Arkiv för February 2016

- Sida 1 av 1

Totti, capitano, gladiator, härförare

av Jennifer Wegerup

Carissima du,

Tottopoli!

Eller vad ska man säga om Rom just nu, här i stormens öga kring Totti-affären? Du, som kan både il capitano och Roma likt få andra, skrev så målande och stillsamt lågande om det, häromdagen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article22321201.ab?teaser=true

Kärlek och kunskap i ljuv förening, då blir journalistiken som bäst. Det gör alltid ont att se gamla hjältar åldras. Det är ingen nyhet att italienarna är bättre än vi på att vårda både minnena och de tidigare storheterna, även när de passerat zenit. Men, som du skriver, någonstans springer tiden i från en också, någon gång måste man acceptera att de där åren mellan 25 och 40 gick så svindlande fot. När man precis började få grepp om allt hade nerförsbacken börjat. För en fotbollsspelare är det ju verkligen så, eftersom kroppen till sist sviker.

Pippo Inzaghis smärta, varje gång jag pratade med honom om karriärens slut, gick nästan att ta på. Det enda han ville var att spela fotboll i all evighet, amen. Så känns det lite med Totti också.

Hur som helst, jag hoppas att det löser sig till det bästa, för honom, för Roma. Den särställning han haft i en modern storklubb är ju unik. Jag minns när jag i november i fjol, som jag då skrev om, var på Trigoria, i hans eget rum där. Med honom själv som gladiator i papp och alla minnen på väggarna. Jag aldrig sett något liknande någon annanstans, ja det ska vara Maradona i Napoli då.

Som en kolumnist skrev i la Repubblica så speglar ju Tottis situation  på ett sätt både Italiens storhet och problem. Förmågan att vårda och hylla det förgångna i dessa slit -och släng-tider men också den stundvisa oförmågan att gå vidare, modernisera, ta farväl, se framåt.

Nå, jag kommer alltid att minnas guldåren med Totti, scudetton 2001, rivaliteten mellan honom och Alessandro Nesta, då den sistnämnde ännu spelade i Lazio. Så nära och så långt ifrån–. Jag minns hur jag hamnade i en glödande flod av Roma-fans en kväll efter en viktig ligaseger och en man omfamnade en liten hund med Totti-tröja. ”Totti per Tutti”. Alltid.

Well, några som är bra på att vårda sina traditioner men ändå vara Italiens modernaste klubb är Juventus. Jag kom i går eftermiddag från Turin, reste söderut från Alpernas sluttning ner mot det andra Italien och kom i den sammetslena skymningen till Roma Termini. Bärande med mig minnet av en stor match under fullmånen, mot Bayern. Juve kommer inte att klara att vända det här, men jag hoppas jag får fel. Vem vill inte se ett italienskt lag kvar i CL? Och, hur som helst, respekt för den vändningen, bianconeris förmåga att resa sig och komma igen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/

Nu ska jag flänga vidare till nästa möte, nästa kontakt. Vi ses snart, buona serata,

Jennifer

IMG_9788

Det allra heligaste. Exklusivt besök i Tottis eget rum på Trigoria. Capitano och gladiatore. Sempre, vad som än händer.

IMG_2011

Hjälteinsats? Kanske inte. Men en hjältemodig upphämtning.

IMG_1983

Mellis i Turin.

IMG_2033

Och här i ditt Rom blommar fruktträden utanför tv-kontoret. Det blir vår igen och vapenvila råder mellan Spalletti och Totti. Det ordnar sig. Eller, som en god vän säger: ”Livet ordnar sig ändå aldrig så det är ingen idé att oroa sig”.

 

Un caffè da Jennifer

av Jennifer Wegerup

Carissima du,

så lätt du tar mig vid handen, ner i din tv-soffa med lite god Barolo i glasen och San Remo-festivalen på tv. Det är bara att läsa och le, åt hur målande du beskriver spektaklet. Som ju sannerligen inte vi svenskar ska slå ner på med tanke på den Mello-hysteri som inträder varje år i februari. Som småbarnsmor kommer man inte heller undan, det är bara att gilla läget och varför inte? Jag har alltid trott på att man ska konsumera all slags kultur och på mitt nattduksbord trängs alltifrån Boye till Bamse.

Skillnaden mellan San Remo och Mello är väl annars den gamla vanliga mellan svensk och italiensk tv: alla mer eller mindre avklädda kvinnor med konstgjord påfyllning i väl valda kroppsdelar, som agerar kuttersmycken i RAI, Sky och Mediaset men som vore omöjliga här hemma i mellanmjölkens land. Årets pingla i San Remo, Madalina Ghenea, är ju onekligen något att bita i.

Så till gubbarna i Pooh! Nu ska du få höra Kristina; senast jag bodde i Milano, då Zlatan spelade i Milan, var det en annan gubbe, i ordets mest positiva bemärkelse, en plirande levnadskonstnär, som introducerade Pooh för mig, en caféägare, när han fick höra vad jag hette. På med en gammal cd bakom bardisken, fram med kaffe och en grappa och så spelade han ”Un caffè da Jennifer” för mig, en av deras klassiska låtar, från en annan tid, ett annat Italien.

”En kaffe hos Jennifer”, om ett café som inte finns längre, om en kvinna som älskade men som nu är borta. Av olika skäl har den sången kommit att betyda mycket för mig och personer i min närhet. Texten, tonläget, havet, den gamla muren där kafét en gång stod.

Italienskan är verkligen ett vackert språk, smekande sensuellt, som gjort för att sjunga på och älska till.

