Arkiv för February 2017

- Sida 1 av 1

Jag, Kamerun och mina vrister

av Kristina Kappelin

Kära Jennifer,

Låt mig muntra upp dig i ditt nya liv med en tillbakablick på ett av mina roligaste och mest överraskande ögonblick som journalist!

Det är förstås Kameruns seger i Afrikanska mästerskapen i går, som får minnet att vakna. Någonstans i bakhuvudet hör jag:

”Dina vrister”.

IMG_7012

Jag hade verkligen aldrig reflekterat över att ett par, ja, faktiskt ganska snygga vrister, kan användas för att förföra. Uppenbarligen gjorde de intryck på den kamerunske fotbollsspelaren Jean-Claude Pagal på ett hotell i Alberobello i Apulien i juni 1990.

Det var fotbolls-VM, mitt första. Då kunde man faktiskt fortfarande intervjua nästan vilka spelare man ville. Men de flesta landslagen hade presskonferenser vid en viss tid och missade man dem, blev det inget inslag.

Jag och filmteamet hade i all hast kört från Rom tidigt på morgonen för att åka iväg och göra ett reportage om turneringens stora överraskning. Jag visste mycket lite om Kamerun och ingenting om hur det gick till på deras spelarhotell. Vi åkte alltså på vinst och förlust, men man vill ju inte komma tomhänt tillbaka till redaktionen.

När vi rullade in framför entrén, var adrenalinnivån ganska hög. Tiden var knapp. Det gällde att hitta en spelare att intervjua, snabbt.

Och där stod han, Jean-Claude Pagal, lutad mot receptionsdisken och tittade på oss.

”Spelar du i laget?” frågade jag på min knaggliga skolfranska. Jag kände inte igen honom.

”Oui”.

Vi fick upp utrustningen snabbt som attan och ner Jean-Claude i en stol. Han verkade otroligt avslappnad.

Jag hade skrivit ner några frågor på vägen i bilen. Kamerun hade helt otippat kommit till åttondelsfinal och skulle möta Colombia.

”Hur förklarar du era framgångar?” försökte jag.

Jean-Claude bara log. Sedan sade han:

”Dina vrister, dina vrister.”

Jag förstod inte.

”När jag såg dem, föll jag. Och dina ögon.”

Jag blev väldigt generad. Kanske frågan var fel ställd.

”Hur kommer det sig att afrikansk fotboll är på väg upp?”

Jean-Claude log med glimten i ögat. Detta var inte allvar. Han drev med mig, godmodigt. Med mig och alla dem som ville göra ett fyrkantigt inslag om De otämjda lejonen, som de kallade sig.

”Jag behöver kärlek”, svarade han. ”Och jag kan bara tänka på dig”.

Nu började min italienska kameraman härskna till. Han tyckte det gick för långt. Vi avslutade intervjun ganska snabbt, när vi förstod att vi faktiskt kunde röra oss helt fritt på hotellet. Vi filmade och intervjuade och åkte hem med mycket material.

Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att använda intervjun med Jean-Claude Pagal. Så tråkig var jag. Jag var ny i sportjournalistiken och satt fast i Jante-lagens järnhårda grepp.

Inte skulle väl jag?

Någon kunde ju tro att jag trodde att jag var någon?

Men redaktionen på TV-sporten tyckte intervjun var jätterolig.

”Det är klart du ska ha med den!”

De fick mig att ändra mig. Och på många sätt är det faktiskt just tack vare intervjun med den galne Jean-Claude Pagal som jag började ta ut svängarna.

 

 

Insåg att det ofta blir bättre om man visar lite personlighet. Att jag inte behövde göra precis samma reportage som alla andra utan att det som jag upplevde som en svaghet, min ganska färska upptäckt av sporten fotboll, faktiskt kunde vara en styrka i vissa sammanhang.

Därför är jag väldigt glad att just Kamerun vann Afrikanska mästerskapen. De har en plats i mitt hjärta.

Stor kram

Kristina

Gammal vänskap rostar aldrig!

av Kristina Kappelin

Kära Jennifer,

Det är nästan alltid sorgligt att avsluta. Inte för att det man bestämmer sig för att lämna, alltid var det bästa för en. Men det är när man sätter punkt, som alla de goda minnena väller in.

Att vara journalist är ju stressigt och slitigt och tufft och hårt, men också så otroligt stimulerande och roligt. Tänk på allt det du har fått se bakom kulisserna, alla stjärnor du har träffat, allt ofattbart du har fått uppleva. Du har umgåtts med Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna i princip dagligen, skrivit om honom, bråkat med honom, fått respekt för honom och blivit respekterad. En levande legend mötte en stark kvinna och en lysande penna. Det var underbart att följa.

Jag vet att du tänker på allt det där nu och att det känns vemodigt. Gissa hur jag känner mig! Vi är ju fortfarande ganska få kvinnor i sportjournalistiken och du har verkligen varit en vän och ett stöd.

I fortsättningen får jag försöka sköta om bloggen själv (jag vet att jag är väldigt slö på det området, förlåt Jenny och läsare). Men mellan oss är det är ju lyckligtvis inte slut här. Vi delar så mycket, inte minst kärleken till detta underbara, vansinniga land. Vi kan sitta och tjafsa på någon dålig bar i Testaccio till långt in på natten även i fortsättningen och skratta tills vi kiknar. Jag älskar det här fotot. Det säger allt om vänskap.

IMG_2048

 

Den där snygga kicken du gör med bollen på fotot i ditt sista inlägg skulle jag inte kunna göra om du så dödar mig. Att just jag skulle ramla in i sportjournalistiken är snarast ett under, med tanke på min urusel fysiska koordination, oändligt många skubbade gymnastiklektioner och inte ens en kurs i tantyoga eller någon annan sportslig aktivitet i hela mitt liv. Men lyckosparkar utdelar jag gärna och här kommer en, kärleksfull och välment, från mitt gamla träben. Stor kram och vi håller kontakten, i ett annat forum.

Kappelinoo

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB