Buon giorno Kristina, god morgon!

Jag vet att vädret inte är så fint i Rom just nu men här skiner solen, ännu en dag. Är på väg in på redaktionen, har nyss blivit intervjuad i Mix Megapol, om senaste Zlatan-gate.

Men i kväll blir det jobb med Dortmund-Juventus och det är bara att hålla tummarna för det italienska gardet.

Vad gör du, hur mår du?

Önskar att vi kunde gått till vinbaren på lilla Piazza delle Coppelle, kommer du ihåg? Beställt något gott att dricka och sen suttit där i myllret och bara frossat i bruschette och allt vi har att prata om.

Men det dröjer ett litet tag till, tills jag kommer söderöver. Tills vidare får jag nöja mig med att planera sommaren och drömma mig tillbaka till senaste trippen till Ischia, var där på jobb i maj i fjol. Ischia är ju inte Capri, men vackert nog, eller hur? Och jag älskar Procida, där Il Postino spelades in, denna vackra, på samma gång lågande och lågmälda, film.

När jag jobbade på restaurang i Toscana sommaren 1991 arbetade två unga killar där, halvitalienare-kanadensare. Deras mamma Maddalena var vacker som en vallmoäng i blom och kom från just Ischia. Hon blev som 17-åring öns skönhetsdrottning och en 45-årig kanadensare, på besök på Ischia, såg henne, förförde henne och förde bort henne, till tjocka italienska släktens förfäran, som du kan tänka dig.

Men de gifte sig, fick fem barn, flyttade runt i en rad länder och hamnade så till sist i Toscana där Maddalena slet och jobbade medan hennes åldrande make unnade sig många, långa stunder i solen. Han var dock en oerhört spirituell värd som alltid fyllde ditt glas och kunde berätta skrönor från världens alla hörn.

Apropå berättelser, ”L’isola di Arturo”, Arturos ö, av nobelpristagaren Elsa Morante, utspelar sig ju också på Procida. Jag läste den på italienska som mycket ung och förstod kanske inte fullt ut dess briljans. Senare har jag läst om den, även på svenska, och det är en så vacker bok, så grym och så sorglig. Har du läst den?

Här på hemmaplan har jag däremot gått på nitlotten ”Britt-Marie var här”, på bokrean. Santo Cielo, vilken konstlad historia! Det värsta är att jag läst över 100 sidor så nu skulle det kännas som ett nederlag att lägga den åt sidan.

Va bene, nu måste jag skynda mig.

Vi hörs, baci,

Jen

Bella Ischia…Bella Italia.

En annan slags skönhet. Kom till mama, baby, så gärna jag skulle vilja ha en sån här liten bil att ratta runt i Rom. I Stockholm skulle hon frysa för mycket. Vilket påminner mig om när min pappa körde FIAT då jag var liten, det ska jag berätta mer om, en annan gång.

Skynda långsamt förbi Procida, på väg till Ischia.