Kristina, jag har svårt att beskriva alla känslor som rör sig inom mig när jag ser ditt starka, vackra reportage från Lampedusa. Så tydligt med din signatur men aldrig med dig själv i fokus, alltid med blicken vänd mot människorna du ska berätta om – och för.

Med fiskhandlerskan är det enklare att sätta ord på det jag känner: jag ler av igenkänning.

Italien på sitt bästa och värsta. Våra starkaste sidor är som bekant ofta också våra svagaste. Jag njuter av att du tar mig med  upp och ner för Roms gator, nu när jag är långt borta. Och jag tänker på hur det vid middagsbordet kan vara bra att italienarna är sådana puritaner. När de väl druckit upp sitt kaffe på maten vill de inte ha mer vin. Men det vill man (jag) ju. Fullt så puritansk blir nog en svensk aldrig. Så då kan jag i lugn och ro avsluta vinet.

Å andra sidan, när jag är i Stockholm och betalar dyrt för kärlekslös mat som jag själv måste bära fram på en bricka och sen ofta bära undan, då vill jag gråta över lunchkulturen, eller snarare bristen på sådan, om man bortser från finkrogarnas. I Italien är mat viktigt och den kärleken till det goda i livet är värd att hylla.

Eller, som en desperat kollega sade en gång på San Siro, när han inte kunde sända hem sina artiklar för att wifin var så dålig:  ”Men maten är i alla fall god”. Och jodå, såväl Inter som Milan som Juventus, uppe på nya stadion i Turin, dukar ju upp pressbufféer som heter duga. Inte minst Silvio Berlusconi vet att mätta och prosecco-lulliga journalistvargar jagar sämre.  På Olimpico är det som du ju vet sämre med serveringen, bara den lilla dyra och dåliga baren i ett hörn av pressrummet.

Men får jag välja, just när jag jobbar, är förstås en bra uppkoppling viktigare än en god prosciutto. Tyvärr får man inte heller det förstnämnda på Olympiastadion. Vi får hoppas att Romas planer på en egen, modern stadion kan bli verklighet, det är så viktigt på så många plan.

Även om jag har många fina minnen från derbyn och andra ljuva matcher på Olympiastadion, inte minst då jag följde Lazio på nära håll några intensiva år… (förlåt mig nu, du bella romanista).

Tack för dina fina ord om Milan-vännerna, ska som sagt snart skriva mer om dem och klubben. Samt om Inter där just en god gammal Lazio-bekant, Mancio, ju är tillbaka.

Nu ska jag börja samla ihop förkylda barn (och italiensk barnflicka) och säga buona notte innan jag somnar rakt upp och ner här i mitt soffhörn.

God natt, du får en liten bild här, på en rar maskot jag fick en gång i tiden. Ja, just det, på Lazio-tiden…Kan säga att den inte är uppskattad bland mina Rom-kollegor. Men den har sin egen smaklösa charm.

Och ja, åh, både Nesta och Maldini hade många poänger, om vi ska dröja kvar vid det här med charm. Ingen intervju med dem har varit direkt jobbig. Om man säger så. Stilig furste också, på din bild. Jag var så förälskad i Italien och Florens” i ungdomen att jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet på temat renässansen… Così.

 

 

Making bacon. All’amatriciana?