Che bello…Så fint…

Den skånska kusten, i det är milda ljuset som smeker med ömma, förlåtande händer och gör allt vackrare.

Och apropå vackrare, jag känner precis som du kring de unga kvinnorna i tidningarna från 40 år sen. Naturliga, utan silikon, orakade, leende. Det är plastiga tider vi lever i nu, det är ju bara att öppna instagram och se alla fixade bilder, med program som ”instabeauty”. Som om ingen duger utan filter. Så sorgligt när man om 20 år vill blicka bakåt och alla de där gamla semesterbilderna med bilringar på magen och solröd näsa och frissigt hår och fula miner inte finns där. För de valdes bort. Alla de där ögonblicksbilderna som får oss att le i  backspegeln och säga ”ja visst ja, det var så det var”. Det var så vi var.

Apropå det så lyssnade vi i dag, barnen, vår italienska barnflicka och familjemedlem Ludovica och jag, på vår gamla favorit-cd ”Italian hits”, från 1990-talet. Däribland finns ”Fotografia”, klassikern med Al Bano och Romina Power. Smörsång, visst. Men refrängen sitter där och orden ”fotografia,vad är livet, det där ögonblicket på bilden, det finns inte längre…”. De må vara banala men ändå sanna.

Vi sjöng med där i bilen, längs vägen, på väg. Och jag tänkte lite extra på barnens gammelmormor som gick bort i går, 101 år gammal. Klar in i det sista. Tänk som världen ändrat sig under hennes livstid, det hon sett, det hon levt och upplevt. Och det liv hon gett: tre barn, nio barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Så vill jag också bli ihågkommen, att jag älskat och blivit älskad.

I dag är det vår i luften även här, jag mår bättre, mycket bättre, och SKA se Milans match mot Chievo, Melodifestival och småttingar i soffan eller ej.

I nästa inlägg tänkte jag berätta lite mer om mitt senaste besök i Casa Milan….

Jag förstår att det måste ha varit spännande och givande att träffa Saviano, har aldrig mött honom. Det bästa med det här jobbet är ju just det, alla möten med människor. Inte minst som nyhetsreporter, då man ofta träffar folk i kris. I den skimrande raden av pärlor till italienare jag mött blänker Dario Fo och Oliverio Toscani bland de klaraste. Fo intervjuade jag första gången 1997, en blixtutryckning till Milano, då han vunnit nobelpriset i litteratur. Toscani träffade jag första gången 1994, 21 år ung, som JH-praktikant på Expressen. Då var han, som du nog minns, som allra mest i ropet för den kontroversiella Benetton-reklamen, med bland annat maffiatema.

Det var ett givande möte och snygg som tusan var han också, minns jag. Jag har sen träffat Toscani igen i flera sammanhang, bland annat var han ju med och gjorde Inters stora jubileumsbok, år 2008, och jag träffade honom på den stora mottagningen i Casa Moratti, tillsammans med Mister Massimo Moratti himself. Man kan tycka vad man vill om Morattis och hans familj att sköta Inter och om Tohir var den rätte att ta över. Men man måste ändå gilla en man som älskar sin klubb så som Moratti.

Jag är säker på att du träffat alla dessa män genom åren, vad tycker du om dem? Moratti, Toscani, Fo?

Och, Dio Mio, ge mig lite stora italienska kvinnor du träffat och inspirerats av!

För övrigt fick jag med mig ett exemplar av Inter-boken som jag har bland mina andra fotbollsböcker, på bästa plats i biblioteket. Inter-luntan väger drygt sju kilo och var inte helt lätt att kånka med i handbagaget från Milano, minns jag. Inte helt lätt att ta upp och bläddra i heller för den delen. Men underbar nostalgi. Jag ska snart återkomma även kring Inter och Roberto Mancini, som jag redan lovat.

Men nu ska jag sända en ”inför match-text” om Monaco och PSG och den avstängde Zlatan. Så jag skickar dig en massa baci till Skåne och höjer mitt glas med sicilianskt rött fylligt vin och säger buona serata, trevlig kväll, carissima du.

Bubbel på hundraårsfirandet i Casa Moratti, mars 2008 . Zlatan hade precis blivit pappa till son nummer två, Vincent, och vi skålade även för det. På just den här planen brukade Moratti som liten få lira med Inters storspelare medan pappa Angelo leende tittade på. Apropå livet som går och vackra ögonblicksbilder.

Jag är inte Inter-supporter. Men jag måste ändå säga, apropå ”Fotografia” och min svaghet för italiensk lättsmält musik, att jag verkligen är lite svag för ”Pazza Inter amala”, särskilt den här versionen.

https://www.youtube.com/watch?v=Ur2x4y6Lo8g

Kanske är det nostalgin. Javier Zanetti, Mancini, båda så mycket yngre…Och Crespo! Crespo, minns honom även från Lazio-tiden…Kanske är det att man själv blir äldre, nu när vissa spelarna är nästan 20 år yngre än man själv får de inte samma stjärnglans när man bevakar dem. Inte för att jag någonsin fallit in i idoldyrkan när jag jobbar. Men det var ändå mer speciellt att intervjua spelare som Patrik Andersson än dagens lammungar till ynglingar i blågult…

Känner du också så, med dina gamla favoriter? Det känns också som att det var en lite oskyldigare fotbollsbollsvärld, med lite mindre pengar, lite mer amore. Men jag kanske bara ser det i just det blekta fotografiets nostalgiskimmer.