Kära Jennifer,

Låt mig muntra upp dig i ditt nya liv med en tillbakablick på ett av mina roligaste och mest överraskande ögonblick som journalist!

Det är förstås Kameruns seger i Afrikanska mästerskapen i går, som får minnet att vakna. Någonstans i bakhuvudet hör jag:

”Dina vrister”.

Jag hade verkligen aldrig reflekterat över att ett par, ja, faktiskt ganska snygga vrister, kan användas för att förföra. Uppenbarligen gjorde de intryck på den kamerunske fotbollsspelaren Jean-Claude Pagal på ett hotell i Alberobello i Apulien i juni 1990.

Det var fotbolls-VM, mitt första. Då kunde man faktiskt fortfarande intervjua nästan vilka spelare man ville. Men de flesta landslagen hade presskonferenser vid en viss tid och missade man dem, blev det inget inslag.

Jag och filmteamet hade i all hast kört från Rom tidigt på morgonen för att åka iväg och göra ett reportage om turneringens stora överraskning. Jag visste mycket lite om Kamerun och ingenting om hur det gick till på deras spelarhotell. Vi åkte alltså på vinst och förlust, men man vill ju inte komma tomhänt tillbaka till redaktionen.

När vi rullade in framför entrén, var adrenalinnivån ganska hög. Tiden var knapp. Det gällde att hitta en spelare att intervjua, snabbt.

Och där stod han, Jean-Claude Pagal, lutad mot receptionsdisken och tittade på oss.

”Spelar du i laget?” frågade jag på min knaggliga skolfranska. Jag kände inte igen honom.

”Oui”.

Vi fick upp utrustningen snabbt som attan och ner Jean-Claude i en stol. Han verkade otroligt avslappnad.

Jag hade skrivit ner några frågor på vägen i bilen. Kamerun hade helt otippat kommit till åttondelsfinal och skulle möta Colombia.

”Hur förklarar du era framgångar?” försökte jag.

Jean-Claude bara log. Sedan sade han:

”Dina vrister, dina vrister.”

Jag förstod inte.

”När jag såg dem, föll jag. Och dina ögon.”

Jag blev väldigt generad. Kanske frågan var fel ställd.

”Hur kommer det sig att afrikansk fotboll är på väg upp?”

Jean-Claude log med glimten i ögat. Detta var inte allvar. Han drev med mig, godmodigt. Med mig och alla dem som ville göra ett fyrkantigt inslag om De otämjda lejonen, som de kallade sig.

”Jag behöver kärlek”, svarade han. ”Och jag kan bara tänka på dig”.

Nu började min italienska kameraman härskna till. Han tyckte det gick för långt. Vi avslutade intervjun ganska snabbt, när vi förstod att vi faktiskt kunde röra oss helt fritt på hotellet. Vi filmade och intervjuade och åkte hem med mycket material.

Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att använda intervjun med Jean-Claude Pagal. Så tråkig var jag. Jag var ny i sportjournalistiken och satt fast i Jante-lagens järnhårda grepp.

Inte skulle väl jag?

Någon kunde ju tro att jag trodde att jag var någon?

Men redaktionen på TV-sporten tyckte intervjun var jätterolig.

”Det är klart du ska ha med den!”

De fick mig att ändra mig. Och på många sätt är det faktiskt just tack vare intervjun med den galne Jean-Claude Pagal som jag började ta ut svängarna.

Insåg att det ofta blir bättre om man visar lite personlighet. Att jag inte behövde göra precis samma reportage som alla andra utan att det som jag upplevde som en svaghet, min ganska färska upptäckt av sporten fotboll, faktiskt kunde vara en styrka i vissa sammanhang.

Därför är jag väldigt glad att just Kamerun vann Afrikanska mästerskapen. De har en plats i mitt hjärta.

Stor kram

Kristina

Kära Jennifer,

Det är nästan alltid sorgligt att avsluta. Inte för att det man bestämmer sig för att lämna, alltid var det bästa för en. Men det är när man sätter punkt, som alla de goda minnena väller in.

Att vara journalist är ju stressigt och slitigt och tufft och hårt, men också så otroligt stimulerande och roligt. Tänk på allt det du har fått se bakom kulisserna, alla stjärnor du har träffat, allt ofattbart du har fått uppleva. Du har umgåtts med Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna i princip dagligen, skrivit om honom, bråkat med honom, fått respekt för honom och blivit respekterad. En levande legend mötte en stark kvinna och en lysande penna. Det var underbart att följa.

Jag vet att du tänker på allt det där nu och att det känns vemodigt. Gissa hur jag känner mig! Vi är ju fortfarande ganska få kvinnor i sportjournalistiken och du har verkligen varit en vän och ett stöd.

I fortsättningen får jag försöka sköta om bloggen själv (jag vet att jag är väldigt slö på det området, förlåt Jenny och läsare). Men mellan oss är det är ju lyckligtvis inte slut här. Vi delar så mycket, inte minst kärleken till detta underbara, vansinniga land. Vi kan sitta och tjafsa på någon dålig bar i Testaccio till långt in på natten även i fortsättningen och skratta tills vi kiknar. Jag älskar det här fotot. Det säger allt om vänskap.

Den där snygga kicken du gör med bollen på fotot i ditt sista inlägg skulle jag inte kunna göra om du så dödar mig. Att just jag skulle ramla in i sportjournalistiken är snarast ett under, med tanke på min urusel fysiska koordination, oändligt många skubbade gymnastiklektioner och inte ens en kurs i tantyoga eller någon annan sportslig aktivitet i hela mitt liv. Men lyckosparkar utdelar jag gärna och här kommer en, kärleksfull och välment, från mitt gamla träben. Stor kram och vi håller kontakten, i ett annat forum.

Kappelinoo

Kära Kristina, carissima,

det här blir mitt sista brev till dig här på bloggen, och till våra läsare. Som du vet går slutsignalen för min match med Sportbladet-laget om några skälvande timmar.

Efter 14 år här, och 23 år på landets största redaktioner, går jag vidare. Men skrivandet består, i böckerna och för Gazzettan, bland annat. Snart ses vi under Roms sol när jag ska sitta och skriva klart två böcker, under våren. La primavera italiana, bättre blir det inte, eller hur? Då ska vi skåla du och jag, i en sval Ca’ del Bosco, för det som varit, det är och det som ska bli.

Så många minnen: EM, OS, VM, åren med Zlatan, Milan, PSG. Europa och världen men alltid med hjärtat i Italien och il calcio. Människor, möten, matcher.

Nu är det tid att stämpla ut och lämna in datorn. Den här matchen är över men, som någon sade: Det bästa med fotbollen är att det alltid, alltid, pågår en match någonstans.

Slutsignal här, avspark där.

Och jag säger inte addio utan arrivederci.

En sista bild får det bli, från 2007, 10 år sen, kom åter från min första mammaledighet och intervjuades, då jag utsetts till krönikör.

Tack till alla, grazie a tutti,

Jennifer

Carissima Kristina,

EM slutade för min del med Zlatan-intervjun  i Toulouse och semestern började sen med att se Italien mot Spanien, i Rom. En av dessa ”notti magiche”, magiska nätter. En lägenhet full med folk, en balkong ut mot Roms sammetsnatt, italienska flaggor, ett buffébord, skålande och tutande och sång när Italien slagit ut den spanska jätten med hög svansföring.

Från Rom gick vårt tåg sen mot Florens, staden där jag först lärde mig älska Italien och sen vidare till Puglia, Apulien, långt i söder, och så några dagar åter i Rom, som avslutning. Blå dagar med himmel och hav, med barnen och andra som jag älskar och uppskattar. Italiens bittra uttåg mot Tyskland som du beskrivit så bra, jag såg det på en gammal amfiteater och sände live på Skype åt Aftonbladet tv, fångade publikens hopp och förtvivlan.

Så fint det var att se också dig, de där brännande heta dagarna i Rom och så sorgligt sen, mitt i allt, att tvingas rapportera om tågkraschen i det Puglia mina flickor och jag just lämnat. Hur 23 människor miste livet för att man arbetade med ett 60 år gammalt system och de EU-pengar som skulle använts till att bygga dubbelspår misstänks delvis ha gått till annat och bygget försenats. Denna korruption, detta maktmissbruk…

Nå, trots alla södra Italiens brister måste jag säga att jag förälskade mig i Puglia, där jag mest varit på jobb förut, i Bari och Lecce. Havet, maten, skönheten, folket. Vi bodde i Vieste på den här pärlan, Hotel Melograni, som jag blivit tipsad om och gärna vill delge andra. Den sorts ställe där även stressade själar som våra till sist finner ro.

http://www.imelograni.it/

Om kvällarna vandrade vi upp till gamla stan, tände ett ljus i domkyrkan, köpte sjöstjärnor av snäckbarnen, de italienska barn som gick runt och sålde havets skatter, omöjliga att säga nej till. Vi hittade också en favoritrestaurang ”Guarda che luna” (Titta vilken måne).

