”Min tanke förnekar undret men hjärtat tror”.

En av de vackraste diktstrofer jag vet. Karin Boye, förstås. Kanske har jag citerat den förr, därför att den så skickligt sammanfattar det här med att tro. Jag känner som du, cara Kristina, vi behöver tro, för att orka. På det ena eller det andra. Att det finns något bortom bergen, bortom vardagen, bortom sorgen.

Tro kan innebära intolerans och då är den ond, men den ger också så mycket gott. Jag uppskattar inte allt påven säger och gör och står för, om vi ska stanna vid religionen ett ögonblick,  men en del. Och jag förstår det fascinerande i dina möten med honom. Du måste berätta mer, när vi ses.

Andra tror på Totti, den store Francesco. Jag är barnsligt förtjust i alla reklamfilmer med Totti!  Det finns någon slags underfundig humor över dem. Och vad som helst bara man slipper tuttbrudarna, som Belen. Minns du reklamen för TIM, Italiens Telia, där hon skulle lägga en straffspark i minimala shorts och tajt tröja? Den var direkt beklämmande och glädjande nog sålde den tydligen dåligt. Inte ens i Italien fungerar alltid de mest simpla ”sex säljer”-greppen.

Apropå Totti så lär det blir ett Rom-derby av Guds nåde. Jag delar din glädje över att lagen från syd går så bra. Roma, Lazio, Napoli… Nordliga Inter har jagdock  tippat som seriesegrare, vi får se om det håller…

Juventus har det desto knaggligare och om detta hade jag ett långt dokument förra helgen, om den gamla damen som föryngrar och förnyar och inte hittat rätt ännu:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21639513.ab

I veckan som gick var jag och jobbade med damlandslaget i Göteborg, seger med 1-0 över Danmark med ett landslag som söker nya vägar, försöker återuppstå och veckla ut sina vingar efter att ha rest sig ur VM-fiaskots aska.

Här får du också förra helgens nyhetskolumn, om lust, män, kvinnor och livets drömmar:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21640278.ab

Den helg som kommer blir det Halloween-firande med små och stora gäster. Man får inte roligare än man gör sig i höstrusket; jag tänker vara en hemsk häxa eller katt, om jag kan hitta min svans.

Men vi minns också varför vi firar Allahelgona, du liksom jag. Denna helg tänder vi ljus för dem vi älskat och mist. I det stora mörkret ett hav av ljus. Och hjärtat tror, att vi får se de älskade igen.

”Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor. Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror”.

Jenniferuccia,

livet har inte varit snällt mot oss på sistone. Det tar ett tag innan det värsta har sjunkit in. Sedan kommer en dag när man vaknar och börjar känna igen sitt gamla jag och konstaterar att det ser fint ut där ute, trots allt.

Det här är i många avseenden en sådan dag. Jag har haft en ganska otrolig vecka. I måndags träffade jag påve Franciskus på nära håll för andra gången. Han är en mycket ovanlig och klok man. Jag tog honom i hand, jag sade några ord till honom, han log och gick vidare.

Det blev ingen selfie denna gång, så du får tro mig på mitt ord. Men du kan ju för skoj skull spana in soldaten från Schweizergardet, ett kompani som har försvarat påvarna sedan 1500-talet. Dräkten är den som Michelangelo ritade!

Tillfället var ett historiskt möte mellan påven och 7000 romer från hela världen, Sydamerika, Indien, Europa. Långt ifrån alla var katoliker. Romerna tar ofta den dominerande religionen i landet dit de kommer.

Påvens inbjudan var en symbolhandling. En av världens främsta ledare öppnar dörren och hjärtat för ett diskriminerat och förnedrat folk. Många svenskar avskyr allt vad religion och präster heter och ännu värre om det handlar om den katolska kyrkan och påven. Men ingen annan statschef har någonsin brytt sig om att med en sådan gest visa att romerna har samma rätt till respekt och solidaritet som alla andra. Det rådde en fantastisk stämning därinne i den jättelika salen. Och det gör själen väldigt gott att få vara med om något som enbart är positivt.

Påve Franciskus kallas Francesco här. Rom har ju ytterligare en påve med samma namn, men som dock leder en helt annan kyrka. I går blickade han ut över sitt lilla hov som uppförde sig mer än väl på Olympiastadion. Jag antar att han sparar sig för de kommande toppmatcherna, Inter först och sedan derbyt den 8 november.

Udinese hade under alla omständigheter inte en chans mot Roma i går, bland annat tack vare en nytänd Maicon. Mötet slutade 3-1 till gladiatorerna, som nu leder ligan med 23 poäng. Det är trångt i toppen, för Fiorentina, Napoli och Inter har samtliga 21 poäng. Men känslan att vara först i klassen är fantastisk. Vi är värda det, allihop. Av vidskeplighet säger jag ingenting mer, det får vara så länge det varar. Men just nu är det vi som är Kungar av Serie A och det är helt sagolikt.

Inte bara det. Södern tar ut sin hämnd efter alla år i marginalen. Bara Inter håller jämna steg med i terroni, som syditalienarna elakt brukar kallas av dem i norr. Atalanta, Milan, Torino, Sampdoria, Juventus, ligger alla och skvalpar i bakvattnet. Vi flyter däremot ovanpå, i dubbel bemärkelse.

Totti gör förresten TV-reklam nu och driver i vanlig ordning med sig själv. Det är väldigt roligt och väldigt charmigt. När jag tittar på gammal-TV känns det som när man var liten och gick på bio och absolut inte ville missa reklamen.

Det är sol igen i Rom efter ett fruktansvärt oväder i natt. Må väl och ta hand om dig!

Kristina

Cara Kristina,

hur tar man upp en tappad tråd? Hur går man vidare när sorgen ligger som ett dunkelt flor över allting?

En månad har gått sen vi skrev här på bloggen. Pappa har begravts och chocken börjar ersättas av obarmhärtig visshet. Han är verkligen borta. Häromkvällen när jag satt och skrev om Fiorentina tänkte jag ringa pappa för att diskutera ordet ”segersäll”. Han som var en man lika fylld av kärlek till poesi och litteratur som till fotboll och sport hade alltid svaren. Jag sträckte mig efter mobilen och så kom det över mig igen; han är borta, aldrig mer ska han svara, aldrig mer finnas där för mig.

Jag ser gamla bilder och filmer, tårar och skratt om vartannat. Ett gammalt minne, pappa, han som älskade att leka med ord och språk, hans knep i realskolan för att minnas namnet Michelangelo Buonarotti. ”Michelangelo var ju lätt men efternamnet glömde jag så då tänkte jag ´bonnaråtta´, så glömde jag det aldrig”. Pappa. Så kan en  av världens största konstnärer  bli ihågkommen med hjälp av tänka på feta bondråttor i Gamla-Mormors skånska spettkaksbageri.

Kyrkan var full när pappa begravdes, inte av folk som kom för att de måste, han var inte en man med makt och pengar. Utan för att de ville, för att han var så älskad. Jag tänker mycket nu på hur vi lever, vad som är viktigt i livet. Hur förgängligt allt är.

Här är min text om pappa, som jag fått så många mejl om. I dessa lycklig/lyckad-tider märker man ändå vilket stort behov det finns av att våga tala om det svåra i livet, blotta sig, sänka garden, slita bort den ständigt leende framgångsmasken.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21478651.ab

Och hela tiden är det barnen som bär mig framåt, med den omsorg de kräver, den kärlek de ger och för det de är: framtiden, livet som fortsätter, arvet som förs vidare. Den enda verkligen anledningen till varför vi är här.

Nå, med detta ska jag nu blicka framåt här i bloggen. Det har varit en tid av mindre arbete, nu trappar jag upp takten igen, om än fortfarande med undantagstillstånd i mitt inre.

Så fint det var när vi sågs i Rom, du och jag över en eller två aperitivi, i kära Prati-kvarteren. Snart ses vi igen och får fortsätta vårt samtal. Jag ska skriva mer om Italien nu, som du vet, och det glädjer mig. För att det berikar mig men också för att det finns en stor hunger hos svenska calcio-älskare, efter mer serie A, mer gli azzurri, mer Italia, mer allt.

I helgen skrev jag om Fiorentina och Florens, staden där jag förälskade mig i Italien och dess fotboll:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article21603768.ab

Ute är det grått i dag efter  enosannolikt solig och vacker höst. Träden står i full brand och luften är hög.

Hur är det i Rom, vad säger du om Fiorentina-Roma som nu väntar? Viola stötte ju på patrull mot Napoli?

Jag tänker på dig och sänder dig mille baci och några foton,

Jenni

Ett ögonblicks dolce vita i vårt Rom.

Sliten vardagsskönhet, den som är Italiens själ, den som är allra vackrast, äkta.

Ciao bella, a presto, hörs snart.