Apropå sjunga, jag förflyttar mig till ditt andra ämne i brevet: Juventus-Napoli. Jag skrev om matchen här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article22261151.ab

Din analys delar jag helt, Juventus blir svårstoppade men kan krokna. Dock har jag svårt att se det, jag tror att det är autostrada mot scudetton för dem nu. Få se om Napoli håller sig på benen och inte tappar taget. Som ett visst Inter gjort. Madonna Mia! Presstystnad, extra samling med laget och total storm i nerazzuri efter förlusten mot Fiorentina. Nu är det upp till bevis för den gode Roberto Mancini…

Desto roligare att se Milan ha lite medvind igen, även om jag tillbringat en god del av dagen med att dementera att Zlatan är på väg tillbaka dit. Vi lär inte se Ibra i Milano igen, han vill vidare, mot nya mål. Men vilken form han är i! Måtte den vara över EM…

Nästa vecka bär mina vägar äntligen mot Italien bella, som du vet. Då får det bli un caffè con Jennifer och mer därtill.

Här i norr återvänder sakta ljuset och kvällarna blir allt längre och vårligt vemodsblå.

Tanti baci,

Jennifer

PS. Spanska trappan ser ut att bli fin, liksom Fontana di Trevi. Såg att en engelsk manlig supporter badat naken på Piazza Navona förresten, tv-klipp på Repubblica.it. Men han gjorde inte lika stor succé som La Ekberg…

 

Juventus och Sanremo-festivalen

av Kristina Kappelin

Bella,

Long time no hear! Ibland blir det bara lite för mycket med jobb och familj och influensa och det ena med det andra.

I går var en minnesvärd dag för denna underbara, galna nation. På Juventus Stadium gick vårens stormatch av stapeln, den som skulle ge en fingervisning om vad som kommer att hända härnäst i Serie A. På TV utspelade sig finalen i Italiens mest älskade melodram, Il Festival di Sanremo alias Melodifestivalen all’italiana. Få evenemang är så otroligt avslöjande om vad det här landet handlar om, på gott och ont.

Fotbollen först. Juventus tog emot Napoli på hemmaplan, med vajande standard och öronbedövande talkörer och visslingar. De himmelsblås supportrar hade resförbud för att undvika problem med ordningen i Turin. Det var likadant fast tvärtom när Juventus spelade på San Paolo i slutet av september.

Det är för bedrövligt. Om fotbollen inte är till för i tifosi som är beredda att sätta sig på en buss eller tanka full tank, knö in sig med fem polare och köra nästan 160 mil tur och retur bara för att ha varit där och sett det ske, vem är den då till för? Jag tänker inte på huliganerna. Jag tänker på alla de andra som lever för detta. Jag tänker på människor jag har träffat från nord till syd under alla åren här och deras drömmar och nerbitna naglar. Jag tänker på alla tråkiga supporterklubblokaler där jag har sett fotbollsmiraklet göra allting skimrande och vackert oändligt många gånger. Ge fotbollen tillbaka till folket!

Juventus förlorade med 2-1 mot Napoli i höstas. Den nya säsongen var ung, Juventus var svagt och Napoli lite ostadigt. Nu var det två i princip jämstarka lag som möttes, tabellens etta och tvåa, Napoli två poäng före men med handikappet att spela borta utan supportrar. Det verkade påverka Higuain mer än någon annan. Serie A:s skyttekung var oigenkännlig. Det bidde en fingertutt.

Det var den där typen av låsta, nerviga kamp som måste vara ett helvete på plan och som får åskådarna att sitta som på nålar. Det såg ut att vara på väg mot ett ganska väntat oavgjort, när Zaza drämde till bollen som bara visslade förbi Napolis målvakt och sånär for rakt igenom nätet, två minuter från slutet. Jag led med Napoli. Det var inte rättvis, men antingen gjorde Juve det eller Napoli, det vill säga slog till i ett obevakat ögonblick.

Bara om Napoli vann, skulle ligaresultatet ha förändrats på ett avgörande sätt. Med ett försprång på 5 poäng, skulle Vesuvius kungar ha kunnat känna sig lite säkrare. I stället leder Juventus med 1 poäng, men de leder. De har tagit täten igen, mannaggia la miseria. Det ger ett psykologiskt övertag som kan vara förödande. Tillkommer dock att Juventus har lyft sig själv i håret för att klättra upp i toppen. Förr eller senare kommer tröttheten och med den en rasrisk. 13 matcher kvar.

Så till Sanremo. I Italien utspelar sig detta nationaldrama tisdag-lördag, varje år i mitten av februari. Festivalen har dödsförklarats av oräkneliga duktigpettrar genom åren, men den kommer alltid igen med förnyad kraft.

Programledaren väljs från år till år bland Rais populäraste ansikten. Till receptet hör en vacker kvinna som är där enbart för att tittas på, och en ovanlig mix av tävlingsdeltagare. Italien fortsättar att blanda alla generationer. Det är både lite patetiskt och väldigt trevligt. Ingen artist uppskattades mer än gubbgruppen Pooh, där samtliga medlemmarna närmar sig de 70. Tro nu inte att detta är Italiens Rolling Stones. Nej, det är mer som om era far- och morfäder gick upp på scenen med sina små magar och saggiga halsar och trevliga söndagskläder, och sjöng några käcka truddelutter från den gamla goda tiden.

pooh

Salongen var nära kollektiv hjärtinfarkt.

Hur gick det, undrar ni nu?

Pooh deltog inte i tävlingen. Det gjorde däremot Stadium, en grupp i samma anda som är lite, men bara lite yngre. En sentimental rockballad om en far som talar med sin dotter. Inte ett öga torrt.

Gamlingarna först med andra ord och sedan en rar ung flicka och som trea ett kärlekspar från Sicilien. Italien i ett nötskal. Glad San Valentino, baci och abbracci

Kappelinoo

 

PS De håller på och renoverar Spanska Trappan. Rom är aldrig fel

spanska trappan

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan Cedervall
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB