Arkiv för May 2015

- Sida 1 av 2

Två svenskor vid Fontana di Trevi

av Jennifer Wegerup

Cara Kristina,

har du hunnit landa i segern? Hur har snacket gått sen triumfen i måndags? Inte bara att ni vann derbyt, Roma blev ligatvåa och säkrade Champions League-spel med. Vilken match det blev, vilka magiska tolv minuter då allt avgjordes! Skrev om det här, min krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20855780.ab

Nu gäller det i helgen, blir det Lazio eller Napoli som får kvala till CL? Jag är galen i såväl Napoli som lag som staden Neapel, trots alla tiotusen invändningar man kan ha. Neapel är som den där mannen din mor varnade dig för som liten. Du ser alla fel och brister men faller handlöst ändå. Så är det för mig. Varje gång jag kommer till Neapel går jag upp lite i puls, känner mig lite mer levande, lite mer närvarande.

Samtidigt är Lazio mitt gamla lag, klubben jag var så nära under några år, då Svennis, Mancini och de andra var där. Och jag tycker synd om Lazio, litegrann, om de missar allt sista omgången. I morgon kväll avgörs allt på galna, underbara stadio San Paolo, sitter bänkad, förstås.

Bara en vecka kvar till CL-final nu för Juventus, och likaså till VM-avspark, för Sverige. Jag åker om några dagar till Kanada, gör gruppspelet, sen får jag avlösning, en bra lösning för oss som har familjer och inte vill och kan vara borta fem veckor, hela VM med förspel.

Det trista är hur VM i Kanada delvis överskuggas av Fifa-skandalen. Att Fifa är en genomkorrupt organisation av fifflande gubbar visste vi ju alla. Nu måste allt ut i ljuset, men hur det ska gå till när Sepp Blatter blir kvar, det återstår att se…För mig är det självklart att Ryssland och Qatar borde  mista sin mästerskap, men mitt hopp om rättvisa blir allt mindre.

Ja du, Kristina. I går blev jag uppringd av käre gamle Carlo Pellegatti på Mediaset. Han hade intervjuat Silvio Berlusconi om Ancelotti och Ibras eventuella återkomst och ville dela med dig av citaten; ”Vi tänker på dig och saknar dig, Jennifer”.

Och jag saknar detta, mitt italienska kontaktnät, alla mina vänner som hjälper mig utan att begära något tillbaka. Visst har jag folk även i Pars, liksom jag hade under åren i London, som ringer och tipsar och ställer upp och är rara. Men inte som i Italien. Du vet.

Nå, vad händer då med Ibra? Det orkar jag inte spekulera i här, efter alla krönikor. Säg så här: förra året var jag hundra procent säker på att han skulle stanna i PSG. Det är jag inte nu, även om det mesta tyder på det. Men säker är jag inte.

När det gäller Berlusconi ska man minnas att det är lokalval nu i helgen, då betyder orden allt eller inget…

Löften kan lösas upp som maskrosfjun i vinden. Men minns att maskrosor också kan spira ur den hårdaste mark, där man minst anar det.

Det blir en spännande sommar.

Baci, skriv snart,

Jenni

PS. Bjuder på lite fler Rom-bilder för läsarna.

 

IMG_4657

Närbild på en annan gulröd triumf. Gazzetta dello Sports Rom-redaktion häromveckan.

IMG_4702

På jobb i Rom. Utfört uppdrag!

 

 

IMG_4675

Francesca Benvuti, calcio-ankare på Mediaset. Mycket god vän och mycket bra källa och kontakt i jobbet. Här sitter vi på Romas gay-gata, bakom Colosseum, på baren ”Coming out”. Men mycket trevligt hade vi, även om vi bara såg ut som ett kärlekspar men inte kvalade in på riktigt.

IMG_4677

Sen blev det pizza, som vi tog med hem till Francesca, för middag där, med hennes familj och lite annat bra folk.  Pizza a taglio, i bitar, är så mycket godare än hela pizzor, tycker jag. Eller hur?

IMG6247-1024x768

Mikrofonkåt. Några av de bolag vårt tv-team i Rom jobbar med och här producerade vi tre säsonger av TVZ.

bild-79-kopia

Det bästa till sist. Inte Anita Ekberg (frid över hennes minne) men två andra svenskor vid Fontana di Trevi. La dolce vita. Eller i alla fall ett mer vaket vita. För vi glömde ju ta bilder på oss, nu senast! Inte en enda liten bild. Så vi kör denna favorit i repris, från i fjol.

Trevlig lördagskväll, buona serata, bella, och även till alla er läsare!

 

 

 

 

 

San Tottilino rädda oss du!

av Kristina Kappelin

Jennifer,

nu skulle du varit här, så vi kunde gå till stadion i det vackra vädret med bara ben och bultande hjärta. Ta en liten caffè Borghetti på en bar i Prati och sedan iväg över bron till Stadio Olimpico.

Klockan 18 börjar skådespelet som delar Rom i två distinkta halvor. Helikoptrar surrar i luften, stadion har varit öppen några timmar. Banderollerna väntar på att rullas ut, i tifosi håller andan, spelarna är gripna av stundens allvar. Här handlar det om andraplatsen, pengarna och äran och Champions League.

Det är så vackert i Rom i dag att jag helt kommer av mig vad gäller min tidigare magsyra om att flytta derbyt från söndag till måndag. En som är glad som är lärka är min frisör Valerio. Som alla frisörer har han stängt på måndagar och gissa var han är?

IMG_3400

Min Roma-kompis Roberto upplyser mig om de statistiska detaljerna. T ex att detta är det 71:a hemmaderbyt för Lazio och att de andra har slutat med 23 segrar för de vitblåa, 22 för Roma och 25 oavgjort. Jag har aldrig förstått mig på tabellbitare. Vad är det för roligt med att veta detta?

Inget ont om Roberto naturligtvis. I dag har han klätt sitt söta lilla barnbarn i Roma-elegans från topp till tå. Hur ska vi ställa oss till detta? Är det politiskt korrekt av pådyvla en baby en fotbollstro? Jag bara undrar.

Det du skriver om Il Volo är så roligt. Hela Italien var övertygat om att ha skickat tre hopplösa losers till Eurovisionsfestivalen. Men uppenbarligen består Europa av obotliga romantiker. Rom gör det definitivt i dag. Var och en för sin klubb.

Nu börjar det snart!!!!

Kristina

 

Forza Roma, sempre. Förlåt en favorit i repris. San Tottilino, rädda oss du!

roma

 

Il mio unico grande amore

av Jennifer Wegerup

”Dimmi perché quando penso, penso solo a te…”.

”Säg mig varför när jag tänker, så tänker jag bara på dig…”.

Ja Kristina, kan det bli mycket vackrare, än de första raderna i ”Grande amore”?

Du såg väl att om folkets röster avgjort så hade Italien vunnit Eurovision, inte Sverige? Jag förstår det, för hur skulle man kunna motstå en så mäktig låt och så dessa röster, gossarnas? Du har rätt i att det inte är så rätt, så trendigt, så utstuderat fräckt som det svenska bidraget. I Stockholm gäller det alltid att veta vad som är det nya, svarta. Och det blir lätt lite beige, tycker jag. Hela tillvaron. Ha rätt litteratur på nattduksbordet, gå på rätt ställen, säga rätt, tycka rätt. Hellre hett än rätt, tycker jag, däremot.

Kanske är det därför vi dras till Italien, till det icke perfekta. Vackert men nött och skavt och galet och oberäkneligt. Det är väl just där i livet man hittar den största kärleken? Den som är mot alla odds, mot allt bättre vetande? Den som förför en och förgör en men som man inte kan leva utan.

Hela fascinationen kring Italien ligger där, bortom turistmålen, den goda maten och kulturskatterna. I allt utanför ramarna, så diametralt motsatt det svala, behärskade, coola svenska. Och så, som sagt, språket. Att älska och bli älskad passionerat; ”piano” och ”forte”…

Den kärleken, galenskapen och passionen går igen också i fotbollen, inte minst i vårt Rom. Så visst räknar man ner timmarna nu, till derbyt? Trots frustrationen över den flyttade matchtiden. Som Rudi Garcia sa: ”Ska vi inte spela på tisdag, de har inte flyttat matchen igen?”.

Du har förstås sett de nya konspirationsteorierna? Om en uppgjord match, en biscottata. Att både Roma och Lazio tjänar på att spela oavgjort och såga av Napoli från chansen till CL-spel… Efter att Juventus besegrat Napoli i går räcker det ju med en poäng nu för Lazio för att de ska vara onåbara underifrån.

Ja du…Det där är ju en del av det italienska, konspirerandet. Jag upplevde 2-2-kaoset på plats under EM i Portgual 2004 och många av mina vänner är ännu övertygade om att Sverige och Danmark gjorde upp…

Jag tror ändå inte att det blir så i kväll, det kan mycket väl sluta oavgjort, men de lär spela för vinst. Varför skulle Roma inte försöka direktkvalificera sig till CL redan nu? Så mycket står på spel, så stora pengar, för båda lagen. Det blir en het kväll på jobbet, hur som helst.

Så, dags att ta en cappuccio till och varva upp. Var uppe 06.30 för Gomorron Sverige i SVT i morse.

Många derbykramar till dig, bella.

I kväll samlas all amore fansen bär i sina hjärtan för lagen, staden och fotbollen, på Stadio Olimpico i den mjukvarma italienska försommarkvällen i ett andlöst Rom. Grande amore…

IMG_4638

Frukoststund har guld i mun.

IMG_4627

Här brukar mina små amori leka. Favorithänget en eftermiddag i Rom.

IMG_4584

Vardag i Rom. Det gamla arkivet, en liten del av det, på tv-kontoret. Tiden F.Digitalisering.

IMG_4604Palmer utanför kontoret.

IMG_4712

Att köpa hem zucchini med blommorna kvar, för att sen susa hem på vespa genom Roms gränder till ett litet trångt kök och där laga en av favoriterna: fyllda zucchiniblommor. Amore också det.

IMG_5008

Buon giorno Svezia, Gomorron Sverige. Nyvaken efter SVT-soffan.

Vi hörs efter matchen, baci!

 

 

Sverige-Italien i Eurovisionsfestivalen

av Kristina Kappelin

Carissima Jennifer,

i går kväll satt jag och titta på Eurovisionsfestivalen, ensam i soffhörnet. Jag somnade någon gång efter Cypern och vaknade till liv igen mer eller mindre lagom till den vilt skrikande Barbien från Spanien. När vampyrdonnan dök upp blev jag klarvaken, eftersom jag nyligen har varit på kurs i exorcism (som åhörare, no worries).

Här skulle jag möjligen ha stängt av, om det inte vore för att jag blev så förvånad över publikens översvallande reaktion gentemot de tre italienarna. Jag trodde de skulle komma sist, alla kategorier.

Därmed blev jag fast, eftersom omröstningen var så spännande så länge och eftersom själva dramat väckte mitt intresse. Den stackars ryskan blev jag direkt orolig för. Hon såg ju ut att fullkomligt säcka ihop efter sitt framförande och verkade önska allt i världen utom att vinna, vilket kändes originellt i sammanhanget (lite mer mat skulle nog inte skada). När det stod klart att hon kom tvåa torkade hon äntligen tårarna och viftade med håret.

Italienarna fräste iväg som en Ferrari i början, men sedan dalade entusiasmen. Att de kom trea är ändå något sorts mirakel.

Jag noterade ett och annat som hör ihop med våra bloggämnen. Vi kan ju börja med hur Sverige respektive Italien presenterade sig för den enorma TV-publiken.

Svenskarna valde en modern låt som framfördes av en i alla avseenden modern ung man. Zelmerlöw ser ut som en hälsokostannons, är ledigt klädd och vältränad. Han sjunger om att vi alla är hjältar – det är tacksamt i dessa mörkertider – och han har en liten låtsaskompis att krama. Till detta kommer en klart genderöverskridande charm.

De tre skönsjungande pojkarna från Italien verkar däremot ha kommit till Wien direkt från sin tjänstgöring som korgossar i kyrkan. De är oklanderligt klädda för en galaföreställning, det är viktigt i Italien (det skulle förstås ha sett konstigt ut att dansa med en kritgubbe i smoking). Mot en bakgrund av antikens konstskatter i guldgul skymning, vrålar de ut sin kärlek i en gammaldags hjärta-och-smärta-låt.

Sedan händer det oväntade att Italien får 10 poäng av den svenska juryn, medan Italiens ger full pott till Måns. Olikheterna som dras till varandra, det är våra två länder. Det ena står för det nya, det andra är retro och stolt över att vara det. Jag beundrar Italiens tvärvägran att bli strömlinjeformat.

Både trenderna håller alltså ganska bra, åtminstone på musikens område. Om Sverige lyckades lika bra med att utbilda och utveckla fotbollsspelare som låtskrivare och artister, vore vi snart flerfaldiga VM-mästare. Någonting att tänka på?

Eurovisionsfestivalen var ett välkommet avbrott i allt det jämmer och elände i fotbollsvärlden som pågår här. Med undantag för Juventus som nu har kammat hem två titlar, ”lo scudetto” och Coppa Italia, är det ganska tröstlöst och väldigt spänt inför derbyt i morgon. Skandalerna avlöser varandra. Nu handlar det om matchriggning och allehanda skumraskaffärer i de lägre divisionerna och så förstås jordbävningen kring damfotbollen. Fotbollspampen som talade om ”pengar till fyra lesbiska” har fått sparken, alltid något. Förhoppningsvis visar denna handlingskraft att vi har nått botten. I värsta fall är det bara konsekvenserna av en maktkamp bakom kulisserna. Alla ville bli av med honom och här fick de ett utmärkt tillfälle.

På lördag hålls en landsomfattande manifestation där damspelarna visar musklerna och kräver en egen federation. Det är historisk och glädjande. Glädjande är överhuvudtaget det stöd som skandalen har gett upphov till. Nu gäller det att den allmänna sympatin omvandlas till konkreta förändringar.

Du skrev om Totti senast. Det känns väldigt härligt att just min capitano sade precis rätt sak i rätt ögonblick. Jag tror att många andra spelare känner likadant, förmodligen de flesta. Men alla förstår inte hur viktigt det är att gå ut offentligt, klart och tydligt.

Nu ser jag plötsligt Totti framför mig på scenen i Eurovisionsfestivalen om några år. Han rappar och kickar boll med Zelmerlöws lille polare. Succén är given.

Stor kram

Kristina

Francesco Totti är en verklig man

av Jennifer Wegerup

Carissima Kristina, god morgon.

I dag kan du, som romanista, vara stolt över er kapten.

Amore.

Ren och skär kärlek. Och glädje. Det är vad jag känner när jag hör om och läser Francesco Tottis försvar för damfotbollen. Ett försvar som ju i grund och botten handlar om respekt för att den andra hälften av mänskligheten, 50 procent, har lika stor rätt att idrotta och förverkliga sina drömmar som män och pojkar.

Totti använder just ordet respekt  när han säger: ”Damfotbollen förtjänar lika stor respekt som herrfotbollen. Därför att vi tillhör alla samma familj, fotbollen, den vackraste sporten i världen”.

Visst vill man bara ge Totti en smällkyss… Jag har mött honom många gånger genom åren, liksom du. Första gången på Trigoria var runt år 2000 och senare både med Roma och Gli Azzurri, på VIP-event och välgörenhetsgalor. Mest minns jag nog EM 2004 i Portugal då det brände till rejält med Spotti-härvan, Totti vs Poulsen, Italien vs Norden…

Totti är en spelare som bara växer hela tiden i mina ögon, framför allt som människa. I höst blir han 39 år och det känns svårt att ens föreställa sig fotbollsvärlden utan honom. Kanske hade han blivit större om han gjort som Alessandro Nesta, en gång rival på andra sidan Rom, men som drog till Milan och Milano. Du minns dem väl; anfallsstjärnan mot backstjärnan, Roma mot Lazio, den blonde mot den mörke. Båda födda samma år, båda så briljanta, på helt skilda sätt.

Men Totti blev kvar i Rom och älskades ännu mer av sitt folk för det. Med uttalanden som detta om kvinnorna når han dock hela världen, långt bortom den italienska huvudstadens vackra gamla murar.

Man måste inte älska damfotboll. Det är skillnad mellan den och herrfotboll. Precis som det är enormt stor skillnad mellan serie A och allsvenskan. Eller Brasiliens herrlandslag och vårt svenska dito. Men det innebär inte att bara den allra bästa fotbollen ska få finnas. Man kan älska både Premier League och korpen, respektera alla. Och det man inte tycker om kan man bara strunta i att titta på. Som jag gör med trav.

Det häpnadsväckande med just damfotbollen är att den väcker så starka känslor ännu hos vissa män (inte män av den kaliber jag uppskattar). Att den rör upp så mycket bottenslam…

Som amtatörligans ordförande Felice Belloli, med sitt sexistiska och homofoba uttalande, som jag skrev om redan i fredags. Då jag intervjuade bland andra Carolina Morace, en av de tänkbara efterträdarna, om Belloli nu tvingas avgå.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/article20797828.ab

En annan som kan ta över är ingen mindre än Rosella Sensi, Tottis tidigare högsta boss, då hon var Roma-president. Che donna, vilken kvinna.

Nå, åter till Belloli och hans sunkiga uttalande och din briljanta krönika i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article20820177.ab

Och nu går alltså Francesco Totti, il capitano, ut och ger kvinnorna sitt stöd. Vad det betyder, när en sådan ikon som han gör det, det kan knappast överskattas. Eller hur?

Jag kan inte låta bli att jämföra med Zlatan Ibrahimovic och hans uttalanden om damfotbollen. Låt gå för att han säger att cykeln-incidenten i december 2013 var ett typiskt Ibra-skämt. Men även vid senare tillfällen har Zlatan uttryckt sig på ett sätt som visar att han inte tycker att kvinnors rätt till respekt när de spelar fotboll är något han fäster någon större vikt vid.

Zlatan får naturligtvis tycka vad han vill. Jag har också försvarat honom genom åren, när jag sagt att jag aldrig någonsin upplevt att han visat mig mindre respekt i jobbet för att jag är kvinna. Aldrig, inte en sekund. Han lever dessutom med en i mina ögon stark och häftig kvinna.

Men jag kan tycka att det är tråkigt att en person som själv fått jobba sig upp ur underläge inte orkar försöka sätta sig in i andras situation. Kvinnornas kamp för att förverkliga sina drömmar, så som han en gång gjorde, i motvind och med oddsen mot sig. Särskilt som Zlatan är en sådan enorm förebild för så många och hans ord väger så tungt.

Det handlar inte om att alla måste älska damfotboll eller någon annan sport. Utan att tycka att alla är värda respekt, att slippa dumma skämt, homofobi och sexism.

Som de italienska tjejerna, i den här protestvideon, sjunger om. det alla undrar i Italien är ju:

”Vad gör ni i omklädningsrummet med varandra tjejer? Höhö”. Här, i låten ”Sex och fotboll”.

http://video.gazzetta.it/sesso-calcio-canzone-che-risponde-belloli/12dda5ea-fd69-11e4-a665-ff93f2626200

För Totti däremot är det självklart att hans barn, sonen Cristian och dottern Chanel, ska växa upp i en värld där båda tas på lika stort allvar.

Så han tar sitt ansvar som ikon och som en spelare som lever i fotbollens finrumm. Det gör honom ännu mer älskvärd.

c_3_media_1227360_immagine_obig

Någon som har något mer dumt att säga? Jag tar mitt ansvar och ger svar på tal. Som en verklig man. Puss på dig Totti, bacioni.

 

På redaktionen råder redan full derby-feber

av Jennifer Wegerup

Blixtar och dunder!

Det finns inget som en kvinnas vrede. Jag delar helt dina tankar och känslor kring Rom-derbyt, det behöver man inte vara romanista för att göra. Flytten av matchen osar mygel och vänskapskorruption, som du skriver. Och festen förstörs, den magiska fotbollsfest som ett Rom-derby är. San Siro och Milan-Inter i all är, men Roma-Lazio/Lazio-Roma på Olimpico är något för sig.

På Gazzetta dello Sports redaktion i Rom laddar man för fullt, det är bråda dagar, särskilt som detta derby ju betyder mer än bara prestigen (och det är inte så bara i Rom).

Det har gått fjorton år (Mamma Mia!) sen jag började samarbeta med kollegor på Gazzettan och nio år sen jag blev officiell Norden-korrespondent. Under Milan-åren med Zlatan hade jag egen plats på Milano-redaktionen. Men nu blir det mer glest mellan besöken, det är mest kontakt på telefon och mejl med cheferna. Att hålla kontakter och vänner varma är dock A och O i denna bransch, som du vet. Så, when in Rome…knallade jag upp på redaktionen.

Det är som bekant hårda tider i journalistbranschen. Så även för kollegorna och vännerna på Sportbladets rosa italienska förlaga. Gazzetta dello Sport är och förblir Italiens största sporttidning och har en särställning i den respekt den åtnjuter bland ledare och spelare. Men att flyga bara buisness och bo femstjärnigt, det kan reportrarna glömma numera.

När min yngsta dotter föddes kom den största buketten från Gazzettan-cheferna, det var något i hästväg, med många gratulationer till både mig och min ”stupenda” bebis. Italienarna är ju lite fascinerade av det där, som du vet om någon, att man kan kombinera moderskap med karriär på hög nivå.

Nåväl, numera är det betydligt knaprare med slantarna, även där, då alla ska läsa gratis på nätet. Vilket fått till följd att redaktionerna lämnat centrum och de höga hyrorna. I februari var jag på nya redaktionen i Milano och det var rätt sorgligt. Nytt och fint men långt ute i Lambrate, i ett sterilt kontorslandskap. Kollegorna hängde med huvudena och jag stämde in i klagosången över förlorade aperitivostunder i Brera-kvarteren, då redaktionen låg på Via Solferino, mitt i smeten.

Nu var det dags för mig att besöka den nya redaktionen i Rom, långt från Piazza Venezia där man tronade förut men ändå betydligt mer centralt än Milano-folket. Rom-kollegorna sitter på Via Campania och sämre kan man ju ha det.

Jag fördelade mina gracer solidariskt och började med att hälsa på Roma-esset och landslagsreportern Massimo Cecchini. Vi pratade derbyt ur giallorosso-vinkel samt senaste nytt om Zlatan och annat smått och gott. Sen bytte jag stol och umgicks en stund med Stefano Cieri på Lazio-redaktionen, som  jag känt ända sen de glada dagarna med Svennis. Vi snackade istället derbyt ur ljusblå vinkel samt utbytte senaste nytt om Albin Ekdal. Alltihop mycket givande.