Ett omöjligt namn på svenska men på smeksam italienska något helt annat. Där åt vi med Viestes vackraste vy nedanför oss, högt över havet. Ögonfröjd och balsam för själen.

Nu är jag mitt i den svenska sommaren och laddar för OS i Rio de Janeiro och försöker, även om det är svårt, att inte ta åt mig allt för mycket av allt ont som händer i världen just nu. Strandpromenaden i Nice…Hur många gånger har jag och mannen i mitt liv gått där, jobbat där, känt livet i oss där? Det kommer så nära. Alla barnen, all denna ondska, denna oförsonlighet? Vad kommer att hända med oss, med Europa?

Sköt om dig, njut av din vila, vet att du också äntligen är vid havet, il mare.

Ti abbraccio forte,

Jenny

Notte magiche, en av alla dessa kvällar i Rom.

Middag with a view i Florens.

Arla morgonstund vid vår pool på Hotel Melograni i Visste. Badmössetvång även här. Minns ditt underbara inlägg om badmössor. Ja, även jag ser ut som en stor smurf i min. Men barnen var söta…

Domen i Viestes vackraste, äldsta gränder.

Vackra Viesta, bella Italia.

Goda vänner kom och bodde på vårt hotell några dagar och vi åkte på middag till Peschici en kväll, till en trabucco, de klassiska fiskeställena i Puglia, som du säkert varit på, där de fiskar från land. Delizioso.

Blå blå vindar och vatten. Vår hotellstrand i Visste, ett inkast från poolen.

Puglias kristallvatten.

Vägen ovanifrån, via slottet, ner till domen.

Suditalia.

Vi sa arrivederci till Hotel Melograni och åkte mot Rom igen.

Alltid lika kul att se dig bella!

Och självklart blev det pizzakväll ute på landet utanför Rom, tradition, fjärde året i rad med gänget från tv-kontoret. Synd att du var upptagen, next time.

Italien på sitt allra, allra bästa med nära och kära.

La pizza! Vedugn i trädgården är ju aldrig fel.

Buona notte och grazie, vattenmelon och digestivo, under en italiensk måne.

Carissima Jenny,

så vaknar man och världen känns lite fattigare. Det är förstås idiotiskt att tänka så om fotboll, när allting runt omkring oss verkar rasa samman av långt allvarligare skäl. Men det är ju just därför man klamrar sig fast vid ett landslag och en fotbollsturnering. För att slippa tänka på de 83 döda i Bagdad, de 20 som blev ihjälskjutna på en restaurang i Dacca, på de som omkom på flygplatsen i Istanbul och på alla dem vi inte har en aning om, som dagligen dukar under i en djupt orättvis, våldsam värld. Dagens La Repubblica sätter sakerna i perspektiv. Nio italienare bland offren i Dacca. Längst ner ”Oräkneliga straffar, Tyskland slår ut Italien”.

I går kväll grät de allihop i TV, Buffon, Barzagli, Bonucci, och jag på min soffa. Ingen kommer att minnas oss, sade dem. Vi ville så mycket och vi har kämpat så hårt. Vi hade ett projekt, men allt kommer att glömmas bort.

Den enormt stora skillnaden mellan detta landslag och alla dem som legat mellan VM 2006 och EM 2016 är beslutsamheten. För första gången på tio år har vi sett en uppställning azzurri som verkligen, klart och tydligt, ville något stort. Här finns inte en ensam, starkt lysande fixstjärna med undantag för den otrolige Buffon. Här finns en grupp av förhållandevis svaga personligheter som den förtrollande argsinta Antonio Conte har lyckats smälta samman till en övertygande helhet. Som använde vilja och fysisk form där talangen saknades, som aldrig lät första halvlek gå utan att något hände (som ju italienarna nästan alltid gör), som fortsatte att anfalla till sista svettdroppen. Vi (för jag känner mig som italienare nu) tog belgarna med storm och slog spanjorerna. Båda var på pappret långt bättre. Vi höll tyskarna stången in i det sista. Hur mycket den fysiska och psykiska tröttheten till slut spelade in, visar de otroliga straffmissarna på både sidor. Tyvärr blev det en för många och den råkade vara italiensk. Någon måste förlora, för att en annan ska vinna. Det hade lika gärna kunnat bli tvärtom.

