Buona sera bella Kristina,

hur har du det i Milano? Jag är lite smått avundsjuk på dig som fått ännu en intervju med Umberto Eco. Så underbart med just den typen av intellektuella också. Utöver att jag, som du, har svårt för dryga spelare som tror att rikedom är en frisedel till att behandla andra som sopor så har jag extremt svårt för kultursnobbar. Jag har aldrig förstått den typen av människor som är rädda att erkänna om de har porr eller en simpel deckare på nattduksbordet och som koketterar med sin bildning i varje ögonblick. Det tyder på stor osäkerhet och är så väldigt ocharmigt.

Jag älskade ”I rosens namn”. Även om jag, i sanningens namn, inte minns mycket av boken, jag borde nog läsa om den, uppleva den på nytt.

Jag läser ofta om böcker, såvida det inte är en just en deckare eller Harlekinroman så är det ju inte upplösningen som är det viktiga utan berättelsen, språket, allt det andra. Vissa böcker har jag, utan överdrift, säkert läst 20-30 gånger. Särskilt om jag är lite ledsen, då är det som att söka tillflykt på en ort som är på samma gång trygg och spännande. Och jag som, liksom du, jobbar med skrivande fascineras av hur man hela tiden kan hitta ny stilistiska detaljer när man läser om en bok.

Just nu läser jag Jojo Moyes, ”Sista brevet från din älskade”. Du vet, författaren till ”Livet efter dig”, stor bästsäljare i fjol. Moyes är ju mer betydligt mer lättsmält än Eco, om man säger så. Men där finns större poänger i hennes böcker med, inte minst i den jag läser nu, om en äldre kvinnoroll kontra nutidens. Både det som blivit bättre och allt det som inte blivit det.

Vid frukosten i går morse avslutade jag däremot Anne B. Ragdes ”En tiger för en ängel”, om ett skilsmässobarn i 1960-talets Norge. Så svårmodigt och ändå så livgivande och vackert. Du kanske läst den? Gör det annars. Jag är mycket svag för Ragdes böcker, ända sen jag fick Berlinerpopplarna i födelsedagspresent för ett antal år sen.

Solen går ner utanför min terass nu, jag har varit på Sverige-Brasilien. Förlust med 2-0 i en match som rycktes sönder av byten men där målvaktsfrågan är det stora problemet. För att hänga kvar vid fotbollen så ser jag gärna Napoli och Fiorentina i en cupfinal. Jag är hemligt förälskad i såväl Napoli som Neapel, trots att jag vet att jag inte borde. Men du vet, bad boys…de har sin tjusning. Och apropå boys så var Florens min första italienska hemstad. Pojkvännen Jonathan bodde i ett 1000 år gammalt hus uppe i Fiesole, på kullarna över stadion och tog alltid med mig på Viola-matcher. Det är så roligt när man frågar om de minns Glenn Hysén och de bara tittar frågande på en, viola-fansen. Så säger man ”Issen”, istället för ”Hysén” och då nickar de så glatt, ”jaja, Issen”, såklart. Varför sa jag inte det direkt?

De utslagna på Roma Termini, jag vet, jag tänkte också på dem när jag var där senast. Även om stationen i sig ju fått ett stort lyft på senare år. Jag minns unga tågluffartider då jag och den äldsta av mina småsystrar tillbringade en hel del timmar där, mellan tågbyten. Vi kramade hårt om våra midjeväskor med resecheckar, Termini var verkligen inget ställe att hänga på nattetid för två unga svenskor, så oerfarna och okyssta av livet.

I övrigt vet jag att du varit på Casa Milan i dag, du med. Vad tyckte du?

Nu ska jag gå ner och äta och sen arbeta vidare, under fullmånens nattlampa.

Kramar, njut av vårt Milano, nästa gång måste vi åka dit tillsammans!

Siesta i går eftermiddag, med mina dörrar öppna mot havet och himlen. Jag sov som ett barn.

Natten tar över, sakta, och öppnar andra dörrar, för nya tankar, nya möjligheter. Ha en fin fredagskväll, buona serata.