Cara mia,

det är som du skriver, få av oss är vackra i badmössa. Eller i badkläder för den delen. Men desto vackrare är det att få sig ett gott skratt, som jag fick när jag läste ditt inlägg.

En befriande kontrast till alla smickrande selfies. Eller självisar, som man ska säga nu, på svenska.

Dina badmössor fick mig att tänka på släktingen duschmössa. Minns du dem? Finns ännu på vissa hotell fast det är något jag aldrig använder. Men i barndomen hade vi ofta duschmössa, även efter skolgymnastiken. Jag var väldigt avundsjuk på en klasskamrat som hade en duschmössa som var som en astronaut-hjälm med lucka att titta ut i. Orange, i bästa 70-talsanda.

Själv är jag en syn för gudar när jag är ute och springer, den enda träningsform jag hinner med för egen del. Jag hade gärna spelat lite boll med något käringalag, som man säger hemma i Halland, men det finns inte riktigt tid för det, tyvärr. Så jag harvar runt på skogsslingan och andra vägar här runtomkring, i någon av mina gamla overaller från diverse fotbollslag jag spelat i. Allt krönt med en urtvättad, krympt Sportbladetmössa på huvudet.

Om vi ska stanna vid huvudbonader och hår och lite snyggt si så där förena detta med gli azzurri och Antonio Conte så kommer jag fullständigt osökt in på diskussionen om Contes frisyr. Hårtransplantation eller peruk eller tupé? Att något gjort genom åren är solklart för den som tittar på gamla bilder och ser att Conte har mer hår nu än förr. En något ovanlig utvecklingskurva för åldrande män, som bekant.

Ja, du lär ha sett själv och sett skämten om Contes frisyr, ofta liknad vid en kattpäls. Enligt mina italienska kollegor är det hårtransplantationer, flera stycken, som gett Italiens förbundskapten hans rejäla kalufs åter. Det är förstås ett tacksamt ämne att skämta om men jag kan inte se vad problemet är. Jag kan verkligen förstå om en karl lider av att bli tunnhårig. Om han då har pengarna och kontakterna för att få tillbaka håret, och det är vad han vill, varför inte?

Conte är ju en rätt snygg man för övrigt, med den där isblå blicken. Men hans långsamma sätt att prata sätter mig, som är rätt dålig på det där med tålamod, på prov i intervjuer med honom. Som senaste gången, i Turin, då han fortfarande bossade över Juventus.

Hur som helst hyser jag stor respekt för Mister Contes ledarstil. Han är lite som gamla tiders kungar och härförare: han kräver allt av sina män men kommer själv att rida i första led, ut i striden, beredd att ta kulor och pilar. Som den bästa typen av chefer: begåvad, passionerad och en sådan som aldrig tar åt sig äran men alltid tar på sig skulden. Som kanske skäller på dig någon gång bakom stängd dörr, men utåt alltid försvarar dig. De är få, den typen av ledare. Men de finns och de är man beredd att följa, överallt.

Apropå stora män, även om han i mycket är en yngling, och dessutom liten till växten, Marco Verratti…Vilken spelare Italien har där. Såg du honom mot Chelsea? Han spelar med hög riskfaktor, visst, jag har sagt det förr. Men vilken gudabenådad fotbollsspelare. Jag tror också att han kan fylla ut Pirlos skor mycket väl med tiden. På sitt eget vis.

Buona notte cara, du får ett bildfång som godnattsaga

Vad är hemligheten, Antonio?

Man får inte roligare än man gör sig. En av alla Conte-bilder på nätet.

”Antonio, ge mig tillbaka katten”.

Senaste intervjun med en tränare jag hyser stor respekt för. Men ser gänget på gli azzurris pressavdelning mitt bildkollage ovan lär det kanske dröja innan jag får en ny one-on-one med caro Conte.