrategier och lyckojulkalender. Du hittar förstås också tips, strategier, kunskap och verktyg på Tinas blogg. Och jag kan varmt rekommendera dig att gå in på bloggen och läsa hennes avslutande inlägg om hur hon upplever skillnaden före och efter dessa 100 dagar.

Här hittar du en intervju med Tina från Nyheter24.

Jag lyssnar på fantastiska Brene Browns TED-talk om sårbarhet ännu en gång och slås av något hon säger om våra känslor. Det hon sett genom sin forskning är att vi omöjligt kan välja bort obehagliga känslor och bara känna de sköna känslorna.

Du kan välja om du vill känna eller inte (tv, facebook, mat, vin, arbete, godis mm kan döva dina känslor mycket effektivt) men du då väljer du, eller väljer bort, djupet på alla dina känslor.

Jag ser det som om känslorna kom genom en vattenkran. Sköna och jobbiga känslor kommer genom samma ”rör” och du kan bara välja om du vill ha kranen öppen eller stängd. Väljer du bort det jobbiga väljer du bort det underbara.

Den utsträckning du är villig att känna det jobbiga är den utsträckning du kommer få ta del av det härliga. Det är därför ett lyckligt, meningsfullt, tillfredsställande liv inte handlar om att vara lycklig jämt, utan om att njuta när det är härligt, och kunna ta hand om sig när det är jobbigt.

Efter drygt 14 min börjar hon prata om emotional numbing men hela föredraget är fantastiskt så jag rekommenderar varmt att du ser hela.

Om inte är det dags att börja öva på det. Forskning visar att det kommer gynna både dig och dina relationer.

Lyckoforskningen visar tydligt att goda relationer och närhet till andra människor är en av förutsättningarna för att vi ska må bra. Och ingen blir förvånad över det, men många är förvånade över sin ensamhet. Vi lever inte längre varken i mindre grupper på savannen eller i ett bondesamhälle där nära och kära alltid finns på promenadavstånd. Numera sitter vi i helt egna små betonglådor, staplade på varandra till höga hus, och intalas att allt blir bra om vi bara är tillräckligt självständiga.

Men det finns saker som inte går att fixa själv. Kärlek är en sådan sak. Vänskap en annan. Närhet, kontakt och gemenskap ytterligare några.

För det går inte att ta hand om varandra när alla tar hand om sig själva. All den närhet och kärlek som du längtar efter bygger på att du släpper kontrollen och är så sårbar att någon kan komma dig nära och ni kan mötas. Oavsett dom du ber en vän om hjälp eller föreslår en dejt finns möjligheten både till närhet och avvisning. Det är den risken som vi alla tar varje gång vi vågar närma oss en annan människa.

Jag vet, det kan vara skitläskigt. Men ditt behov av mänsklig närhet kommer inte gå över, ditt hjärta kommer fortsätta bulta. Vi behöver varandra.

Och vad är alternativet? Att vara ensam resten av livet, alltid fixa allting själv och aldrig släppa någon nära? Där snackar vi riktigt läskigt!

Det enda som är läskigare än att ta risken är att inte göra det.

Brene Brown är verkligen i ropet. Hennes fantastiska bok Daring Greatly har precis kommit ut på svenska med titeln Mod att vara sårbar (rekommenderas varmt!), hennes TED-talks är fortfarande några av de allra mesta sedda och hon håller web-baserade kurser i sårbarhet tillsammans med Oprah!

Till och med i de svenska tv-sofforna pratas det om Brene och hennes forskning.  Sårbarhet är verkligen i hetluften just nu, och jag tycker att det är helt fantastiskt! Vi har så mycket att vinna på att öppna oss för varandra.

Som coach får jag möta människor i ett väldigt sårbart tillstånd. De berättar personliga saker och öppnar sig helt på ett sätt som de kanske inte gör annars. De flesta som kommer till mig för coaching tror att de är ensamma om sina problem eller att något är fel på dem, när de har helt mänskliga problem och rädslor som vi alla delar. Men det spelar ingen roll att vi delar dem om vi inte vågar prata om det.

Men när vi vågar, wow, då händer det saker. Plötsligt kan vi komma nära varandra, känna igen oss i varandras upplevelser, befrias från känslan av att vara annorlunda och konstiga. Vi kan mötas. Det är skitläskigt att vara sårbar men det är värt det. Enda alternativet är ju att fortsätta känna sig ensam och konstig. Och det är förmodligen det enda som är ännu läskigare.