Ord, Kristina,

deras makt, deras betydelse. Du har så rätt i det du skriver, om att dagens spelare/politiker/artister är så alltför medietränade och hur det stjälper, inte hjälper. Enligt min mening även för dem själva. Får journalisterna bara floskler att jobba med säger det sig självt att vi måste jaga vidare på annat håll.

Jag tänker också på ordets makt och den yttrandefrihet vi redan diskuterat här, när jag läser om mordet på Boris Nemtsov. Ännu en Putin-kritiker som tystats och det blåser kallt från öst.

För att gå tillbaka till fotbollen och medieträningen. En klubb som inte var särskilt slipad och inte heller ville vara det var ju Chievo, när man blev fotbollsvärldens älskling 2001. Kommer du ihåg? En ung tränare Del Neri, de flygande åsnorna, tron på mirakel, det positiva spelet i serie A, spelarna med sina låga löner och den öppna träningsanläggningen med publik och så vi journalister som fick prata fritt med spelarna? Jag var där flera gånger på reportage, även hösten 2002, då den i mina ögon underskattade och dessutom mycket trevlige Daniel Andersson, nu som bekant MFF-capo, spelade där, och det var en annan värld, en annan fotboll.

I dag är det ett annorlunda Chievo, på alla sätt. Men likväl borde Milan ändå ha vunnit i helgen och nu sitter ju Mister Inzaghi verkligt löst. Silvio Berlusconi i egen hög person uttrycker sitt missnöje i dagens Gazzetta dello Sport och det känns som bara Inzaghi själv fortfarande tror på sitt ”jag kör vidare”.

Det gör mig ont om Milan och som, för att fortsätta prata ur vårt perspektiv, är den i särklass bästa klubb jag jobbat med, när det gäller behandlingen av oss journalister. Även om jag inte fått en timme på egen hand med Berlusconi som du när det begav sig (jag har hört  allt om helikoptern och din intervju redan förut och bara njuter varje gång. Complimenti, bravissima du.) så har Milan alltid varit exceptionellt bra på att ha att göra med oss journalister. Samarbeta, inte motarbeta, är ledordet.

När Zlatan spelade i Milan fick jag och andra journalister som följde klubben dagligen flyga med i deras plan, längst bak, till och från matcher, som en service mot oss, som lägger så mycket tid och kraft på att skriva och tala om deras klubb. Även andra lag låter reportrarna åka med men Milan var något extra i graden av tillmötesgående. Vilket inte innebar att vi inte kunde hamna i hetsiga diskussioner med presstaben. De var ju inte alltid överlyckliga precis, på Milanello, när Zlatan talade ut framför vår rosa Sportbladet-mikrofon…Men sen var det utagerat och de gick proffsigt vidare, medvetna om hans roll, min roll och deras roll, i det stora spelet.

Därför har min vänskap med många i klubben bestått och när jag var i Milano för en månad sen och föjde calciomercaton var jag alltså upp en sväng i nya Casa Milan. Andrea McLeod från presskontoret tog emot och sen blev det cornetto- och cappuccinofrukost och möten med presschef Giuseppe Sapienza samt  Beatrice, Nicola och alla de andra i det rödsvarta högkvarteret.

Mycket av det som sades kan jag inte skriva om, som du förstår. Allt som rör klubbens kris, spelet bakom kulisserna, slitningarna.

Men det nya, det kan och vill jag gärna prata om. Som planerna på den nya stadion, intill Casa Milan, där Milano-mässan ligger i dag. Du vet, luggslitna gamla Fiera Milano. De visade ritningar och pratade strategier, se mer här:

http://www.acmilan.com/en/news/show/155940

För Milan är en ny stadion ett måste, även om jag är extremt svag för pampiga, slitna, magiska, råkalla, kära gamla San Siro. Klubbens stora problem nu är ju dock att man har flyttat in i framtidens Casa Milan och man har en modern stadion på gång, om allt går rätt väg. Men Milan har ett spel som är långt, långt ifrån klubbens nivå.

Som de sa på presskontoret över påtåren: ”Missar vi en säsong till av Champions League-spel så får det allvarliga konsekvenser. En klubb som Milan klarar i längden inte att vara utanför Champions League”.

Det samma gäller förstås även Inter. Förlust nu mot Fiorentina och det står ”crisi” i många rubriker, runt båda Milano-lagen..Även Napoli åkte på stryk, mot Torino medan Lazio vann, men det värmer förstås inte ett gulrött hjärta?! I kväll blir det jobb, med just Roma, mot Juventus. Max Allegri säger att matchen ”inte blir avgörande” och det har han säkert rätt i. Men viktig är den och det vattnas redan i munnen i väntan på avspark.

Nå, åter till Milan. I fornstora dagar var det bättre och dagens höjdpunkt var när Andrea lotsade mig runt i en privat visning av det nya Milan-museumet. Som visar allt det bästa ända sen klubben grundades, presenterat med ultramodern teknik. Som journalist är man ju rätt blasé men det här var imponerade och jag rekommenderar dig, romanista eller ej, ett besök där. Man kan tillbringa timmar med att titta på gamla fotbollsskor eller surfa fram fakta kring varenda spelare från varenda säsong eller sätta ihop historiska drömelvor.

Och du…Berlusconis helikopter finns där också…

E vola, vola, si va….

Äldsta matchtröjan.

Hemma hos Milan. Här med Andrea McLeod, romare från början. Han bodde granne med Cafu som liten och det var så han kom in i fotbollens värld och nu är en av nyckelpersonerna i Milan.

En och annan pokal i troférummet. Just historien, grunden, gör att Milan kommer att komma igen. Jag har ofta skrivit om det när jag skriver om PSG: pengar gör mycket, men inte allt. Historia, erfarenhet och tradition betyder mer än man tror för en klubb. Eller vad säger du, Kristina?

 

 

Det spelades bättre boll…Mycket GreNoLi och annan nostalgi. Ljuvligt. Även för oss som inte var med då det begav sig.

En stor svensk i Milan. De två år jag följde Zlatan i rossoneri var oerhört intensiva och ingen kan förneka att det var Ibra som ledde klubben till första scudetton på sju år, 2011. Minns ännu festen…Men Zlatans tid i Milan blev för kort för att han i ett historiskt perspektiv ska kvala in bland de största genom tiderna.

Det var några snapshots från Casa Milan, återkommer med mer framöver. Ciao bella.