Men gli azzurri kommer hem som hjältar, för ingenting är så svårt som att förlora med flaggan i topp. De förlorade en kvartsfinal, men vann ett helt folks hjärtan och andras respekt. Det var ett nytt Italien som sken igenom i detta EM, hårt arbetande, målmedvetet och med en enorm vilja. Ingen furbizia, ingen ettmålochbackahem-mentalitet. Contes värsta huvudvärk var mittfältet. Men vem kan matcha Bonucci, Barzagli och Chiellini? Florenzi? Eder? Vem hade någonsin trott att Emanuele Giaccherini skulle kliva rakt in i våra hjärtan och stanna där?

FullSizeRender

Den plågsamma frågan är vad som händer nu. Conte går till Chelsea och Giampiero Ventura tar över som förbundskapten. Han är i alla avseenden en utmärkt person, men han är inte Antonio Conte. Jag tror att Contes taktiska geni och vilda raseri är två mycket viktiga ingredienser i det vi sett ske på de franska arenorna där italienarna har spelat. Det blir inte lätt för Ventura att upprätthålla den energi och högspänning som Conte har förmedlat. Två år till med mannen med fotbollsvärldens värsta humör och Italien hade varit på god väg till VM-final i Ryssland.

Nu gäller det framförallt att fortsätta på den inslagna vägen, att fortsätta kämpa för att blir ihågkommen, inte bortglömd. Italiens insats i går är som en krona som lyser på en sliten gammal husvägg.

Själv är jag ganska däckad av värmen och lite ledsen, men det går ju över. Nu vill jag se Island och Wales i final. Tänker på dig och din härliga badsemester på andra sidan halvön. Har du det bra? Äter du gott? Saknar dig.

Stor kram och Forza Azzurri! Sempre

Kappelinoo

PS till alla underbara följare på Twitter. Tack för att ni finns!

Kristina, bella, jag vet att du sitter och skriver bok för fullt, så jag ska inte störa med ett långt brev. Jag är hemma nu igen, i Sverige som du vet, och tänkte ge dig och alla våra läsare att fång bilder från EM.

Just som jag börjat komma in i det italienska lägret fullt ut igen och bli en i gänget på nytt, på allvar, med presschefer och förbundsfolk och nya kollegor, var det dags att åka hem. Som bestämt gjorde jag bara de två första matcherna, efter Sveriges möte med Italien var det tid för mig att vända norrut. Nu väntar svensk midsommar, sen vänder jag söderut igen, till Rom, Florens och sen havet i Puglia.

Det svider alltid lite i hjärtat när svenska landslaget spelar illa, trots att jag verkligen inte hyst vare förhoppningar eller förväntan. Vi får hoppas att Gli Azzurri går långt istället, så att jag och de kära kan njuta tv-matcher mitt i italiensk yra. Vad tycker du om spelet hittills? Precis som jag varnat för under våren kom italienarna underskattade till EM. Med Conte som tränare kan allt hända, dio mio, man behöver inte alltid älska honom men vilken taktiker, vilken ledare.

Den karisman saknar Sverige och inte heller Zlatan har varit någon ledfyr i detta mästerskap, hittills. Jag mötte honom efter bittre 0-1 mot Italien och det kändes som han redan börjat släckta ljusen och ställa upp stolarna på borden, snart redo att lämna EM-festen.

Nåväl, under har skett förr, i övermorgon väntar Belgien och för mig nu, sängen.

Jag borde skriva något om terrorplanerna mot EM och det onda, onda som hänt i Orlando. Men jag stänger mina fönster mot den ljusa sommarnatten och försöker sova och drömma istället, azurblå drömmar.

God natt Kristina, magica du, din röst saknas bland tv-profilerna från Frankrike,

Jennifer

Bra vakter på Stade de Lyon.

Em-premiär och italienarna visade att de är ett lag, en grupp, mer än någonsin.

Så synd att du inte är här och kan spela med mig.

Ja, du vet. Säga vad man vill om italienare men det här med mat kan de.

Alltid så bra; pratar, ställer upp, skapar inga problem där inga problem finns. Daniele De Rossi när jag mötte honom.

Mediaset, Sky, Rai, det blev en och annan intervju dessa dagar.

På väg genom Frankrike. Lyon, Montpellier, Lyon, Montpellier, Toulouse…Mitt i tågstrejken.

En av kvällarna blev jag inbjuden på Azzurri-mingel och tacka nej kan man ju inte. Skämt åsido, bästa sättet att skapa kontakter är mellan skål och vägg, som du vet.

Konsert med Enrico Ruggeri, många tänkvärd texter på vackraste språket.

Presscentret i Toulouse, i väntan på Matchen med stort m.

vi var alla besvikna efter förlusten mot Italien, så sent mål, så bittert. Zlatan gav nästan inga intervjuer men stannade hos mig (mi vedi?) och många ville vara med och leka. Sen kom Chiellini, Éder, Buffon och Barzagli. En bra kväll på jobbet innan jag tackade för mig och sa Au Revoir France.

Nu: tv-soffan, det bästa med att åka hem, alla matcher man hinner se! Ciao bella.

Kristina, ma belle, bon soir.

Nu är jag i Frankrike, på ett TGV-tåg mot Montpellier. Utanför susar vallmoprydda sädesfält förbi medan vi lämnar Lyon bakom oss. Jag har rest i 11 timmar men det är bara två kvar. Min ackreditering hann jag hämta ut just före stängning på stadion i Lyon. Sen blev det två långa timmar på stationen, de strejkar ju så lägligt fransmännen, så mitt första tåg var inställt…

Men jag gick till PAUL, favoritbageri-fiket som finns överallt, även i Paris. Där var vi alltid, när vi var ute på jobb med TVZ, mitt team och jag, för snabb högklassig energi mellan jobben, det är annat än ledsna kalla svenska kioskmackor det. Nu hade PAUL prytts med EM-flaggor och små kakgubbar som spelade fotboll. Förväntan fyller den varma, nästan klibbiga luften här i södra Frankrike.

Men oron finns där också. På stationen patrullerade överallt både poliser och militärer med fullt synliga kpister i händerna. Avskräckande för de som vill ont, en trygghet för oss andra men också en påminnelse om att Frankrike är ett land i undantagstillstånd. Men böjer man sig, låter vi rädslan vinna? Nej. I min resväska har jag ett första hjälpen-kit som redaktionen skickat med alla och i mitt hjärta döttrarnas ”var rädd om dig mamma”. Men vi ska vara här och försvara vårt sätt att leva, vårt öppna samhälle.

Utanför Lyons station sitter en minnesplakett, över Marius Vivier Merle som dog för Frankrike den 26 maj 1944, när järnvägen vid Lyon bombades. En motståndsman bland alla de som dog för friheten, den som alltid måste försvaras, om och om igen.

Dessa små möten, med medmänniskor, det som mest av allt utgör ett mästerskap, trots korruption, divor, mutor och annat som solkar fotbollen. Som nu, när jag i stressen klev på tåget i fel ände och kämpade mig fram, svettande och ”excusez-moiande” med min stora, blytunga resväska, mot min vagn. Då kom en ung pojke och hans pappa, sög tag i alla mina väskor och bar dem åt mig, utan att vilja ha något annat för det än ett merci och mitt leende.

Det påminde mig om en tågluff 1993, 21 år ung, fattig och ensam (väninnorna åkte på charter till Kreta, men jag ville se Europas städer) åkte i Frankrike på väg mot Genève, mötte Christophe, 21 år han med, som frågade om jag vill sova hos hans familj en natt för att spara pengar. ”Hmmm”, tänkte jag, som man gör, som kvinna. Men han försäkrade att hans mamma skulle möta på stationen, han var på väg hem från studier i Strasbourg. ”Vill hon verkligen ha en främmande gäst hem då?”, undrade jag. ”Ja då”, försäkrade han. Och så blev det. Kvällen tillbringades i deras trädgård där vi åt fondue med hela hans familj och sjöng (jag falskt som alltid),de  bäddade åt mig i gästrummet så artigt, dagen efter fick jag croissanter och kaffe på sängkanten och Christophe visade mig Genève, allt utan att begära något i gengäld. Vi brevväxlade ett tag, sen bleknade vi bort ur varandras sinnen. Men mötet lärde mig, och jag har ofta upplevt det igen genom åren, att våga lita på folk, utan att vara dumdristig. Och att det är bra att resa ensam ibland, ja, du vet om någon.

Vissa journalister har fått förhållningsorder att inte åka tåg alls, men jag sitter här och ser Frankrike genom fönstret och tänker så bra som jag bara gör på tåg. Det känns som ett ögonblick bort då jag var på EM 2012, det senaste, i Polen-Ukraina. Så nära, så långt ifrån. Donetsk, den nya Uefa-flygplatsen där jag köpte dockor till barnen, då ännu så små. Den finns inte mer, utplånad av kriget, förintad, liksom så många människor. Och fotbollssouvenirerna och matchprogrammen jag tog hem till pappa. Nu finns inte heller han med oss längre, han som skulle äskat denna mästerskapssommar, hissat den svenska flaggan före match, sett allt han kunde och spelat in resten. 2012…. Den sommaren flyttade Zlatan till Paris, nu är hans tid där över. Barnen som gått från små till skolflickor. Skilsmässan. Min nye amore som fanns där som tröst. Mamma som var nära döden men klarade sig. Jobbet. Möten. Besvikelser och glädje, ofta den lilla, i vardagen. Livet på fyra år och mellan två EM.

Nu ska jag läsa vidare i Elena Ferrantes bok, fick just en rapport från kollegorna som redan är på plats i Montpellier, inga breaking news där. Så glad jag är, har sagt det förr, att vi inte i Sverige rangordnar ”snyggaste spelarfruarna”, apropå italienska kollegor. Blir så trött när jag ser sajterna från Italien och så fruarna då, med behagen i vädret. Tacka vet jag Kim Källströms inställning till kvinnor och hans begåvade fru, läs  i Simons fina krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article22975723.ab

Berätta, jag får en del rapporter från Rom, om vädret och fotbollsförväntningarna, men vill höra det från din glödande penna också!

Nu åker vi vidare, genom Frankrike, på EM-resan,

Je t’embrasse.

Jennifer

PS: Du får lite bonusmaterial här, jag kunde inte lägga ut bloggen på tåget, så nu är jag framme på mitt hotell, mitt i stan. När Payet gjorde 2-1 för en stund sen stod jag på min franska balkong, andades in den mättade tunga luften, smuttade på en kall öl och pustade ut efter 13 timmars färd, när den kollektiva glädjeutandningen kom, vid målet. Från torget strax intill utbröt glädjeyra. Och i hotellbaren har ett gäng tjejer möhippa med Whitney Houston-tema. En stor röst, ett sorgligt slut. Och jag, I wanna dance with somebody. Men jag får nöja mig med att duscha och sova som en liten fransk gris. I morgon väntar Italiens pk och mycket jobb. Bonne nuit.

Så här glad blev jag över att få min ackreditering.

Kicking it på PAUL.

Det är det här det handlar om. Att vissa värden måste försvaras om och om igen. Och allt blod som spillts för att uppnå vår frihet, jämställdhet och upplysning.

Bon soir Montpellier.

Kristina!

Skämskudde på för mig… Jag har ingen annan ursäkt för mitt ytterst sena svar än att ”det har gått i ett”, som min kära gamla nonna, mormor, brukade säga. Denna sommar, med både EM och OS att förbereda och så min senaste bok som precis kommit ut. Mitt i allt har jag också varit med som gäst i paneldebatt på Landsbygdsriksdagen som hölls i fina Visby detta år, allt arrangerat av Hela Sverige Ska Leva. Mycket givande och jag utsågs, tro det eller ej, till bästa talare, mitt bland alla höga herrar. Det får vi skåla för, det med! Och allt jag vet att du håller på med.

Men, som sagt, fullt upp är det och lägg därtill allt det privata som ska rattas och helst också njutas. Varför är det alltid som mest, den tid på året då man egentligen bara sitta rakt upp och ner och fånga dagen, andas in försommarkvällen?

Nå, vi sågs ju nyss, i Rom, så fin den var vår kväll, du och jag och vår gamle gemensamme tv-vapendragare, på Bar Tartaruga och Piazza Margana. Och att sen åka hem, bak på vespan, genom Rom-natten…

Vad säger du nu, om den säsong som gått och det EM som väntar? Jag åker på fredag till Frankrike, till Montpellier, där Gli Azzurri har sin bas. Det var längesen ett italienskt lag såg så svagt ut på pappret. Tänk EM 2004 i Portugal, då jag också hängde med de azurblå grabbarna. Vilket lag. Buffon, Cannavaro, Nesta, Zambrotta, Pirlo, Gattuso, Totti, Del Piero och Vieri…och fler därtill. Annat är det nu och med mittfältet så åderlåtet lär det bli tufft för Italien, i alla fall mot de bättre lagen. Inte minst PSG-juvelen Marco Verratti, som jag sett så mycket de senaste åren i Paris, kommer att saknas svårt. Italien har ju inte heller några riktiga måltjuvar, Pippo Inzaghi-stilen är ett minne blott… Bara Juve-backlinjen och good old Gigi Buffon ser starka ut.

Men, men, men…Vi vet hur det är med Italien och mästerskap. Man har också demontränare Antonio Conte som vet hur han ska driva dessa unga, löpstarka gossar framför sig.

Jag gör bara Italiens matcher i EM, sen styr jag hem, hämtar mina små blondiner, och så ses vi igen, på semester i Rom och sen kanske söderut med, vid havet i Puglia.

Sänder dig många tankar, från ett lummigt, somrigt Sverige, samt ett fång vykort, tanti baci, bella du,

Jenny

Ståuppa ska fixas, inför italienska cupfinalen, till EM-inslag.

Olimpico! Coppa Italia, Juventus-Milan, arma Milan, så nära, så långt ifrån. Mina rödsvarta vänner på presskontoret var helt sänkta efter förlusten.

Har du läst Elena Ferrantes fantastiska romansvit som är så i ropet nu? Jag köpte ettan på svenska, tvåan på Arlanda på engelska, sen var jag tvungen att köpa trean i Rom och nu ska jag få tag på fyran med. Kan inte vänta på att de översätts. Ingen vet ju vem som gömmer sig bakom pseudonymen men böckerna är fantastiska i sin lågande energi och målande bild av Napoli och två väninnors liv och smärtsamma vänskap.

Roma, amore mio.

Hittade en ny liten piazza, dit jag ska ta dig, Piazza di Montevecchio, ett guldkorn.

Middag med Marco Nosotti på Sky, Monica från Mediaset och andra kollegor, i Florens, under landslagssamlingen. Mycket matnyttigt skvaller.

Det gäller att hitta rätt på Coverciano.

Italiens landslag har allt stöd man kan behöva.

På väg ut på intervju, Trastevere.

Lite mer Italien-porr.

Italia. Träning, Conte var på glatt humör och lät oss vara med hela träningen, inte bara första kvarten, som det brukas.

Milano, ett intensivt dygn. Middag med källa, här på Rosso di Brera, besök på Gazzettans redaktion och lite annat minglande med Milano-kontakterna.

På väg tillbaka till kontoret, från lunch. Bara så där.

Piazzan…Vilken kväll vi hade, denna ljuva bella notte, stärkande för både själ och kropp. Och knopp, dessa samtal.

Ti bacio ancora, ciao.

Carissima,

Jag skäms etc etc. Ledsen att det skulle ta sån tid etc etc. Förlåt att jag alltid svarar så sent o s v.

Så där har jag hållit på sedan jag var tio år och hade en brevvän i Trelleborg som jag bara träffade på somrarna. Att åka till Malmö från Trelleborg under hösten och vintern var alldeles för långt och komplicerat, så det blev aldrig av. Världen har lyckligtvis förändrats en del sedan dess, men jag fortsätter att leva kvar i ”att jag kan svara i morgon” helt oavsett vilken sorts post det handlar om.

Hoppas du har det bra. Bortsett från att jag har haft dåligt samvete för dig, har jag haft det gentemot alla Sveriges romanisti, eftersom jag inte på något sätt har kommenterat allas vår kaptens otroliga bragd mot Torino häromkvällen.

Vi satt alltså hemma och surade och såg att Roma låg under med 1-0 mot Torino.

”Typiskt en sådan match som Roma förlorar”, sade jag, som var på dåligt humör.

”Instämmer”, sade min man.

När Martinez gjorde Toros andra mål kom vi överens om Roma är ”un casino”. Oavgjort.

Jag gick alltså ut i köket för att diska och hörde ett vrål utifrån.

”Mål?”, frågade jag hoppfullt.

”Nej, Totti kom just in”.

Det är bara några minuter kvar att spela innan förlängning. Och nu händer undret. I denna korta tidsrymd gör världens bästa capitano två mål. Spalletti försöker krympa ihop till en liten liten boll och rulla ut i plankanten utan att någon märker det. Men det går inte. Det är som en gudomlig rättvisa har sänkt sig över arenan. Totti har talat. Ingen vet hur det går när säsongen är slut. Men NU vet alla att Totti är oslagbar, större än stor,  kolossal, omåttlig.

Stadion är i delirium.

Hela mitt kvarter gungar.

Han är helt sanslös, Totti.

Jag tänker vilken tur jag har haft och har, att ha fått träffa denna makalösa spelare, att ha följt honom genom dessa romerska år och att det inte är slut ännu. Tränarna kommer och går, men Totti består. Er Pupone är för fotbollen vad Pavarotti var för operan och vad påve Franciskus är för den katolska kyrkan. Det bor två levande legender i min stad och båda heter Francesco. Det är fantastiskt och det gör mig glad och stolt.