En svensk krönikör sa en gång till mig smått överlägset, under en tv-sändning, att Gazzettan är gammeldags och överskattad. En lite märklig synpunkt från någon som inte kan ett ord italienska och alltså aldrig läst tidningen. Men visst kan alla tidningar alltid förnya sig. Vad han, och andra svenska journalister, dock inte alltid förstår är vilken makt Gazzettan sitter på. I Sverige vill exempelvis Svenska Fotbollförbundet hålla sig väl med alla och vara svenskt rättvisa. Det tänker man inte på i Italien.

Det är Gazzettan som har de tunga ingångarna, får de viktigaste intervjuerna och framför allt har öron och ögon inne i storklubbarna. Och läcker agenterna så är det först till dem, oftast. Som den finkänslige Adriano Galliani sa en gång ”Jag bryr mig inte om ifall Tuttosport skriver att jag är en rövknullare. Den tidningen är betydelselös. Men när Gazzetta dello Sport skriver något, då jävlar…”.

Och med detta smakfulla uttalande, fullt i klass med Bellolis attack på fotbollsdamerna, så tackar jag för mig. Dags att ta lunch: spenatsallad. För en vecka sen satt jag på tv-kontoret och frossade i färsk pasta med salsiccia…Och på kvällen träffade vi dig och njöt av parmesanbitar, vitt vin, minnen och allvarliga samtal om det viktiga reportage du arbetade med för fullt.

Snart ses vi igen, buona giornata bella du.

IMG_4660

Min tillfälliga plats på Roma-redaktionen när jag hälsade på. Notera löpsedeln i bakgrunden. Nils Liedholm och Roma-scudetton 1983…Vilken stor man han var! Och du har säkert träffat honom betydligt mer än jag?!

IMG_4655

Nästa dags tidning tar form…Du vet att Gazzettan först var grön? Men en kväll tog det gröna pappret slut…

IMG_4674

Sida vid sida. Lazio mästare 2000. Roma campioni 2001. Vem vinner på måndag? Så mycket står på spel.

photo1-1

Den här plaketten fick jag när blev GdS-medarbetare 2006. En kopia på förstasidan efter VM-guldet samma år.

 

 

 

 

 

 

En romanista kan bara bli förbannad

av Kristina Kappelin

Kära Jenny,

i dessa dagar kan en romanista bara vara förbannad. Lazio har lyckats få fotbollsförbundet att flytta derbyt från söndag till måndag, eftersom i biancocelesti spelar finalen i Coppa Italia mot Juventus på onsdag. Det blir alltså inte fest på Olympiastadion på söndag klockan 15, när alla är lediga och har tid och möjlighet att gå på match. Nej, Roms viktigaste match den här våren går i stället av stapeln klockan 18 en måndagskväll, vilket är fel, fel, fel ur alla synvinklar. Många av dem som köpt biljetter kommer inte att kunna gå. Klockan 18 är en omöjlig tid i Italien. Det stora flertalet är på väg hem från jobbet, ska hämta barn hos mormor och morfar, handla mat och börja laga middag. Tusentals människor blir snuvade på matchen de väntat på i ett halvår.  Jag säger som Calimero: Det är orättvist, det är vad det är.

Juventus spelar nämligen mot Napoli på lördag, utan att blinka. Men Lazio behöver uppenbarligen två dagars extra vila för att möta Gladiatorerna i derbyt, och får det! Konspirationsteorierna är förstås i full gång. Alla misstänker att Lazios ägare Lotito har fått igenom detta eftersom han är bästis och bundis med fotbollsfederationens ordförande Carlo Tavecchio. Roma har tyvärr inget annat val än att acceptera beslutet, fast det leder till väldigt upprörda känslor, både i klubben och bland supportrarna.

Man får inte göra så här. Det är som att be om att det ska bli bråk på stadion, som att förgifta det livsviktiga derbyt från början. Det är ett nervkrig som fotbollsförbundet borde vara klokt nog att avstå ifrån, för att inte senare anklagas för partiskhet. Bara en enda poäng skiljer Rom-klubbarna i tabellen. Att striden om andraplatsen är helt juste är avgörande för hur slutresultatet kommer att uppfattas, smältas och accepteras. Rättvisa betyder enormt mycket för att en människa och fotbollssupporter ska må bra. Då kan man vara storsint och generös. Men att flytta på derbyt är att ge Lazio en oförtjänt fördel. Det har redan fått det att fräta i de romanistiska magarna.

Amatörfotbollspampens idiotiska uttalande om damfotbollen har redan retat upp mig så det räcker. När ska man få någon frid? Blandningen nedan är dock ganska rolig. Påven, calcion och den helige ande?

