Bom Dia,

god dag här från Portugal och förlåt mitt sena svar, cara.

Men i går var det en lång dags färd mot match. Sverige mötte som du vet Tyskland, i Vila Real Santo Antonio och det innebar en hel del flängande och sen förstås jobb, med matchen, intervjuer, krönika, artiklar. Sverige vann med 4-2 som du kanske sett och det var ett styrkebesked, att slå mäktiga Tyskland. Och framför allt att komma tillbaka som man gjorde, efter en katastrofal inledning där det stod 0-2 efter blott 2,5 minut.

Det roliga med att träffa spelarna i damlandslaget är att allt är så avslappnat jämfört med herrfotbollen, de pratar mer fritt, många är också mer välutbildade och vältaliga. Pia Sundhage lyste upp i ett ”Hej, kul att du är här”, när hon såg mig och då känns det också roligare att vara där. Allt det där vi redan skrivit om.

Därför gör både landslag och klubblag fel när de fjärmar sig från media. Det är alltid bättre att närma sig, alla mänskliga relationer och det arbete som följer i dess spår blir bättre när man möts med sänkt gard.

Nåväl, jag kom hem sent i natt till mitt lilla hotell utanför Lagos och apropå sänkt gard så sitter jag nu och skriver under en markis på terrassen. Trött och lite sliten men ändå pånyttfödd och hänförd inför vyn framför mig. Himmel och hav så långt ögat når. Färger och dofter. Palmsus och havets eviga, okuvliga ackompanjemang.

Så mycket lite sol och värme gör för att mildra och lindra allting.

Jag tänkte på det du skrev, om behovet av att resa, rastlösheten, hur lika vi är. Jag känner precis samma sak. Resorna tär på en och stjäl så mycket tid. Men att stå still hela tiden, jag kan inte. För bortom allt finns den där passionen för arbetet, skrivandet, mötena med nya människor, nya platser.

Som i tisdags natt när jag kom fram sent, mörbultad av trötthet och lite ensam och låg. Då står en rar och klok kvinna i receptionen och säger ”Jag tänkte att du var hungrig. Vi bjuder på lite nattmat, jag har gjort i ordning en bricka till dig”. Och något smälter och mjuknar inom en. Sen satt jag där i natten och åt bröd och ost och tittade ut på det mörka havet under en oändlig stjärnhimmel och kände hur en långsam frid letade sig in i varenda vrå inom mig.

Du skulle tyckt om det, det vet jag. Och jag vet att du gör en intervju nu i dag, som jag avundas dig. Berätta för mig, raccontami.

Visst smakar brödet bäst när det bryts i hast…Och så rara ölen, för lättroade.

Förälskad igen, i Portugal.

Vindarna vaknar och vänder…Ett sätt för mig att klara alla resor och dödtid är att träna, i går morse blev det en löprunda på stranden, bara havet och jag och mina tankar.

Seger-intervjuer med Seger och de andra.

Och så, till något helt annat, en länk till vårt senaste tv-inslag från Paris:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article69036.ab

Vax-statyn Zlatan. Personligen har jag aldrig förstått dem som är på besök i några av världens vackraste städer, så rika på kultur och nöjen som London och Paris, och då vill öda pengar och tid och kraft på att gå och se vaxdockor. Det känns som något passé, från en tid då man inte hade internet och tv och stjärnorna inte var bara en snabbsurfning bort. Jag har, kort sagt, svårt för den här typen av nöjen. Med detta sagt så är Musée Grevin inhyst i en underbar gammal Paris-byggnad och Zlatan version 2.0 var välgjord. Men, hur tvär han än kan vara ibland, så måste jag säga att jag föredrar den äkta versionen.

What’s up, Zlatan? Svarslös för en gångs skull?