Kära Kristina,

en liten hälsning bara, för att önska dig glad vår.

Valborgsmässoafton var en viktig dag när jag var liten. Pappa läste i Lund och mamma växte upp i Uppsala så för oss var Valborg inte bara brasa och fest, som för många av vännerna i Falkenberg. Nej, det var ofta resor till Uppsala och mormor, en bil full av ungar och förväntan. Sång och vita studentmössor i backen nedanför Carolina Rediviva. Middag vid långbord med kusiner, mostrar och morbröder. Genom åren gulnande stundentmössor men sånger och studentikosa snapsvisor som behållit all sin glöd.

På senare år reste vi upp mindre ofta och jag förstår nu, som vuxen, hur instängda mina föräldrar, särskilt mamma, stundtals kände sig mellan småstadens trånga väggar. När jag lämnat hemmet tog jag för vana att ringa mamma strax före klockan 15 och mösspåtagningen, så även i dag. En önskan om god vår och med alla tankar på de som inte längre är med oss där. Outtalade, men ändå närvarande.

Vad är dina minnen från Lund och hur firar du Valborg i Rom?

En italiensk vän konstaterade i fjol när jag skickade bilder på vårt Valborgsbål: ”Har ni tänt eld på hela staden?! Här är vi för trångbodda som du vet, vi kan absolut inte göra upp sådana jättebrasor mitt i bostadsområden”.

”Snart är sommarn här i purpurvågor…”. Som de kommer att sjunga vid elden här nere på ängen i kväll, i mitt grannskap. (Om de får tända på, det blåser friskt). Är inte vackra ord och fraser, antingen jublande som dessa eller de smärtsamt sorgsna, något att samla på?

Inte minst för oss som skribenter. På sätt och vis är jag yrkesskadad, jag kommer av mig mitt i läsningen ibland, för att dröja kvar vid ett ord, en formulering. En strof, en refräng, en dikt, en begåvad rubrik. Vad fantastiskt det är att kunna läsa och skriva; jag är rädd för att det är mina enda verkliga intressen i livet. Utöver det uppenbara: barnen, män, kärlek, familj, vänner, sport, god mat, god dryck, resor. (låter som en kontaktannons snart).

Men annars är språket, driften att berätta, det ständigt närvarande. Känner du också så?

”Purpurvågor”.

”Mig gick livet förbi”. Doktor Glas på sitt svartaste.

”Det är då som det stora vemodet rullar in”.

”Hjärtat ska gro av drömmar”.

Kapitlet om det klappande hjärtat i Kejsaren av Portugallien. Att kunna klä en känsla i ord, på det viset, som Selma Lagerlöf kunde.

”Att känna livet i sig”, som Astrid Lindgrens Farbror Nilsson gjorde just på Valborg.

För att bara nämna en handfull citat, från en bottenlös källa av känslor, i prosa, dikt och sång.

På tal om läsvärt måste jag bara tipsa om Peter Wennmans milt vemodiga, men inte alls översentimentala, text om Strömvallen i dag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/gefle/article20715204.ab

Livet, och fotbollen, så som det var och är. Jag minns också Falkenbergs IP:s gula träläktare, svagt, svagt, som ett eko inom mig mest, av något som för länge sen gått förlorat.

Lyckliga Gatan…Minns du den låten? Pappa spelade den på sin lilla gula transistorradio i köket hemma i Falkenberg. Jag var fyra, fem år och älskade den, fastän den gjorde mig så ledsen, eller troligen just därför. Den berörde mig för att den berättade om något jag då bara kunde ana vidden av: alltings förgänglighet.

I kväll brinner det som nyss var vackra julgranar eller förra årets mest beundrade blomster, på bål, runt om i vårt land. Och det är väl som det ska vara, livets eviga förlopp. Det gamla förtärts av lågorna medan träden runt om ängen där vi samlats redan står i ny knopp.

Vintern rasat ut bland våra fjällar och himlen ler, för en stund. När världen är så ond och svår får man ibland bara nöja sig med det. Att titta på himlen och sjunga med, högt och falskt.

Hälsa Rom från mig,

Baci, bella,

Jenny

Himlen ler i vårens ljusa kvällar. Solen kysser liv i skog och sjö.