Cara, cara Kristina,

vad ska jag säga och skriva som svar på det du berättar? Vad tillägga som inte blir banalt och platt, tomma ord?

Jag förstår att du måste vara trött inombords, på det sätt man blir när man sänds ut på den här sortens jobb. Så länge man jobbar, skriver, redigerar tv, sänder inslag och jagar intervjuer så håller man känslorna borta. I alla fall har det alltid varit så för mig, på den typen av uppdrag. När man kommer hem, slappnar man av och sänker garden och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Som efter Göteborgsbranden 1998, jag var så ung då, också. Jag minns hur jag var på väg hem i bil, efter tio dagars arbete nonstop. Det kom en låt där, på bilradion, som berörde mig och allt kom över mig: de döda ungdomarnas skor och jackor, alla i en hög vid den smala dörr som blev en dödsfälla, när tonåringarna i panik ville ut samtidigt. Jag minns hur jag bara började gråta och var tvungen att köra in till vägkanten och stå där och tillåta mig att känna efter en stund, vara människa, inte bara journalist. Bara bryta ihop för att kunna gå vidare.

Flyktingströmmen över Medelhavet kommer ju att fortsätta och jag finner det upprörande bortom ord att så många EU-länder totalt vägrar att ta sin del av ansvaret för denna humanitära katastrof. Om detta handlade min nyhetskolumn i lördags:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20687498.ab

Till fotbollen så och för att göra övergången lite mindre brysk börjar jag med några rader om Silvio Berlusconi. Din fina bok ”Berlusconi – Italienaren” står på hedersplats i min hylla därhemma. Alla våra samtal om honom och om Italien som land, på gott och ont, fanns också med mig när jag i lördags skrev mitt dokument om Berlusconi och försäljningen av Milan. Som du redan skrivit här, det verkar som en farsartad film med Mr Bee och Mr Lee, men som vanligt överträffar verkligheten dikten. Vi får se vad som händer men att skriva om Berlusconi är ju, som du om någon vet, att låta tanken spänna över allt från simpelt snusk och slugt mygel till storpolitik och scudettonätter med Milan-folket.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20692419.ab

Vi får se vad som händer. I övrigt börjar jag nu annars blicka fram emot VM i Kanada, efter att PSG åkt ur Champions League, som väntat. Jag mötte Zlatan i Barcelona-natten och som så ofta när han eller laget inte gjort bra ifrån sig ville han prata. De gånger jag han gjort hattrick eller skjutit sitt lag till ligaseger kan han däremot segla förbi i triumf. Ja, du vet.

För personlig del känns CL nu lite mindre levande även om fantastiska fotbollsmatcher väntar, att avnjuta med ett glas vårlig rosé och i total frihet. Men ändå… Juventus är sista laget ut som jag har något slags personligt intresse i men de kommer ju att få åka hem, kan inte se dem slå Real Madrid. Senaste gången jag bevakade Juventus-Real var just i CL, 2005. Gamla Stadio delle Alpi och en ung tjurig Ibra som jag hade en liten dust med.

Då var han på väg upp, nu snart på väg bort, från fotbollen. Livet går fort, nyss var det vår, nu skiftar träden i grönt och lovar sommar här i huvudstaden.

Men i Rom vet jag att du har ösregn i dag. Sänder värmande tankar från den svenska, ljuva våren.

Samt några bilder från Barcelona.

Ti abbraccio forte, Jennifer

 

Vamos alla playa. När livet känns outhärdligt är lite sol ute bästa sättet att få sol i sinne. As simple as that.

Over and out från Camp Nou – och från CL för PSG, för den här gången.