Nu väntar vi förstås med enorm spänning på måndagens sammandrabbning med Napoli, som verkligen är matchen med stort M för båda lagen. Här står slaget om andraplatsen. Jag säger inte mer, och skriver inte mer för att Rom har gjort mig skrockfull.

I övrigt rullar livet vidare, obönhörligt. Varje morgon går jag en lång promenad genom staden. Våren är på god väg och det är så vackert att jag blir gråtfärdig.

Just nu pågår en nordisk filmfestival i Casa del Cinema i Villa Borghese.

Jag såg Mika Kaurismäkis film om drottning Kristina, The Girl King, häromkvällen tillsammans med en entusiastisk publik. I filmens slut rider hon mot Rom och jag gick ut i den milda kvällen och spatserade nerför Via Veneto på vägen hem. Det ljuva livet är ett minne blott. Ett tjugotal uttråkade rika pensionärer var utspridda på barerna och restaurangerna. Synd, för det är en perfekt partygata eftersom den är så bred och luftig. Hoppas någon snart blåser liv i den igen.

Du och jag kanske? Må väl och kom snart till Rom så vi kan ut och fira! Bartaruga är tillbaka på ny adress!

Baci e abbracci

Kristina

Cara Kristina,

en god, fin inledning på påsken önskar jag dig härifrån Stadio Friuli i Udine. Jag kom hit i går eftermiddag, just som kvällssolen målade alpernas snötäckta toppar i guld. Antonio Conte kom mörkhåriga och ljusögda, stiliga som två bossar i mörka Italien-kostymer, allvarstyngda i ögonblicket.

Ännu ett terrordåd kastar sin skugga över oss och fotbollen har aldrig varit viktigare – och oviktigare – som jag skriver här:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article22503019.ab

Det här italienska landslaget är, som du vet, rätt svagt och ungt orutinerat om man jämför med äldre mer stjärnspäckade versioner. Men Conte pratar om sammanhållningen i gruppen och vi vet ju att Italien, om än inte i VM senast, ofta överträffar sig självt i mästerskapen.

Kvällens match mot Spanien är tyvärr dock än så länge ett sömnpiller som heter duga… Insigne gjorde mål nyss men det har varit händelsefattigt. Då har det varit mer drag kring  de senaste Zlatan-ryktena i dag: Napoli. Jag sa det i en intervju med Mediaset Premium i tisdags kväll att ska Ibra återvända till Italien, då ser jag bara Napoli som ett seriöst alternativ, för att det vore något nytt, att gå i Maradonas fotspår. Jag tror dock mer på Premier League. Nå, den som lever får se.

Vi kom till Udine från Coverciano där du säkert jobbat många gånger genom åren. Det italienska landslagets vackra bas i Florens. Tänk, sommaren 1989 var jag där, under Mondialgoal, det skol-VM i fotboll då jag blott 17 år ung, förälskade mig i Italien. En kväll var vi bjudna på middag på Coverciano, under månen och pinjerna.

Nu fick vi nöja oss med presskonferens och träning och det var gott nog, att få träffa spelare och ledare och inte minst alla kollegor igen. Värma upp gamla kontakter och odla nya, inför det EM som väntar.

Här ser du ett av våra jobb från Coverciano, artikel och tv-inslag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/herrlandslaget/article22491006.ab

Du då, står du vid Via Crucis i Rom i morgon? Mina kollegor är där nu och förbereder morgondagens tv-sändningar för RAI och oron för nya terrordåd, mot kristendomens symboler, oroar, förstås.

Jag ska inte säga att jag inte rädd. I morgon skulle jag flugit hem via Bryssel. Vi är i krig, så ser jag det. Men rädslan får inte vinna. En kliché men likväl sanning.

I fjol skrev vi till varandra om det lysande korset på himlen och flammande påskbål. Dit går mina tankar också nu och min vilja och tro är större än någonsin.

Buona pasqua bella du,

Jenny

Casa Azzurri, Italiens bas i Coverciano.

Direktsändning med Mediaset Premium.

When in Florence är ju Cantucci och Vin Santo ett måste.

Italien-Spanien. Med en tyst minut först.

Madonnan i Coverciano fick vara med i Sportbladet Tv.

Udine, bella du. Mitt första besök i den norditalienska svala skönheten.

Om du kommer till Udine och inte varit där redan, gå på Alla Vedova. ”Hos änkan” får du smältande San Daniele-skinka och traktens bästa viner, allt i en miljö och med en familjär service som är Italien på sitt allra, allra bästa.

Baci.