Baci e abbracci

Kristina

 

bild

En alldeles särskild dag för Juventus

av Jennifer Wegerup

Självförtroendet. Taktiken. Fysiken.

Gigi Buffon. Försvaret. Mittfältet. Tränare Max Allegris okuvliga tro på laget.

Där har du några av de faktorer som de italienska experterna jag intervjuat i dag anger som orsak till att Juventus slog ut Real Madrid och är i final i Champions League.

Vad säger du? Såg du matchen, efter vår aperitivo-drink (vilket gott vitt vin från Etna!) ihop i går kväll i dina fina kvarter? Så underbart att äntligen träffa dig igen!

Mitt sällskap och jag såg sen  matchen på en trattoria över utmärkta ravioli. Gästerna var kluvna i sina reaktioner. De mer inbitna roma-fansen hade svårt att glädjas med Juventus medan de som såg det större perspektivet var motvilligt glada.

Det här är ju något som kommer all italiensk fotboll till godo, att ett italienskt lag äntligen är tillbaka i den finaste klubblagsfinalen. Att det sen är en omänskligt svår uppgift som väntar med Barcelona är en annan diskussion.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20792332.ab

Nu ska jag flänga ut på en ny intervju, bjuder läsarna på lite bilder från vårt vackra Rom så länge,

baci, baci

IMG_4566

Buon giorno Roma, amore.

IMG_4629

Julpynt vid Kristi Himmelsfärd, varför inte?

IMG_4562

Una giornata particolare. En alldeles särskild dag, denna vanliga dag, i Rom. Precis som i den magiskt smärtsamma filmen med Sophia Loren och Marcello Mastroianni…

IMG_4634

Taxiraggning utanför Colosseum efter vårt möte. Ses i kväll!

 

gazzetta_sport.750

 

En alldeles särskild dag – för Juventus.

Mitt besök i 10 000-metersklubben

av Jennifer Wegerup

Kristina, stupenda du, fantastiska du, förlåt mig, men jag skrattade högt när jag läste om din eländiga, blåsiga dag på stranden.

Du har verkligen den där förmågan, med pennan, att ta oss läsare vid handen och ta oss med på dina äventyr.

Hoppas dock att arbetet flyter på bättre i dag för dig. Själv konstaterar jag glad att kvinnoöden i skuggan av de mäktiga männen kan engagera. Jag har fått så många mejl om inlägget  ”Hennes liv på Juventus sidlinje”. Folk efterlyser en bok, ett reportage, en dokumentärfilm! Det rör mig i hjärtat, att nå fram, det enda som egentligen är meningen med det här arbetet, i mina ögon.

Samt att försöka rikta fokus mer på andra och mindre på oss själva, i dessa ytliga instagram- och twittertider. Jag finns också där, i de sociala medierna, men det är så viktigt att inte glömma bort att det verkligt intressanta är ju inte vi utan människorna vi skildrar, världen vi ska spegla – och våra läsare och tittare.

Tack för dina fina ord kring nyhetskolumnen om Älvsjö-tjejerna och det större perspektivet, att vi måste göra upp med unkna gamla normer som tvingar män till ett ständigt pickmäteri och oss kvinnor till passivt beundrande, minst ett trappsteg under dem på livets stege.

Här är kolumnen för dem som inte läst:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20764619.ab

Pia Sundhage hade också läst och uppskattat den, sade hon, hon är ju en kvinna som i hela sitt liv fått slåss för att göra det hon älskar mest: spela fotboll och bli respekterad och sedd som en människa, inte bara en kvinna.

Vi möttes på Norra Latin i Stockholm, där truppen till VM i Kanada presenterades. Presskonferens, mingel och VIP-buffet, det var inte fel alls, framför allt inte samtalen vid borden. Jag hamnade med Victoria Svensson och vi fick kollektiv gåshud över bilderna på storbildsskärmen, från VM 2003. Med oss hade vi också EFD:s Linda Vijkström. Vi pratade fotboll och makt och, mitt i allt, barn. Frida Östberg, en annan gammal storspelare, hade med sin lilla bebisdotter till presskonferensen. Så som jag själv ibland tvingats göra med döttrarna. På något sätt kändes det rätt att höra barnskrik mitt i analyserna av VM-truppen och det gjorde inte tillställningen mindre seriös, tvärtom.

Ofta är det ju den manliga normen, att privatliv och barn är något kärringaktigt som gör att du inte tas på allvar, som styr. Men det är bara dumheter och verkligen något som hämmar oss kvinnor. Jag minns en gång hur jag tog med yngsta dottern på en fotbollsdebatt i Malmö och ammade i pauserna. Lars Lagerbäck gick förbi, log vänligt och konstaterade ”det är hårt att vara dubbelarbetande”.

Jo du. Rekordet var nog när jag, under mammaledigheten med första dottern, sändes till Milano då Zlatan skrev på för Inter. Cheferna vädjade och jag nappade till sist, bunden av lojalitet och äregirighet, i lagom blandning. Ombord på flygplanet, på den lilla trånga toaletten, var det bara att svettas och kämpa och pumpa ur mjölk före landning och jobbrace. Så nog kan man hävda att jag är med i 10.000-metersklubben, eller hur?

Vi delade den här typen av minnen vid bordet i går kväll, Vickan Svensson, Linda Wijkström och jag, med många skratt och i stark, god kvinnogemenskap.

Apropå gott så slank det ner en liten VM-bakelse också. Det bidde en med svensk flagga, heja blågult.

Vi hörs i morgon,

Baci, Jen

IMG_4543

Kanada, here we come…Om än med många frågetecken i truppen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20776872.ab

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ganska dassig dag

av Kristina Kappelin

Kära Jennifer!

Först ett rungande hurra till Älvsjös 11-åriga fotbollstjejer! Sedan ett till dig för en utmärkt nyhetskolumn.

Complimenti!

Italien är som vi alla vet ett manschauvinistiskt land, medan Sverige på pappret är jämlikt. Som vanligt är ingenting vad det synes vara. Det är inte farligt för en italiensk pojke att leka med en flicka. Gränserna är mycket mer flytande mellan könen när barn växer upp och ingen uppmuntrar onödigt avståndstagande med uttryck som ”tjejbaciller” och andra idiotier. Tonen är genomgående varmare och vänligare. Pojkar lär sig att vara snälla mot flickor. Ordet snäll är det ju få som står ut med, men jag tycker det är alldeles utmärkt. Att vara snäll mot en flicka innebär inte att se ner på henne, utan att behandla henne med respekt. Heja Italien.

Jag är nyss hemkommen efter en misslyckad arbetsdag på stranden, oförändrat kritvitt och fullkomligt genomblåst. Resan gick till Tarquinia Lido för att träffa en person för ett TV-inslag och det som kunde gå fel gick fel.

I Rom var det vindstilla när vi åkte. Men i Tarquinia blåste det så hårt att det inte var några solbadare på stranden, vilket ingick i planen. Det blåste så hårt att kameran darrade på stativet och det var omöjligt att genomför en intervju utomhus. Det blåste så hårt att mannen jag hade stämt träff med började klaga över att han hade ont i öronen. Själv frös jag i mina alldeles för tunna kläder och hade all möda i världen att koncentrerar mig på det jag skulle göra, eftersom vinden slet och drog i kjolen, i blusen, i koftan, i hatten och i mig.

Nu är jag tillbaka i Rom, olycklig och irriterad, och tänker att det är konstigt att jag efter 30 år som journalist likväl aldrig lär mig att detta är världens mest oförutsägbara yrke. Man kan ge sig ut med de bästa intentioner och komma hem fullständigt tomhänt. Riktigt så illa var det inte i dag, men jag hade hoppats på mer.

Pazienza, som italienaren säger.

I förmiddags började Giro d’Italia i en liten badort i Ligurien. Alla som räknas inom cykelvärlden är där, inklusive den store Alberto Contador som har målet att vinna både Girot och Touren i år. Jag förstår inte mycket om cykelsporten, men jag älskar de surrealistiska aspekterna av Giro d’Italia och Tour de France. Ingenting är som att stå och vänta på klungan vid en gudsförgäten landsväg och se cyklisterna svischa förbi inom loppet av några sekunder.

Vad fotbollen beträffar spelar Roma snart mot Milan på San Siro. Jag håller tummarna. Juventus försvarar Italiens heder i Champions League i nästa vecka med en viktig återkomst: Paul Pogba är tillbaka efter sin skada.

En mindre nyhet retade upp mig i morse. Uefa har beslutat ge Holland årets Fair Play-pris, vilket ger fördel i Europa League.

Man undrar vad som har hänt med fotbollspamparnas omdöme. Den 19 februari i år spelade holländska Feyenoord mot Roma i Europa League. Supportrarna roade sig först med att kasta plastbananer på Gervinho. Därefter övergick dem till att ödelägga Rom, gick bärsärk på Campo De’ Fiori och förstörde den nyss restaurerade 1600-talsfontänen nedanför Spanska Trappan.

Vad håller de på med i Nyon?

Surt slut på en ganska sur epistel, men kram till dig

Kristina

vykort

PS Hit kom lyckligtvis inte barbarerna

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB