Arkiv för March 2015

- Sida 1 av 3

Självklart ska Sverige spela mot Iran

av Jennifer Wegerup

Kristina, carissima, bella du,

ditt  senaste inlägg är huvudet på spiken, kring Gli Azzuri och matchen i Sofia.

Din hälsning och dina bilder ger mig också ännu mer längtan till Rom…Att gå längs Tibern och ta dagen som den kommer…Att slinka in en liten kyrka på ett hörn och bara få en stund av stillhet. Att träffa dig på Tartaruga-baren och dricka aperitivo och prata om allt och inget. Så synd att de renoverat! Men torget, piazzan, finns ju kvar. Där vi ändå gillar bäst att  sitta, och se på sköldpaddsstatyerna vid fontänen och känna Roms doft och smak blanda sig med bubblet i glasen.

Bubbel blev det också i går kväll för mig. Bästa champagnen i bästa baren med bästa fotbollsfolket. ECA, European Club Association, har hållit toppmöte i Stockholm i dessa dagar. Rummenigge och de andra höjdarna från storklubbarna var alla på plats och jag slank in på Grand Hotel en stund för att träffa lite kontakter och knyta nya bekantskaper.

Vår gemensamme bekant Andrea McLeod och jag hann ta ett glas Pol Roger i Cadierbaren, med ett bedövande vackert Stockholm utanför panoramafönstren. Andrea Agnelli var där från Juventus också och folk från de flesta andra italienska och europeiska storklubbarna. The place to be i  går kväll, kort sagt.

Sen skyndade fotbollspamparna vidare för båtfärd till Vasamuséet där de skulle dinera. Jag gick genom Kungsträdgården, i skymningsljuset och under mjuka regnskyar, bort till Stureplan och Taverna Brillo för italiensk middag med ännu en finfin fotbollsbekant, vår kollega Petra Thorén.

Vårt samtal kom att handla mycket om  debatten inför matchen i kväll, Sverige-Iran. Jag blev intervjuad  av TT om kvinnornas situation i Iran, en intervju som gick i de flesta landsortstidningar som det heter, här HD:

https://www.facebook.com/jennifer.wegerup/posts/10152782847134087?notif_t=like

Jag försöker respektera alla religioner och åsikter. Men jag hycklar inte med att jag inte hyser någon tolerans för intolerans. För mig är det självklart att i en modern värld kan religion och kultur inte få användas som ursäkt för förtryck. Vi skulle aldrig acceptera att ”den store Guden XX” sagt att svarta inte får på fotbollsmatch.  Eller att svarta inte får jobba, skilja sig, ha egna bankkonton, gå på restaurang själva, köra bil eller klä sig som de vill.

Vi ska inte heller acceptera könsapartheid. Jag skrev om det och världens hyckleri inför oljenationen Saudiarabien, för drygt ett år sen, i en nyhetskolumn som fick stor uppmärksamhet och som känns aktuell igen, efter den senaste tidens debatt kring just Saudiarabien och mänskliga rättigheter. Samt inför kvällens match mot Iran:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article17993016.ab

Jag satt en gång för många år sen i en tv-debatt med Mattias Göransson, på Offside, i just Debatt i SVT.  Jag frågade honom om han tyckt att det vore acceptabelt att svarta inte släpptes in på en fotbollsarena. Det tyckte han inte. Men han ville inte svara på vad skillnaden var, med kvinnor.

En intressant aspekt av den debatten var reaktionerna jag fick efteråt, från vissa svenska män som inte tyckte att man skulle ”blanda ihop sport och politik”. Som om inte allt vore politik här i världen…Men, i alla fall, jag var höggravid under tv-debatten, skulle föda några dagar senare. Med andra ord väldigt stor och dessutom uppsvullen som man är de sista veckorna, när man samlar på sig mer och mer vätska i kroppen, du vet.

I diverse mejl fick jag veta att om man ser ut så, som kvinna, ska man inte visa sig, än mindre våga ha åsikter, i tv. Feta mäktiga män får ber ut sig till höger och vänster men ska vi kvinnor ta plats och tycka obekväma saker ska vi åtminstone ha vett att vara snygga och behagliga. Så inte är vi jämställda här heller, fullt ut, om nu någon trodde det.

