Carissima Kristina,

jag skriver till dig uppkrupen i soffan, efter en lång dag som började med uppstigning 06.40, för medverkan i Gomorron Sverige i SVT, Sportpanelen. Jag har suttit i panelen sen 2005, i tio år, och tycker alltid att vårt samtal där i studion blir som bäst när vi inte bara pliktskyldigt ska beta av olika ämnen utan när det hänt något brännande, aktuellt och värt att debattera.

Som Zlatans senaste utspel. Han bar uppenbarligen ännu på en del frustration inombords, efter ”de elva små bebisarna” och domare Kuipers i London. Nu var det Bordeaux. Different, different but same. Än en gång var Zlatan missnöjd med domaren och jag får ge honom rätt i att domarnivån i franska ligan varierar betänkligt. Och Ibra är en humörmänniska, det vet inte minst vi som träffar honom då och då. Jag har svårt att hetsa upp mig över att han tappar humöret totalt, bland folk.

Däremot förstår att jag PSG:s bossar kan hålla sig för skratt. Först den dumma tacklingen i London, som visserligen inte borde gett rött kort, men som var onödig, han gick in för hårt, för sent. Och så nu det här…Franska domarförbundet protesterar och menar att utspel som Zlatans är sådant som leder till supportervåld.

Nå, hur som helst så är det ändå lite befriande att se liv i Ibra igen. I januari var han så trött, så avmätt och avslagen att det kändes som att han redan tänkte på slutet. Nu är han sig lik, på gott och ont. Zlatan är Zlatan, så är det bara.

Jag har pratat med flera av mina Paris-kontakter under dagen och framför allt med min allra bästa, den typ av källa du vet ,som man ska använda SÅ sparsamt. I dag var det dags att känna den på pulsen och det var minst sagt givande…

Jag tror att det blir en mycket intressant vår. Minns att när Zlatan börjar bråka så här på vårkanten så har det alltid, historiskt, betytt något. Han är väl medveten om att han alltid blir filmad, att det alltid finns mikrofoner i närheten. Att PSG tvingar honom att be om ursäkt är en sak. Men, tro mig, Zlatan vet alltid vad han gör, även när han är tvärförbannad. Som sagt, kan bli en givande vår det här…

Annars då? Måns Zelmerlöw var i studion i morse, stolt Melodifestival-vinnare, och jag svimmade väl inte direkt men jag lyckliggjorde döttrarna genom att ta dem med. Dubbel stress att släpa dem i ottan till tv-huset men värt det. Autografer, kramar och salighet för de jag älskar mest, då får jag ta extra trötthet och press.

Att vara människa, det du skriver, det är så sant, så klokt. Ofta är vi så rädda att vara det, kanske för att männen traditionellt satt spelreglerna på arbetsmarknaden, i alla fall i machojobb som vårt. Det är farligt att vara privat och nämna barn och trivialiteter, säger reglerna. Ungefär som att de tunga grabbskribenterna bestämmer vilka låtar, böcker och tv-serier som är viktiga och creddiga och vilka som är lättsamt tjejtrams. Men dessa regler är till för att brytas. Vi sätter vår egen agenda här.

Just när det gäller journalistiken blir man ju naturligtvis bättre, ju mer människa man är. Jag tänker ibland på hur jag som 25-årig nyhetsreporter fick träffa människor i sorg och kris. Hur lämpad var jag egentligen att göra det? Vad visste jag om livet då? Inte mycket. Därför är det så synd att redaktionerna allt mer fixerar sig på unga, rappa, lydiga medarbetare som ”levererar”. Jag förstår varför. Men en bra murvel är besvärlig, motsträvig, går sin egen väg, undersöker, protesterar, vill mer.

Och de bästa skribenterna och reportrarna är naturligtvis de som levt, ju mer desto bättre. Levt, älskat, sörjt, skrattat och börjat ana att vi vet väldigt lite om det mesta.

Så vad ska en gammal gubbe som Berlusconi med en ung tjej som Ruby till? Vad kan hon berätta för honom? Inget förstås och jag vet ju också vad caro Silvio gjort med alla unga flickor som han bjudit in till Villa Arcore. De är ju inte där för att prata precis. Men visst är hela den snaskiga soppan kring ”Bunga Bunga”-rättegången sorglig, oavsett den rättsliga utgången, som ju var rätt väntad? Sex är något härligt, jag unnar alla att leva enligt ”happy go lucky”-principen. Men gubbar på 70+ och minderåriga flickor och dessutom hela maktperspektivet, det är det jag vänder mig mot.

Jag var där 2011 förresten, när italienska kvinnor protesterade med plakat utanför domstolen i Milano, mot att ha en premiärminister som inte respekterar kvinnor och jag kan bara hålla med dem. Många män var också där för övrigt, alla går inte dit deras lille chef pekar.

I övrigt så har jag väl berättat om när Milan bojkottade Gazzetta dello Sport vilket drabbade även mig? När Juventus slog Milan hösten 2010 satte Gazzettan rubben ”Bunga, bunga Juve”. Det var mitt under rullande skandal och Adriano Galliani blev galen. Medievänliga Milan portförbjöd Gazzettan på bland annat sitt plan och eftersom jag skriver för dem fick inte jag flyga med, till och från bortamatcherna. Jag kunde ju vara en ”spion”.

Alessandra Bocci, Milan-drottningen på Gazzettan, blev så upprörd att hon höll på att gå åt. Hon ringde upp Sapienza och skällde som en furie, över hur de behandlade mig. Lojal och rena lejoninnan.

Hur som helst varade bojkotten bara någon vecka och under tiden hann Filippo Inzaghi med att ordna 2-2 mot Real Madrid, den där magiska matchen. Dagen efter struntade ego-prins Pippo totalt i bojkotten och gick glatt upp på Gazzettans redaktion. En inte fullt så glad Sapienza stod kvar utanför på gatan. Och så skålade vi i bubbel för Pippo på redaktionen och mumsade tårta och han stod i centrum, som han älskar. Bunga, bunga, liksom.

Alltihop så underbart italienskt på alla sätt, så att jag ler här för mig själv åt minnet.

Buona notte cara, jag saknar dig, hörs i morgon!

Skål Pippo!

Har haft den här bilden i såväl tidningen som på tidigare blogg men den får vara med en gång till Bunga, bunga, all night long.