En person som trivs med sig själv och sitt liv och utstrålar genuin lycka är bland det vackraste som finns tycker jag. Det vi uppfattar som skönhet handlar i större utsträckning om utstrålning än om utseende. En människa med pigga glada ögon, gott humör och härlig energi är någon man tycker om att vara nära och titta på. Det är vackert att vara lycklig. MEN det här sambandet missuppfattas av många som tror att man blir lycklig av att vara vacker. Det är inte sant.

Brene Brown är verkligen i ropet. Hennes fantastiska bok Daring Greatly har precis kommit ut på svenska med titeln Mod att vara sårbar (rekommenderas varmt!), hennes TED-talks är fortfarande några av de allra mesta sedda och hon håller web-baserade kurser i sårbarhet tillsammans med Oprah!

Till och med i de svenska tv-sofforna pratas det om Brene och hennes forskning.  Sårbarhet är verkligen i hetluften just nu, och jag tycker att det är helt fantastiskt! Vi har så mycket att vinna på att öppna oss för varandra.

Som coach får jag möta människor i ett väldigt sårbart tillstånd. De berättar personliga saker och öppnar sig helt på ett sätt som de kanske inte gör annars. De flesta som kommer till mig för coaching tror att de är ensamma om sina problem eller att något är fel på dem, när de har helt mänskliga problem och rädslor som vi alla delar. Men det spelar ingen roll att vi delar dem om vi inte vågar prata om det.

Men när vi vågar, wow, då händer det saker. Plötsligt kan vi komma nära varandra, känna igen oss i varandras upplevelser, befrias från känslan av att vara annorlunda och konstiga. Vi kan mötas. Det är skitläskigt att vara sårbar men det är värt det. Enda alternativet är ju att fortsätta känna sig ensam och konstig. Och det är förmodligen det enda som är ännu läskigare.

Jag känner våren pirra i hela kroppen. Det är inte pollenallergi, det är hopp. Jag älskar att ha hela våren och sommaren framför mig och veta att nu blir det ljusare, skönare och härligare varje dag.

Samtidigt kan jag bli lite girig. Jag hittade en statusuppdatering från den här tiden förra året som fick mig att tänka till, stanna upp och njuta av det som är, alldeles precis just nu.

Jag överraskade mig själv genom att gå på en stor yogaworkshop för ett tag sedan. Är egentligen inte överdrivet yogaentusiastisk utan går på nåt pass då och då på gymmet för att det är skönt bara. Eftersom jag inte har något intresse av att bli en superyogini lägger jag ingen press på mig själv att vara särskit vig eller klara alla poser utan yogar mest för att bli lugn.

När jag var på den här yogaworkshopen fick jag påminna mig om det eftersom jag befann mig i ett rum med över 200 yogaentusiaster. Jag kom nämligen på mig själv med att anta att alla andra i rummet var mycket bättre än jag och skulle klara allting mycket lättare. När jag satt i en krävande position och nästan skakade av ansträngning slog det mig att jag har ju inte en aning om hur den här positionen känns för någon annan. Varför hittar jag på att den är mycket lättare för dem än för mig? Jag vet ju inte hur något känns i någon annans kropp!

Och personerna som klarade mer avancerade positioner visste jag ju inget om heller. De kanske, till skillnad från mig, har yogat varje dag i 10 år – det har ju jag ingen aning om. Så varför i hela friden satt jag där och jämförde mig med människor jag inte visste något alls om!? Det är ju bara jättedumt. Så jag slutade med det, tog ett djupt andetag och fokuserade på att göra varje position helt utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad de andra i rummet hade för sig.

Det är ju så mycket lättare både att njuta av livet och göra framsteg när man håller reda på sig själv istället för på alla andra.

Jag spontantvättade häromdagen. Sprang ner till tvättstugan som var tom, och dubbelkollade att ingen hade bokat så jag kunde passa på. Det var lugnt. Trodde jag. När jag kom tillbaka för att lägga allt i tumlaren låg det en lapp på bänken.

Trots allt prat om arga lappar i tvättstugan var det här en helt vänlig lapp. ”Hej, har du kollat fel på datumet? Jag har tvättid nu men om du bara har två maskiner är det okej” och signerat med ett namn.

Wow, tänkte jag, vad fint! Att min granne valde att anta att jag hade råkat göra ett misstag (vilket stämde, jag hade kollat fel på datumet) istället för att skälla ut mig, och var helt okej med att jag använde ett par maskiner på hans bokade tid.

”Jaa ooops, det hade jag visst, jag tittade på fel vecka i kalendern, sorry” skrev jag tillbaka och la till ”jag tumlar lite snabbt bara om det är okej, sen är jag ur vägen.”

När jag kom ner i tvättstugan för tredje gången och hämtade min färdiga tvätt hade han skrivit ”Absolut” på lappen. Och jag blev så glad. Vi träffades inte ens men löste ett problem tillsammans genom vänlighet och välvillighet.

Han hade lika gärna kunnat skriva en ilsken lapp och slänga mina kläder på golvet, men han hade förstått något viktigt, nämligen att irriterande människor väldigt sällan är irriterande eller gör fel med avsikt.

De har antingen gjort ett helt mänskligt misstag, eller så är de inte medvetna om att de sitter och prasslar på bion eller att du också stod i kön de trängde sig i.

Behovet av att vara omtyckt är något som ofta kommer upp när jag coachar mina klienter. Och det är inte så konstigt eftersom det bygger på ett djupt mänskligt och grundläggande behov av kontakt med andra människor och av att känna sig sedd, uppskattad och värdefull.

Problemet är att det är väldigt svårt att uppleva den här kontakten med precis alla, och naturligtvis blir det problematiskt när vi längtar efter något som är så gott som omöjligt. Lyckligtvis finns det alternativ till frågan ”tycker de om mig?”

1. Tycker jag om alla? 

Förmodligen gör du inte det. Det är väldigt svårt att tycka precis lika mycket om alla människor. Märkligt nog är det betydligt mindre dramatiskt att du inte tycker om någon än att någon inte tycker om dig, eller hur? Men egentligen är det ju precis samma sak, bortsett från att du råkar stå på olika sidor om ”tyckandet”. Och i ärlighetens namn, är det inte lite mycket begärt att alla ska tycka om dig när du inte tycker om alla? Kan det få vara okej att det är så?

2. Tycker jag om mig?

Ofta grundar sig behovet av att bli omtyckt, och en längtan efter andra människors bekräftelse, på att man känner sig otillräcklig utan den bekräftelsen. När man känner sig tillräcklig och värdefull utan den bekräftelsen kommer den inte längre vara nödvändig. Fokusera därför mer på att du ska tycka om dig  än på att andra ska göra det. Att söka bekräftelse utifrån är som att försöka fylla en hink med hål i botten, det kommer inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får för du kommer ändå tvivla och ständigt vilja ha mer.  Att tycka om dig själv är som att laga hålet i hinken och fylla den själv. Att lära sig självmedkänsla är ett väldigt bra sätt att bli vän med sig själv.

Här sitter jag och duger.