Med allt detta sagt så tycker jag att det är rätt att Sverige spelar mot Iran. Jag stör mig på att idrotten, inte minst fotbollen, ofta utkrävs ett politiskt ansvar som inte näringslivet krävs på. Se nu senast, i Saudi-affären, hur våra viktigaste affärslivstoppar rasade mot att svenska företag skulle förlora pengar. Gud vet vad som sagts mellan slutna väggar för att blidka saudierna…

Att ställa in en match däremot, det kan tyckas så lätt. Men fotbollen har inte mer ansvar än näringslivet och politikerna, tvärtom. Så visst ska matchen mot Iran spelas. Men med debatt, öppenhet och gärna spelare och ledare som vågar tycka att det är bedrövligt när kvinnor behandlas som andra klassens medborgare.

För övrigt en genial förstasida på Sportbladet i dag:

11049250_1642410885980889_319255677_n

 

Däremot synd att i vår intervju med Irans Andranik Teymourian, att han inte pressas alls om kvinnornas situation.

Med detta önskar jag dig en fin kväll, carissima, buona serata,

Jen

PS. Du får några bilder från gårdagskvällen. Kram

IMG_3472

Skål med Andrea McLeod bland fotbollsfolket på Grand Hotel.

IMG_3478

Så här ska en bra damtoalett se ut, eller hur?

IMG_3481

Bella Stoccolma sotto la pioggia.

IMG_3491

Kram från mig och Petra till dig. När du kommer till stan ska vi ta en sväng till Taverna Brillo, väldigt urban chic, men på ett bra sätt. Baci.

Yra höns i Sofia alias gli azzurri

av Kristina Kappelin

Jenny,

söndag är en dag jag aldrig har kunnat förhålla mig till. Fredagar är underbara och på lördagar har jag mina sköna rutiner, marknaden, simningen, aperitivo på kvällen med goda vänner. Men på söndagar behöver jag en god lunch och lite fotboll för att stävja mina demoner.

I dag blev målet Ristorante Vecchia Roma i närheten av ghettot, inte så långt från vårt kära Bartaruga (som tyvärr är en helt nyrenoverat och därmed har förlorat en del av sin lite solkiga charm). Nåväl, på Vecchia Roma är kyparna gamla och plattfotade, maten var inte riktigt så bra som jag mindes men vinet utmärkt och Piazza Campitelli inte heller att leka med. Sedan gick vi ner mot Via Arenula där det ligger en Roma Store, men jag gick inte in. Jag saknade energin, det måste ha varit den där timmen de tog ifrån oss i natt. Varje år när det blir sommartid, känner jag mig på något sätt bestulen.

I går kväll tittade vi lite halvslött på Bulgarien-Italien. Det började finfint med bulgarernas självmål och jag tänkte att kanske, den här gången, skulle gli azzurri klara av det lätt som en plätt. Så blev det nu inte.

Förmildrande omständigheter:

1)        Det spöregnade. Conte fick dra ner en keps över ”katten”, för att den inte skulle åka på sned. (Jag lutar också mot transplantation. det är populärt på dessa breddgrader. Tänk på Berlusconis lilla hjälm!)

2)        Bulgarien är alltid svårt för Italien.

3)        De gamla godingarna saknades, Pirlo, Buffon, De Rossi (men en dag måste ju landslaget klara sig utan dem. Totti var egentligen rätt smart när han lämnade gli azzurri efter 2006. Man ska gå hem när festen är roligast).

För att göra en lång historia kort, var den enda riktigt goda överraskningen Sampdorias Eder som fick ta Zazas plats i anfallet, kom in, såg sig omkring och gjorde 2-2-målet, när det var sex minuter kvar i andra halvlek.

Här skulle ett bättre ”azzurri” ha kunnat vinna matchen, med 4 minuters förlängning till på köpet. Låt mig säga att det inte var viljan som saknades. Snarare organisationen, erfarenheten och nerverna. Italienarna liknade mest av allt ett gäng yra höns. När Gabbiadini får bollen är han alldeles ensam framför målet. Det ser ut som ett gjutet ögonblick att läxa upp bulgarerna. Men han drabbas av knäsvaghet och skjuter utanför, inte så mycket, men nära skjuter ingen hare.

Under kepsens våta skärm gnisslar Conte tänder och när han intervjuas efter matchen har han den där grumliga blicken. Jag aldrig har förstått om det är ett tecken på att han är permanent eller bara tillfälligt förbannad.

Nu vinglar vi vidare mot EM på sedvanligt maner, på andra plats i gruppen efter Kroatien.

