”Una bandiera si vede quando il vento tira forte”.

Ja Kristina, du behöver ju ingen översättning av Paolo Maldinis ord. Men kanske några av våra läsare.

”En flagga/ett klubbemblem syns bäst när det blåser hårt”. Ungefär så. Una bandiera kan ju också vara ett lags frontfigur, fixstjärnan, ledaren. Som Paolo Maldini var i så många år för Milan.

Jag har bara, via nätet, sett bitar av dokumentären på Sky Sport Italia, om Cesare och Paolo, far och son Maldini. Har du lyckats se hela? Jag längtar efter att göra det.

 

Det blir se till att se ”on demand” så fort jag kommer till Rom nästa gång.

Hur som helst, Paolo Maldinis ord är så sanna och vackra. Sportvärlden är ju full av högtravande talesätt och djävulska klichéer. Men här når orden fram, har bäring.

Ord och hårda vindar, ja. Tänk, när jag kom som 21-årig praktikant till Expressen, 1994, då fick man bara brev från läsare, ytterst sällan. Den som ville tycka något hade gott om tid att sansa sig medan hen skrev ett brev, lade i kuvert, köpte frimärke och gick och postade brevet. Mejlen kom året efter, 1995. Den som ville tycka något om oss inför publik, hen fick skriva en insändare och då krävdes namn och adress. Det känns inte så länge sen men är världar bort. Jag vill aldrig bli sådan att jag säger att ”allt var bättre förr”. Gud bevare mig. Den snabba kommunikationen av i dag är på många sätt fantastisk, hur vi kan mötas, interagera, nå ut och bli nådda.

Men, och det här är ju ingen ny diskussion, priset vi betalar när sociala medier visar sina asociala sida är stort. Dels faran i när fanatiker kan nå varandra och enas på nätet. Och dels det höga pris enskilda individer betalar, vare sig det handlar om sms-mobbing tonårstjejer emellan eller näthat mot politiker och journalister i offentligheten.

Jag läser just att Johanna Garå lämnar sitt uppdrag för TV4 och det är tråkiga men inte förvånande nyheter. I längden kommer allt fler offentliga personer att fråga sig om det är värt det. Jag lärde känna Johanna 2003 på Sportbladet och beklagar att en av alltför få duktiga kvinnor nu slutar synas i den grabbstuga sportens tv-studior ännu är. Också för att hon inte bara var ett kuttersmycke utan hade något att säga. I Italien är det ju som du vet fullt med kvinnor i sportsändningarna, mer eller mindre lättklädda. Men de cementerar  bara könsrollerna när det viktiga är hur de ser ut, inte vad de kan om fotboll.

Sporten är ett så starkt mansfäste att många killar/män/gubbar lider ont när de ser en kvinna i en roll de tycker att de borde ha. Många inser inte heller att det viktigaste inte är att veta vem som var högerback i Parma hösten 1987 utan att vara en bra journalist: kunna ta sig fram, få kontakter, kunna språk, prata, skriva…Ja, du vet om någon.

Jag minns när jag blev krönikör på Sportbladet 2007, hur en manlig krönikör på Smålandsposten rasade mot utnämningen. Jag var invoterad, jag var kass, jag skrev för personligt: kort sagt jag var för mycket kvinna. Allt osade undertryckt avundsjuka mot att jag på var San Siro och inte han som hade pick och skägg. För att sammanfatta det hela. Då tog jag åt mig, nu har jag en helt annan distans till både jobbet och mig själv och det är oerhört befriande.

Du minns diskussionen vi hade innan vi startade bloggen, om att inte ha kommentarer, vi har helt ense om det? Det är ju trist att det ska behöva vara så. Att man ska missa dialogen med läsarna. Men det är inte värt det. ingen av oss ville behöva öppna kommentatorsfältet och mötas av elakheter eller snusk från anonyma fega människor.

En brännande punkt i den här diskussionen, som ofta missas, är förstås mediehusens eget ansvar. Nu kackar jag i eget bo men det ska en ansvarsfull journalist göra. Det finns och har funnits en oerhörd cynism kring hur tidningar och tv världen över jagat läsare/tittare/klick på sina sajter genom just sociala medier. Att vara snabb och rapptungad på twitter har blivit minst lika värdefullt som att ha förmågan att få känsliga intervjuer eller ha unika kontakter inom polis/klubbar/försvaret. Det är ingen bra utveckling för sann journalistik och i förlängningen för demokratin.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men gör det ofta. Jag minns hur några andra krönikörer och jag bad om att slippa kommentarer under våra krönikor, det var hösten 2010. Cheferna vädjade och pressade oss, vi måste förstå hur mycket trafik kommentarerna drog till sajten. Detta var inget unikt för just Sportbladet, samma resonemang förs över allt, på redaktioner världen över.

Om folk skriver om på twitter om Johanna Garå, elakheter såväl som beröm, drar det uppmärksamhet till TV4. Om en läsare hos oss skrev ”Jennifer Wegerup” (eller Simon Bank eller Peter Wennman eller Johanna Frändén)  suger/borde dö/är en hora/är en fet gris så gör det att andra läsare svarar och så fortsätter dialogen och det blir fler och fler klick.

Det bygger i längden ett samtalsklimat bortom alla rimliga gränser och knäcker dem som utsätts för det. Cheferna är pressade av högre chefer som är pressade av ägarna till tidningarna och tv-bolagen. It’s all about the money. Men ägarna  behöver dock aldrig utsättas för näthat och kommentarer om hur de ser ut och låter eller hotas och hatas.

Tilläggas ska i sanningens namn att redaktionerna, både vår och andra runtom i världen, jobbat hårt för att höja nivån på kommentarerna, bland annat genom att kräva FB-konton med namn och bild. Och det har blivit bättre. Men det är ändå häpnadsväckande hur rått tonläget kan vara ibland, även på twitter.

I går skrev en MP-politiker på twitter, om Expressens Niklas Svensson, som avslöjade flygturerna mellan Arlanda och Bromma, att denne nog har en liten penis. Och det är bara ett skrämmande exempel.

Så mitt i allt positivt med de snabba puckarna och det gränslösa nätsamhället så har det skett en otrolig infantilisering  av debattklimatet. Och i en värld där män ännu styr och sätter agendan kommer vi att få se ännu fler kvinnor få nog och lämna det offentliga rummet.

Vad tycker och tänker du om allt det här, carissima?

Nog om detta, nu laddar jag för Milano-derby och i morgon bitti avfärd i ottan mot Barcelona.

Många kramar till dig, baci, baci,

Jenny