Kära Kristina,

från en otäck nyhet till en annan.

Jag blir så oerhört illa berörd av rapporterna från flygolyckan i de franska alperna. Efter att jag bevakade Linate-olyckan i Milano har jag blivit mer och mer nervig när det gäller flygandet. Jag vet att det är ett säkert färdmedel jämfört med inte minst bilen. Men det är den här känslan av hjälplöshet och instängdhet. Och meningslöshet, om jag skulle dö på väg till eller i från en match…Inte ens en cancerkonferens eller något annat som kan frälsa världen. Det kanske kan kvitta när man är död, men likväl. Jag får de här tvångstankarna, framför allt vid start.

Samtidigt, vad ska man göra? I vårt jobb måste vi flyga och jag har också kärleken i Rom och många av mina bästa vänner i Italien, inte minst. Hur känner du? Är du rädd eller somnar du bums, som vissa lyckligt lottade? Man flyger ju också så ofta ensam också, inte ens en hand att hålla hårt när man vid take off lägger sitt liv i pilotens händer.

Nog om detta, men i går kväll när jag hem från att ha jobbat och sedan tränat 18 nioåriga flickor i fotboll, samtidigt som lillasyster hängde med vid sidlinjen, och hela hemmet var ett nedslag av väskor, träningskläder, disk och kaos, då kände jag mig trött intill genomskinlighet. Men vi var där, tillsammans, alla mådde bra, mitt i röran. Och jag kände djup tacksamhet och lika stort medlidande med dem som väntade förgäves på flygplatserna i går.

Det är detta som är så omvälvande med att ha barn. Extremt mycket vardag men mitt i den hela tiden  de här stora känslorna som ändrar allt. Jag trodde att det skulle avta med tiden, men det är tvärtom, det blir bara starkare. Ja, du vet.

Om vi ska landa med fötterna på jorden, det vill säga Europas fotbollsplaner, så antar jag att du också har det lite lugnare nu under landslagssamlingarna? Eller är du på plats i Sofia och jagar gli Azzurri? Jag ska bli intervjuad av France Football i dag samt ha lite koll på blågult åt Gazzettan men annars är det mest fortsatta rykten kring Zlatan och hans framtid.

Det är svårt det här med Silly Season. Så mycket är rena lögner och spekulationer, men inte allt. Att kunna hantera det seriöst men också ibland bara med glimten i ögat. Under alla år som nyhetsreporter, inte minst när jag jobbade natt, lärde jag mig mycket om att värdera nyheter. Att ta emot tipssamtal under tidspress och försöka avgöra om tipsaren verkligen har ett scoop åt dig eller sitter och blåljuger, för nöjes skull. Det är svårt och ibland gör man en felbedömning, förstås. Men jag har börjat bli rätt bra på att förhöra tipsare, har mina små knep. Mycket handlar självfallet också bara om människokännedom.

Varför folk tipsar oss är överhuvudtaget intressant. Ibland ringer någon  in och tror att hen ska få stora tipspengar, den typen av pengar som finns i brittisk ”kiss and tell-”journalistik, men aldrig här. Men för det mesta vill ju folk bara berätta, eller hur? Se sina ord i tryck, föra storyn vidare. Människans vilja att kommunicera är en av våra främsta drivkrafter.

Se bara på vad som är våra stora uppfinningar de senaste årtiondena: mobiltelefonen, internet och alla sociala medier. Inte robotar och rymdskepp som man förutspådde då jag var liten.

Även hederligt gammeldags skrivande som vi ägnar oss här, om än i en modern plattform, fungerar ju fortfarande fint, vero? Så jag väntar ivrigt på ditt svar.

I nästa inlägg ska jag prata mer om gli azzurri och caro Conte.

Baci, bella, berätta för mig om regnet i Rom,

Jen

Tränarrollen har sina fördelar. Visst är det härligt nära alla dansar efter min pipa…

Tröjan? Gåva från Candido Cannavo’, Gazzetta dello Sports legendariske chefredaktör, som du säkert minns. Sex år har gått sen han dog, men jag saknar honom ännu, denne fantastiske lille, store man och tidningsmakare.