Dio mio Kristina!

Vilken match det blev, vilken match! Du vet hur blasé man är som journalist och PSG är dessutom en rätt kylslagen klubb, på bästa/värsta Paris-manér. Inget man tar till sitt hjärta direkt alltså. Men i förrgår kväll på Stamford Bridge, då höll jag på PSG, det skäms jag inte att erkänna.

Dels för att min jobbvardag, som sagt, blir så mycket intressantare nu när klubben är kvar i Champions League. Och dels för att det hade varit så orättvist om Chelsea gått vidare. José Mourinho hade byggt upp allt så listigt med förstucket om hur fult PSG spelar och när Zlatan gör sin (dumma, sena men inte nog ful för rött kort) tackling, reagerar Chelseas spelare helt efter manus. Och domaren låter sig luras. Inte vackert.

Desto vackrare var det att se hur de Paris-blå kämpade som ett lag. Med tio man genom match och förlängning. Skulle de spela så här, med så här mycket hjärta, alltid så skulle de promenera hem franska ligan. För kvalitén finns där, som alla kunde se. Så fint att Thiago Silva fick avgöra också och att David Luiz fick tysta alla på sin gamla hemarena. Jag kan inte hjälpa det men David Luiz är något visst för mig. Förmodligen för att han är så trevlig mot alla när vi intervjuar honom, för att han vågar prata, skoja och ställer upp på intervjuer även efter nederlag. Och som en kontrast så är han så tuff på planen. I VM var han inte sig själv och han har svajat i höst. Mot Chelsea visade han all sin klass och kämpaglad.

De franska journalisterna var helt vilda på pressläktaren, som du kan tänka dig. Själv skyndade jag ut på innerplanen (jo, på Stamford Bridge är mixade zonen på planen, efter match) och mötte där Zlatan, som var på samma gång glad och urförbannad. Här har du min intervju med honom, om Chelseas ”elva små bebisar”.

Zlatan hade sett klart matchen i omklädningsrummet berättade han. Men han missade en del, för att han kallades till dopningskontroll, och var minst sagt frustrerad över det. Men han såg slutet, den dramatiska upplösningen i bästa Hollywood-stil.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/championsleague/article20453889.ab

Sen blev det ett ursinnigt race mot deadline, eftersom klockan var runt 00.30 svensk tid när Zlatan till sist kom ut, allt var ju så försenat på grund av förläningen. Jag skrev, sände och lyckades få tag i en taxi, du vet ju hur svårt det kan vara nattetid utanför en arena efter match. Sen tog det ett tag att somna, med pulsen ännu dunkade hög, efter anspänningen både under match och skrivande.

Hur mår du, vad händer i Rom? Jag kom tillbaka till Stockholm i natt, efter en mellandag i London med lunch med en utmärkt journalistkollega (du vet ju hur man måste kolla kontakterna vid liv och varma) och sen lite strosande i de kvartér där jag bodde då jag jobbade i London för Aftonbladet. Vet du att när Expressen var som mäktigast ägde tidningen fem lägenheter i London…Det du. Då jag var korte för Expressen var det ”bara” två. Man ägde fastigheter i flera andra storstäder utomlands med och i Stockholm en hel fastighet i Midsommarkransen.  Där övernattade medarbetare från landsbygden och där bodde chefer och kollegor när äktenskap krisade och andra problem härjade. Dörrarna i trappuppgången var en katalog av berömda bylines… Those were the days, i dag finns inga pengar längre, allt är sålt sen länge.

Här viker nu morgondimman för solen. Sitter och ringer Paris-kollegor för lite nyhetskoll och tror bestämt, efter fyra timmars sömn, att jag behöver en stor kaffe med mycket varm latte.

Saknar dig.

Zlatans uttåg ur matchen. Just då kändes det som att det skulle bli även PSG:s…

…men så blev det ju inte. PSG slet i blod, svett och tårar och här firade de framför Paris-fansen.

Victory. Och väntan. På Zlatan och de andra, för intervjuer. Jag är inte så ostressad som jag ser ut…

Gamla stampuben i korrekvartéren, det var en så fin dag, full av minnen och tankar om framtiden, synd att du inte var där så vi kunde ta en pint ihop.