Carissima Kristina,

visst gör det ont när knoppar brister. Och drömmar likaså.

I Paris hade knopparna redan slagit ut, staden stod i full blom och välkomnade såväl Barcelonas stjärnor som lilla moi med sommartemperaturer på 27 grader när vi anlände i tisdags. En fin inramning för fotbollsfest men som du såg var partyt snabbt över för de Paris-blå. Klubben som har som motto: ”Dröm större”, såg ännu en gång drömmen om Champions League brista.

Chanserna på tisdag på Camp Nou är mindre än minimala, Barcelona är inte den typen av lag som klappar igenom på hemmaplan och tappar ett sådant försprång. Sant är att PSG saknade Verratti, Zlatan, Thiago Motta och efter en smärtsamt kort stunds spel även Thiago Silva. Men klasskillnaden var ändå påtaglig. Stannar Ibra i PSG kommer han aldrig att vinna Champions League, Parisklubben har en bra bit kvar till den absoluta världstoppen.

Juventus då? Jag såg matchen först efteråt och bara i stycken och tyckte att det var märkbart hur Pogba saknades. Seger, visst, men det blir inte lätt i returen borta i furstendömet.

Jag landade sent i går kväll i ett Stockholm med aprilväder och börjar nu även landa mentalt. Du vet, hur vi kan färdas mellan olika liv och världar. Ena kvällen intervjuer med Sirigu och Van der Wiel och sen skrivande utomhus på restaurant Les Pinces, i väntan på nattamat, med pulsen rusande mot deadline. Och sen samtal i natten med Mediaset-kollegor under Paris himmel med Eiffeltornet glittrande och lockande på andra sidan Seine.

Dagen därpå hem till plikter och vardag, match för äldsta dottern i morgon och bowling-barnkalas med maskeradtema för den lilla på söndag. Dessutom ska jag jobba, hela helgen, till sent söndag natt. Måndag morgon upp 03.30, för tidig flight mot Barcelona. Och på nytt landar man i det andra livet. Det som kan verka som det sexiga, coola, intressanta, glamorösa. Men kärleken, den största, den finns i det som väl skulle kallas ”det vanliga livet”. De där två små människorna som jag gjort och som är ständigt närvarande inom mig och som jag aldrig är riktigt hel utan.

Det sliter en itu att färdas mellan världar men det gör en också rikare som människa, känner jag. Jag skulle inte kunna leva på något annat vis. Just i de största uppoffringarna och avkallen växer du också som människa och därmed även som journalist och skribent.

Nu till mer prosaiska ting. Vi har pratat rätt lite Lazio här på bloggen hittills. Att du inte gör det har ju sina gulröda skäl men jag har lite dåligt samvete. Det fanns ju en tid när Formello var min hemmaplan och jag träffade Mancini, Favalli, Simone Inzaghi, Orsi och gänget så gott som varje vecka. Vilket lag Lazio hade de där åren med Svennis! Innan Cragnottis bluff synades och då scudetton äntligen hamnade i Casa Lazio den där majdagen 2000. Och sen vann Roma året efter… Ljuva år för huvudstadslagen, en skön kontrast mot nords ständiga dominans.

Nedved, Lopez, Couto, Simeone, Veron, Nesta, Crespo…För att bara nämna några i stjärnparaden.

Jag ska skriva mer Lazio snart. Nu måste jag dock bita tag i förhandsjobb inför Milano-derbyt. Hur gärna hade jag inte varit där… Särskilt som möbelmässan pågår just nu, med mycket intressant att titta på och party all night long. För tio år sen hade jag åkt gjort en Paris-Milano-Barcelona. Men den största kärleken har sitt pris och jag betalar det gärna. Därför sitter jag här i min soffa och vet att Milano ligger kvar.

Jag nöjer mig nu med att skicka dig några bilder och börjar med just en Lazio-bild. En ljusblå vän skickade det här fotot från projektet ”Lazio nelle scuole”. Skoleleverna och Olimpia, Lazio-örnen. Jag minns den vidskepliga hetsen kring Olimpia och om hon skulle flyga eller ej på ett derby för några år sen. Allvaret i nyhetsrapporteringen i vissa Rom-tidningar och radiostationer var på krigsrapporterings-nivå.

Mitt i allt detta skickar caro Simon Bank, romanista och ytterst seriös i sitt yrke, som du vet, ett sms till mig: ”Olimpia e’ una putana”. Olimpia är en hora. Det får mig fortfarande att le.

Buon weekend, cara du,

Jenny

PS. Nu finns jag på twitter. Du vet ju det. Men de läsare som vill följa mig, hittar mig alltså nu även där.

Putana? Io?

Ici, c’est Paris. Ett mycket varmt Paris.

Du har ju bott i Paris. Saknar du någonsin staden? Vad är dina minnen därifrån?

Parc des Princes, innan festen kom av sig…