Stor kram till dig från Rom, där det fortfarande är lite is i vinden, trots att det nästan är april. Fotot ser ut att vara taget mitt i vintern, men så där såg det faktiskt ut här i går eftermiddag. Högt vatten i Tibern och platanerna är ännu inte utslagna.

tib

Mysteriet med Antonio Contes hår

av Jennifer Wegerup

Cara mia,

det är som du skriver, få av oss är vackra i badmössa. Eller i badkläder för den delen. Men desto vackrare är det att få sig ett gott skratt, som jag fick när jag läste ditt inlägg.

En befriande kontrast till alla smickrande selfies. Eller självisar, som man ska säga nu, på svenska.

Dina badmössor fick mig att tänka på släktingen duschmössa. Minns du dem? Finns ännu på vissa hotell fast det är något jag aldrig använder. Men i barndomen hade vi ofta duschmössa, även efter skolgymnastiken. Jag var väldigt avundsjuk på en klasskamrat som hade en duschmössa som var som en astronaut-hjälm med lucka att titta ut i. Orange, i bästa 70-talsanda.

Själv är jag en syn för gudar när jag är ute och springer, den enda träningsform jag hinner med för egen del. Jag hade gärna spelat lite boll med något käringalag, som man säger hemma i Halland, men det finns inte riktigt tid för det, tyvärr. Så jag harvar runt på skogsslingan och andra vägar här runtomkring, i någon av mina gamla overaller från diverse fotbollslag jag spelat i. Allt krönt med en urtvättad, krympt Sportbladetmössa på huvudet.

Om vi ska stanna vid huvudbonader och hår och lite snyggt si så där förena detta med gli azzurri och Antonio Conte så kommer jag fullständigt osökt in på diskussionen om Contes frisyr. Hårtransplantation eller peruk eller tupé? Att något gjort genom åren är solklart för den som tittar på gamla bilder och ser att Conte har mer hår nu än förr. En något ovanlig utvecklingskurva för åldrande män, som bekant.

Ja, du lär ha sett själv och sett skämten om Contes frisyr, ofta liknad vid en kattpäls. Enligt mina italienska kollegor är det hårtransplantationer, flera stycken, som gett Italiens förbundskapten hans rejäla kalufs åter. Det är förstås ett tacksamt ämne att skämta om men jag kan inte se vad problemet är. Jag kan verkligen förstå om en karl lider av att bli tunnhårig. Om han då har pengarna och kontakterna för att få tillbaka håret, och det är vad han vill, varför inte?

Conte är ju en rätt snygg man för övrigt, med den där isblå blicken. Men hans långsamma sätt att prata sätter mig, som är rätt dålig på det där med tålamod, på prov i intervjuer med honom. Som senaste gången, i Turin, då han fortfarande bossade över Juventus.

Hur som helst hyser jag stor respekt för Mister Contes ledarstil. Han är lite som gamla tiders kungar och härförare: han kräver allt av sina män men kommer själv att rida i första led, ut i striden, beredd att ta kulor och pilar. Som den bästa typen av chefer: begåvad, passionerad och en sådan som aldrig tar åt sig äran men alltid tar på sig skulden. Som kanske skäller på dig någon gång bakom stängd dörr, men utåt alltid försvarar dig. De är få, den typen av ledare. Men de finns och de är man beredd att följa, överallt.

Apropå stora män, även om han i mycket är en yngling, och dessutom liten till växten, Marco Verratti…Vilken spelare Italien har där. Såg du honom mot Chelsea? Han spelar med hög riskfaktor, visst, jag har sagt det förr. Men vilken gudabenådad fotbollsspelare. Jag tror också att han kan fylla ut Pirlos skor mycket väl med tiden. På sitt eget vis.

Buona notte cara, du får ett bildfång som godnattsaga

antonio_conte_capelli

Vad är hemligheten, Antonio?

images-1

Man får inte roligare än man gör sig. En av alla Conte-bilder på nätet.

images”Antonio, ge mig tillbaka katten”.

Schermata 2014-09-04 alle 15.36.13

Senaste intervjun med en tränare jag hyser stor respekt för. Men ser gänget på gli azzurris pressavdelning mitt bildkollage ovan lär det kanske dröja innan jag får en ny one-on-one med caro Conte.

Inte direkt i elitklassen…

av Kristina Kappelin

Carissima,

jag tycker det är så coolt att du är fotbollstränare! Efter alla år som icke helt normal sportjournalist, känner jag mig fortfarande lite obekväm i idrottsvärlden. Jag har aldrig själv sysslat med någon sport annat än som ren motion. Och då är det bäst att det handlar om att gå eller simma, för där slutar mina talanger.

Jag kommer just från simningen förresten. Eftersom det är ganska tråkigt att simma längder fram och tillbaka, studerar jag de andra och samspelet i vattnet medan jag makligt glider fram i vattnet. Simhallen är som en minivärld befolkad av en brokig samling män och kvinnor vars enda gemensamma nämnare är badmössan. Just det. Det är strängt förbjudet att ens närma sig en italiensk simhall utan badmössa.

sim

(Det där är inte jag, varken hon i rosa badmössa eller hon i svart eller hon som viftar med armen längst ner i bild)

Så guppar vi alltså fram och tillbaka, fram och tillbaka, var och en med sin typiska stil. När alla är halvnakna och ser dödumma ut i sina badmässor uppstår en sorts solidaritet och ja, demokrati. Ingen vet vad den andre sysslar med utanför simhallens mikrokosmos. Det går inte att vara snygg i badmössa så alla är ganska medelfula och med få undantag lite småtjocka. Trots mitt idoga simmande, sitter min kulmage som järnet och så är det för de flesta.

Det som kan vara svårt är dock att samsas om en bana. Det är här social kompetens kommer in i bilden. Det går alldeles utmärkt att vara tre-fyra i en bana om simmarna i fråga kan anpassa sig till varandra. Men om en måste visa sig på styva linan, nästa måste tävla med den på styva linan, den tredje är ohyggligt långsam men inte låter de andra komma förbi och den fjärde ligger mitt i banan och plaskar, då blir simturen till ett litet helvete.

Jag trodde länge att det bästa sättet att få ha sin bana i fred var att komma frustande som ett ånglok, vilt stänkande, gärna fjärilsimmande (vilket jag absolut inte kan) och med en uppsyn som en som tränar för Olympiaden. Fel. Gör man så, uppmanar man bara till sällskap med likadana utmanare, som måste visa att de är bättre och snabbare. Nej, det absolut säkraste sättet att få vara ifred är att framstå som fullständigt förvirrad och ytterst långsam. När jag ser att någon närmar sig, lägger jag mig därför mitt i banan och simmar ryggsim som jag fick lära mig på Simhallsbadet i Malmö: upp- och nervänt bröstsim. Jag lägger till ett litet extra benfladder för att det ska se ännu märkligare ut. Ingen, absolut ingen, väljer min bana.

Så kan jag alltså simma vidare i ensamt majestät. Det är skönt med en egen kuppe, som Martin Ljung sade. Sedan mår jag fruktansvärt bra hela dagen i mitt endorfinrus. Men det låter faktiskt roligare att spela fotboll, fast det tycker inte Mikael Nilsson. Det var rätt skönt att han erkände det där med hur tråkigt det kan bli att vara fotbollsspelare. Jag funderar på det då och då. Väldigt monotont.

På Coverciano förbereder sig gli azzurri för lördagens match mot Bulgarien i Sofia. Din kompis Verratti från Psg har fått ansvaret att axla Pirlos regissörsroll på mittfältet. Verratti säger att Conte är den bästa tränare han haft när det gäller taktik. ”Mitt landslag är en klubb där det är förbjudet att improvisera”, säger Conte och skickar fram Sassuolos Zaza och Dortmunds Immobile i anfallet. Det låter ganska lovande med Conte som landslagstränare. Han är elak och stenhård och det är uppenbarligen vad som behövs. Det skulle vara härligt att se Italien vinna lätt och övertygande utan det gamla vanliga psykodramat när de vinner i sista minuten efter att ha sett ut som elva irrande spöken i 90 minuter. Men risken är stor för oroligheter. Bulgariens lilla chans att gå vidare till EM är att slå Italien och Sofias huliganer är ökända. Italienska tidningar skriver att 1 500 poliser är mobiliserade!

Nu till helt andra ämnen. Min tillvaro som frilans är lite splittrande, men jag simmar lugnt vidare.

Baci e abbracci

 

 

 

Jag saknar honom ännu

av Jennifer Wegerup

Kära Kristina,

från en otäck nyhet till en annan.

Jag blir så oerhört illa berörd av rapporterna från flygolyckan i de franska alperna. Efter att jag bevakade Linate-olyckan i Milano har jag blivit mer och mer nervig när det gäller flygandet. Jag vet att det är ett säkert färdmedel jämfört med inte minst bilen. Men det är den här känslan av hjälplöshet och instängdhet. Och meningslöshet, om jag skulle dö på väg till eller i från en match…Inte ens en cancerkonferens eller något annat som kan frälsa världen. Det kanske kan kvitta när man är död, men likväl. Jag får de här tvångstankarna, framför allt vid start.

Samtidigt, vad ska man göra? I vårt jobb måste vi flyga och jag har också kärleken i Rom och många av mina bästa vänner i Italien, inte minst. Hur känner du? Är du rädd eller somnar du bums, som vissa lyckligt lottade? Man flyger ju också så ofta ensam också, inte ens en hand att hålla hårt när man vid take off lägger sitt liv i pilotens händer.

Nog om detta, men i går kväll när jag hem från att ha jobbat och sedan tränat 18 nioåriga flickor i fotboll, samtidigt som lillasyster hängde med vid sidlinjen, och hela hemmet var ett nedslag av väskor, träningskläder, disk och kaos, då kände jag mig trött intill genomskinlighet. Men vi var där, tillsammans, alla mådde bra, mitt i röran. Och jag kände djup tacksamhet och lika stort medlidande med dem som väntade förgäves på flygplatserna i går.

Det är detta som är så omvälvande med att ha barn. Extremt mycket vardag men mitt i den hela tiden  de här stora känslorna som ändrar allt. Jag trodde att det skulle avta med tiden, men det är tvärtom, det blir bara starkare. Ja, du vet.

Om vi ska landa med fötterna på jorden, det vill säga Europas fotbollsplaner, så antar jag att du också har det lite lugnare nu under landslagssamlingarna? Eller är du på plats i Sofia och jagar gli Azzurri? Jag ska bli intervjuad av France Football i dag samt ha lite koll på blågult åt Gazzettan men annars är det mest fortsatta rykten kring Zlatan och hans framtid.

Det är svårt det här med Silly Season. Så mycket är rena lögner och spekulationer, men inte allt. Att kunna hantera det seriöst men också ibland bara med glimten i ögat. Under alla år som nyhetsreporter, inte minst när jag jobbade natt, lärde jag mig mycket om att värdera nyheter. Att ta emot tipssamtal under tidspress och försöka avgöra om tipsaren verkligen har ett scoop åt dig eller sitter och blåljuger, för nöjes skull. Det är svårt och ibland gör man en felbedömning, förstås. Men jag har börjat bli rätt bra på att förhöra tipsare, har mina små knep. Mycket handlar självfallet också bara om människokännedom.

Varför folk tipsar oss är överhuvudtaget intressant. Ibland ringer någon  in och tror att hen ska få stora tipspengar, den typen av pengar som finns i brittisk ”kiss and tell-”journalistik, men aldrig här. Men för det mesta vill ju folk bara berätta, eller hur? Se sina ord i tryck, föra storyn vidare. Människans vilja att kommunicera är en av våra främsta drivkrafter.

Se bara på vad som är våra stora uppfinningar de senaste årtiondena: mobiltelefonen, internet och alla sociala medier. Inte robotar och rymdskepp som man förutspådde då jag var liten.

Även hederligt gammeldags skrivande som vi ägnar oss här, om än i en modern plattform, fungerar ju fortfarande fint, vero? Så jag väntar ivrigt på ditt svar.

I nästa inlägg ska jag prata mer om gli azzurri och caro Conte.

Baci, bella, berätta för mig om regnet i Rom,

Jen

IMG_2384

Tränarrollen har sina fördelar. Visst är det härligt nära alla dansar efter min pipa…

Tröjan? Gåva från Candido Cannavo’, Gazzetta dello Sports legendariske chefredaktör, som du säkert minns. Sex år har gått sen han dog, men jag saknar honom ännu, denne fantastiske lille, store man och tidningsmakare.

Var det verkligen första gången hon skrek?

av Kristina Kappelin

Jennifer,

i går hamnade jag mitt uppe i storyn om svenskan som blev sexslav hos en man i Milano som lurade i henne att han skulle hjälpa henne i den italienska modevärlden. Mannen var känd av polisen. Han hade våldtagit och misshandlat en ung kvinna från Vitryssland 2008 och dömts till flera års fängelse. I huset där han bodde visste många att han var sexförbrytare.

Men det skulle ta ett halvår innan någon ringde till polisen efter att de hade hört rop på hjälp från lägenheten. Var det verkligen första gången hon skrek?

Alltihop är förfärligt. Att drömmar grusas på ett så obarmhärtigt sätt. Att en person man litat på förvandlas till ett monster. Att människor kanske vet och anar, men inte vill eller vågar ingripa. Att våldet mot kvinnor ständigt ökar.

Det är svårt att komma vidare från ett så allvarligt och tragiskt ämne. Jag sätter punkt och lämnar plats för eftertanke.

 

mag

 

 

 

 

 

Vi ska hålla våra lyktor tända

av Jennifer Wegerup

Fest på Olympiastadion, fest invid Colosseum…

Jag är glad att livets kulörta lyktor lyste över dig  helgen bella, det är du värd.

Det är något visst med fotbollen i städer som Rom, där kärleken till klubben kommer med modersmjölken och de vackraste matcherna och triumferna berättas som godnattsagor vid sängkanten. Jag har ett litet favorithak i Trastevere, där ägaren bär Roma-vargen som amulett närmast hjärtat. Det är lite vackert på något sätt. Fotboll är bara fotboll. Men vi människor behöver våra ställen att fly till, om det så är en musikscen, en teater eller en fotbollsarena. Allt det där bortom livets nödtorft.

Hjärtat ska gro av drömmar, som Bo Bergman skriver i en av de vackraste dikter jag vet. Annars är hjärtat armt.

Dagar som denna, här hemma i Stockholm kan vi behöva våra drömmar, det är grått och rått och så mycket vardag som det kan bli.

Jag läser om Moggi och Giraudo och de senaste turerna kring Never Ending Story-Calciopoli. Skandalen exploderade ju 2006 som du vet, mitt under min mammaledighet, och jag har fina foton där hemma där jag sitter vid datorn med min förstfödda i famnen och ammar och skriver samtidigt. Det kan väl kallas simultankapacitet? Kvinnors obetvingliga inneboende styrka och förmåga att förena skilda världar.

Andra svarta rubriker, värre sådana än calciopoli, är nyheten om den unga svenska som hållits fånge i en lägenhet i Milano i ett halvår och våldtagits och plågats. Ditlockad med modelldrömmar. Jag blir extra illa berörd av nyheten för att den väcker så onda minnen. År 2000 var jag i Litauen, med fotograf Robban Andersson, och gjorde den sorgliga storyn om verklighetens Lilja 4-ever, flickan vars öde filmen sen baserades på. Dangoule Rasalaite, 16 år när hon kom till Sverige. Hon hölls som sexslav i en lägenhet och när hon lyckades fly tog hon sitt liv på en motorvägsbro i Malmö. Så skändad in i själen att hon inte ville leva längre.

Också hon lockad till Sverige med falska löften. Jag skrev om hennes, och så många unga kvinnors öden här, i en krönika, om hur idrotten ofta är en väg ut för pojkarna men alldeles för sällan för flickorna; ”Flickors drömmar glöms bort så lätt”:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16406511.ab

Ja du, Kristina, ibland slocknar de kulörta lyktorna och man ser in i hjärtan så svarta att man aldrig glömmer det. Då är det svårt att drömma, om fotboll eller något annat, och hjärtat är just armt.

Och det enda vapen vi har, men det är inte så lite, i kampen för en mer jämställd värld, där kvinnor inte är handelsvaror, det är våra pennor, våra ord. Må de aldrig tystna.

photo1-1 14.39.25

Sova med fienden. Apropå ordets makt. Tyvärr är de här örngotten bara fejk, de finns inte på IKEA.

Men bilderna har spridits över världen. Bara det räcker långt, tanken de väcker. To Russia with love.

Äntligen seger!

av Kristina Kappelin

 

Cara Jenny,

söndagen har släpat sig fram, regntung och kall och i depressionens tecken. Jag avskyr söndag eftersom den bara är ett bevis på att lördag är för kort. I går var det fest i en lägenhet med utsikt över Colosseum i värsta Dolce Vita-stil. Har du sett La Grande Bellezza? Den filmen spelades faktiskt in i huset vi var i. Så här såg det ut på balkongen i går kväll:

coloss

Så kom den då äntligen, segern som vi alla längtat efter. Roma kravlade sig upp ur träsket, bjöd på ett helt ok skådespel och slog Cesena borta med 1-0, tack vare Daniele De Rossi. Det gläder mig att det var han som fick avgöra. Han har verkat så otroligt spänd och har varit så kritiserad. Garcia vandrade ut med händerna i fickorna och ett litet snett smil. Lättad antar jag, för han hänger rätt löst. I dagens Corriere della Sera driver en krönikör med hans kärlekshistoria med Francesca Brienza i Roma TV och insinuerar att det är henne problemen beror på. Det är skrivet med ironi men ändå lite för dumt för att passera.

Lazio vann också och ett tag såg det ut som om de skulle gå om Gladiatorerna i tabellen, vilket är Romas nya, stora och berättigade mardröm. Lazio är i toppform och den som har Felipe Anderson och Candreva har all anledning att se ljust på tillvaron. Det skulle vara intressant att se hur spelarna har lyckats hålla sig i så god fysiskt form. Där har Roma definitivt något att lära. Men nu pustar vi alltså ut, trots att ledningen i denna stund är ett (1) poäng. Det är fantastiskt vad en (1) seger kan göra.

Bortsett från fotbollen väntar vi hör och häpna på våren. Inga paraplydrinkar här inte. Ska man sitta på en takterrass får det bli med mössa och yllekappa. Lite tråkigt för de 100 000 som sprang Rom-maran i dag i regnet. Hela poängen är ju det vackra vädret och skönheten för den som springer förbi Colosseum, Cirkus Maximus och alla de andra sevärdheterna. Det såg rätt träligt ut.

Nu är min kära Adriano Bacconi på TV, du vet den snälla nörden med jätteglasögonen.

FullSizeRender-14

 

Han är i färd med att analysera Lazio-Verona med sin pekpinne. Ofta fattar inte ens tränarna han intervjuar vad han talar om, det är rätt charmigt.

Vad kan jag mer berätta? Juventus vann förstås, med 1-0 förstås, mot Genova. Il Mancio darrar lite på sin piedestal eftersom ingenting går som det borde i Inter, trots hans megakontrakt. Inzaghi däremot tog tillfället i akt på Sardinien i går och utnyttjade Zemans legendariska ovilja till försvar. 3-1 blev det mot Cagliari, med tre franska mål, två av Menéz och ett av Mexès.

 

Må väl och sov gott

Kristina

 

Paraplydrinkar i snön

av Jennifer Wegerup

Kristina, cara, här har inte bara solen återvänt utan även vintern.

Utanför mitt fönster ligger vårblommorna nerbäddade under ett vitt täcke och man kan hålla sig för skratt. Nåväl, det lär smälta, jag tar en mugg kaffe till och en bit sockerkaka, bakad ihop med barnen, i ny knallrosa form, det är de kakorna som smakar allra bäst.

I övrigt blev det paraplydrinkar i hawaii-stil senare på kvällen i går ute på stan, lite i trots mot vädrets makter och snön som just då yrde ner i en nätt liten mars-storm.

Frågan är hur länge det fortsätter att storma i Roma? Delar din roliga analys, allt det gör, i giallorossi, det gör de med besked. Men det är ju lite så Rom är som stad och även stora delar av Italien, i alla fall söder om Florens och mer ju längre söderut man kommer. Allt eller inget, på gott och ont.

De nordliga klubbarna, Milan, Inter och Juventus, är svalare, mer proffsiga och oftare effektiva. Men inte alltid lika charmiga. Fast frågan är ju vad som är charmigast i längden…Antar att Juve-bossarna inte har svårt att svara på den frågan med de putsar pokalerna i prisskåpet hos Italiens mesta mästare.

Visst hade Juve tur med lotten i går, Monaco är på förhand det lättaste laget även om till och med Tevez lär få slita mot deras starka defensiv. Log åt din liknelse om stocken…Minns du Paolo Forcolin, en mustaschprydd liten man på Gazzettan? Pensionär sen många år.

Han gav alla spelare han skrev om smeknamn. Forcolin jobbade på Gazzettans Juve-redaktion i Turin och jag satt med honom på den match då Zlatan nyss kommit till Juventus och Forcolin sa ”jag ska kalla honom Flamingon, för han har så litet huvud och långa ben”. Så blev det, men det var inget namn som slog igenom. Jag tyckte alltid att det där var lite töntigt, men Forcolin roade sig bäst han kunde medan han räknade ner till den dag han fick sluta jobba. Han hade ritat streck med antalet dagar till pension, som han strök över. Som en fånge i gamla filmer, på fängelseväggen, du vet…

PSG hade i motsats till Juve ingen tur direkt, som du väl sett. Jag var på plats i vår live-studio i går, Sportbladets, och  sände tv under CL-lottningen och jag sa på förhand att mardrömslottningen var Barcelona. Tillbaka i god gammal världstoppform är de och dessutom….så trist på något vis. Ska PSG ändå åka ur vore det mer mer spännande mot Bayern eller Real Madrid, något nytt. Jag är inte konspiratorisk men Zlatan har åkt på att möta Barcelona minst fem gånger i CL om jag inte missminner mig,  med Milan och med PSG, sen han lämnade Spanien. Nåväl, PSG kan slå alla lag, om de spelar som mot Chelsea, men det kommer att bli svårt, svårt, svårt.

Jag tackar varmt för glasstipset även om det en snöig dag som denna känns avlägset att strosa gatan fram med en glass i handen, i klänning och med milda vindar runt benen, Roms sol i ansiktet och dagen som en öppen famn att förlora sig i. Längtar.

Hörs snart, baci bella,

Jen

IMG_3239

Glad min i studion i går. Trots allt.

photo1-1

Mer paraplydrinkar åt folket. Och mindre snö.

 

 

solförmörkelse i Roma

av Kristina Kappelin

Kära Jenny,

Solförmörkelsen som drabbade jorden, drabbade Rom redan i går kväll. Jag vaknade till ett kvarter i chocktillstånd, efter att torsdagskvällen var tyst som graven. Luciano med Pizzerian på hörnet höll på att ställa ut lunchborden med bister uppsyn. När han ser ut så där vet jag att det inte är någon idé att försöka prata. Stämningen i staden är tyvärr som i en västernfilm inför en duell. På söndag måste de gulröda få ordning på leden, hur det nu ska gå till.

Bilden av Romas spelare som fullständigt handlingsförlamade när Basanta nickar bollen i mål och det står 3-0 till Fiorentina efter 20 minuter, borrar sig fast. Vad var det egentligen som hände där på Olympiastadion? Inga kan som Gladiatorerna förvåna, i fram- och motgång. Även när det går dåligt löper de linan ut. Aldrig något ljummet mitt emellan, nej, brakförlust utan bandage och krusiduller. Roma är allt eller inget. Det är något stort även i detta.

Nu letar alla efter roten till det onda. Jag misstänker att brakförlusten mot Bayern i höstas ruckade spelarnas tro på sig själva. Resten är en kombination av olyckliga faktorer från spelarköp och försäljningar som slagit fel (läs Iturbe och Destro), till att Garcia har förlorat sitt lugn och sina idéer, till allmän kortslutning och möjligen förgiftning (detta är min egen komplott-teori som absolut ingen ska ta på allvar). När det inte går att acceptera verkligheten som den är, drabbas man av komplottsyndrom. Apollo 11 landade aldrig på månen, John Lennon är inte död, någon hällde psykofarmaka i Gladiatorernas vattenflaskor.

Ingen kan säga att vi romanisti har tur.

Juventus däremot, fick Monaco på sin lott i kvartsfinalen i Champions League! Makalöst! Men jag måste motvilligt erkänna att det var en fröjd att se dem mot Dortmund häromkvällen. Det är sällan en italiensk klubb spelar med en sådan rakbladsvass precision. Tevez är vad jag kallar ett lyckat köp. Att han ser ut som en trädstam med två fladdrande tickor till öron kan varken han eller någon annan hjälpa.

Det där var elakt, men mest avundsjukt.

Vad har du för dig i resten av veckan? Jag ska bevaka påven som i morgon åker till Neapelförorten Scampia, Europas största drogmarknad, med sina rivaliserande camorraklaner och stora fattigdom. Det är typiskt för Franciskus att välja sådana mål för sina resor. Han har varit på flyktingön Lampedusa, i det mest ’ndranghetatäta området i Calabrien, i Roms mest nergångna förorter.

Och så är det ju kulan i luften igen, med allt vad det innebär. Fredrik på Twitter tyckte att jag är onödigt melodramatisk angående Roma. Vadå, skriver han. På det här sättet blir det kanske två Romalag i Champions League vid sidan av Juventus nästa år. Ja, kanske till och med fyra om Fiorentina eller Napoli vinner Europa League.

Tack för den kommentaren. Naturligtvis blir man besviken och arg. Men fotboll är trots allt en världslig sak, inte jordens undergång eller det tredje världskriget. Nu tänker jag lämna mitt skrivbord och vandra ut i eftermiddagssolen. Jag har antecknat din glassbar och kontrar med Gelateria dei Gracchi, även den i Prati. Min favoritsmak vad gäller glass är pistasch och där gör dem den med nötter från Bronte på Sicilien, som ska vara de bästa i Italien. Jag brukar inte nörda ner mig på det här viset, men det händer.

Baci e abbracci!

 

 

Kategorier Italien
Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB